Att omfamna det svåra

I min jakt på frid från det där som skaver till ibland tror jag mig ha stött på ännu ett par små pusselbitar som tillsammans lägger ihop sig till en liten del av helheten. Den första hittar jag på toaletten med senaste numret av PS! Leva och en artikel om sårbarhet. Jag läser om Brené Brown, en amerikansk forskare i socialt arbete, som efter många år i kontrollfreaksträsket insett att enda sättet att bli hel är att släppa fram sårbarheten och visa sig som den ofullkomliga men ändå älskansvärda människa hon (liksom vi alla) är. På inspirationssajten TED kan du se ett lysande bra 20-minutersföredrag med Brené, där hon presenterar sina grundteser på ett tillgängligt och underhållande sätt. Unna dig att ta dig den tiden!

Pusselbit nummer två hittar jag i senaste bokcirkelboken och den efterförljande diskussionen med vännerna i vår litterära salong. Nästan alla hade njutit av Jonathan Troppers Konsten att tala med en änkling (eng. How to talk to a widower) och hans förmåga att förmedla djupaste sorg på ett sätt som får oss att omväxlande gråta och skratta, men framförallt känna hur befriande det kan vara att kunna sörja på djupet. Huvudpersonen Doug släpper sannerligen fram sina känslor efter att hastigt ha blivit änkling före trettio, och ett citat från boken illustrerar det vackra och helande i sorgen. Det kommer från hans tvillingsyster Claire, som lever i ett äktenskap där man tappat bort känslorna för varandra:

...this is going to sound horrible, but instead of feeling sorry for you, I was actually envious of you. You were miserable and alone and I was fucking jealous. Because there's something beautiful in grief, isn't there? It's like mourning is your chrysalis and when the time comes you'll be reborn as this beautiful butterfly. And then I had to ask myself, when your start feeling enviuos of your fucked-up, bereaved brother, what does that say about you?

Slutsatsen (inte ny, nädå, har bloggat på liknande tema här och här, upptäcker jag, men i mitt huvud behöver sådana här icke-omedelbart-tilltalande tankar gå några varv för att fästa...): att på riktigt tillåta även mina negativa känslor - sårbarhet, misslyckande, sorg - att få roffa åt sig av utrymmet i mitt hjärta. Trots min huvudsakligen positiva grundton så kan jag inte låta bli att hålla med Barbara Ehrenreich om att det kanske inte alltid är läge att förtvivlat leta efter de positiva tankarna. Att jag - för att känna mig hel - måste våga tillåta mig att känna efter och vara närvarande även när det är de andra som vill fram. Och liksom Sara klappar sig själv på kinden när det knyter ihop sig i magtrakten, så ska jag i framtiden ge den lilla ledsna misslyckade Maria en riktigt stor kram från den stora glada kloka (hon som sitter i förarsätet just i kväll).