Och här har vi någon som inspirerar. Som eldsjäl i Macken på Araby i Växjö möter Fredrik alla sorters människor, fast kanske mer sällan dem som har orden Lyckad och Framgångsrik tatuerade i pannan. Återanvändningsdesign, SFI-undervisning, syverkstad med mera ingår i verksamheten. Vi som bjudit in honom är - precis som Fredrik själv - påfallande genomsvenska, medelklassiga, faktiskt nu också medelålders. Vi pratar möten. Kan man på något sätt hoppa över alla de där sorteringsmekanismerna - ålder, kön, etnisk bakgrund - och hitta en liten ö att mötas på, där villkoren för en stund är lika för alla, och där ingen är mer hjälpare eller mottagare än någon annan?
Vi konstaterar att det verkligen finns underlag för en värdefull byteshandel: några av oss går på afrikansk dans för ursvenska instruktörer med A4-blad på golvet framför sig, eller åker på dyra kurser i frigörande dans. Medan andra kör ut karlarna, tar av sig slöjorna och låter musiken flöda timmavis i sträck.
Vissa människor känner sig behövda i samhället men rusar så snabbt genom livet att de klappar ihop. Andra kan konsten att stanna upp i stunden, men har aldrig byggt upp kondition nog för ett fysiskt arbete i svenskt tempo.
Fredrik konstaterar att det där med skillnaderna i inlärt tempo verkligen är påtaglig. Den märks på den kortaste promenad när han ger sig ut på studiebesök med sitt följe av mångfald. Och jag tänker lite förläget på min snabba promenad till vår lunchträff, hur jag näsan lätt i vädret seglade förbi det ena sällskapet efter det andra på Storgatan – jag var ju på väg till något viktigt. Kände mig nog ganska viktig också. Någon såg mig nog då och smålog roat: Nåväl, kanske hon lär sig någon gång. För det är ju sällan den som springer snabbast i korridorerna som tillför mest, varken på arbetsplatsen eller i livet.
Här finns det något att bygga vidare på, det konstaterar vi innan vi skiljs åt – kastar en blick på klockan och skyndar vidare åt var sitt håll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar