Jag lyckas sådär med att prioritera ett fåtal saker. Jag försöker verkligen skärskåda varje nytt projekt och vad det innebär. Det är bra, men de flesta slinker in lik förbaskat. Jag är nog sån, lite spretig, vill mycket på så vitt skilda områden. Och så har jag de där förbannade välsignade tentaklerna ute. De fångar upp en massa andra signaler än mina egna och kokar ihop alltihop till en soppa av göromål, ringa, fixa, hinna, planera.
Och, som sagt, vad är det jag behöver mitt i allt detta? Bristen på yttre fokus behöver kompenseras med ett inre. En rak ryggrad längs vilken lugna djupa andetag kan färdas ner och upp, snudda vid den varma katten som vilar hoprullad därnere. En stadig egen axel kring vilken jag kan snurra fort utan att tappa balansen. Jag vet att de finns där i min kropp. Det händer att andra ser dem även när jag tror att de är borta. I vår ska jag träna på att se dem, känna dem. Då blir det bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar