Finn din gräns!

Radioprogrammen på temat Mellan njutning och övergrepp väcker fler tankar än vad som rymdes i förra inlägget, så det får bli ett till:
Det finns så många berättelser om människor som inte har kunnat försvara sina gränser i samband med sex, så få om dem som kan det helt naturligt. I en del fall har motparten haft ont uppsåt, men så mycket oftare har gränserna inte kunnat försvaras av den enkla anledningen att invånaren själv inte vetat var de finns. Andra vet inte ens att gränserna finns, att det skulle kunna vara möjligt att definiera dem och agera efter dem.

Been there, done that – jag också, som så många andra. Så tacksam att det var en begränsad del av mitt liv, att jag kom ur det med huvudet upp och fötterna ner, kunde göra något konstruktivt av erfarenheten istället för att bli självdestruktiv, åtminstone efter ett tag.

Man blir ju rent olycklig när man tänker efter. Snälla söta tjejer och killar, kvinnor och män, tanter och gubbar – ta hand om er, känn ert fulla värde, röj fram era gränser eller bygg nya, innanför eller utanför ditt nuvarande territorium, respektera dem och kräv detsamma av andra. Så lovar jag att fortsätta göra detsamma för egen del. Det är allas rätt!

Sexliv? Jag tror jag hoppar det.

Hela hon strålar av energi och glädje och kraft när vi möts. I en bisats om familjeläget flikar hon obekymrat in att ”sexlivet är verkligen inget vidare just nu”; och så flödar vi vidare i samtalet. Först efteråt börjar jag fundera på om jag verkligen tror på det hon sa, alltså att hon inte är nöjd med sakernas tillstånd.

Vem bestämmer om sexlivet är något vidare eller inte? Något vidare för vem? Hur ofta menar vi med "inget vidare sexliv" att frekvensen av penetrerande sex i en heterosexuell relation är glesare än, säg, en gång i veckan? Det låter ju verkligen som en modern, mänsklig, könsneutral och individorienterad definition. Eller?

Det här och mycket annat sätter P1:s Tendens fokus på i sitt tema Mellan njutning och övergrepp. Programmet jag har lyssnat på (det första) säger mycket som jag så ofta tänkt, eller försökt tänka, men inte lyckats formulera. Som att den där normen om hur och när vi har sex leder till att:

• en stor andel av befolkningen (mest män) tycker sig ha ett problem med att vara för snabba

• en lika stor andel (mest kvinnor) tycker att de är för långsamma

• en tredje grupp (både kvinnor och män) upplever att de inte vill eller kan alls.

Ska vi gå här och lida allihopa eller ska vi kanske se över normen?

Om jag längtar efter att läsa bok-korrektur och inget annat en kväll betyder det sannerligen inte att det är något fel på mannen bredvid mig, och – har jag börjat inse – det är inget fel på mig heller! Det är inget som ska tränas bort genom förnumstiga beröringsövningar, eller förvillas bort genom att kroppen luras igång, om det inte är vad jag vill. Det är som det ska vara, den kvällen. Korrekturläsning önskas, korrekturläsning it is.

En annan morgon kan jag ha en påtaglig afterglow – efter långsam, sinnlig ryggmassage som jag kan återuppleva, i svepande rörelser från axlar till korsrygg, många timmar efter att den avslutats. En tredje gång kanske vi vill och gör något helt annat… (dot, dot, dot för er som sett Mamma Mia).

Jag tror jag hoppar det där med sexliv. Åtminstone tills jag vunnit styrkan att fylla det begreppet med mitt alldeles egna innehåll. Däremot vill jag ha ett njutningsliv och ett närhetsliv, där jag ger det jag kan och vill till den som är mig nära och han gör likadant till mig, med utgångspunkt i vad var och en av oss faktiskt vill och behöver just då. Gärna det vi kallar sex, men minst lika ofta något annat. Och bästa sättet att komma fram till vad är att fråga, och att berätta.






PS. Många kloka tankar och handfasta tips om lust, liv och sex finns i bloggen Ingen skam i kroppen där kloka Charlotte Rudenstam huserar. DS

Låda i baklås

Att jag givit bort extranyckeln till min lustlåda har jag inga synpunkter på. Det är ju trots allt rätt man som har fått den. Värre är att jag verkar ha tappat bort min egen, huvudnyckeln. Genom nyckelhålet viskar en ack så försynt liten röst något om att jag kanske möjligen skulle tycka det vore trevligt att… vad det nu är. Det bygger man inga heta nätter på.

Någon gång emellanåt – så sällan att jag varje gång hinner glömma när det hände senast – kommer reptilhjärnan med kofot och megafon, sparkar in dörren, talar om precis vad hon vill ha och får det vanligen, som tur är. Sedan drar hon sig tillbaka, nöjd som en nymatad pytonorm, redo att smälta maten och läsa bok om kvällarna minst ett par veckor framöver. Inte heller det känns som en stabil grund för ett givande samliv.

Och, som Mia Skäringer säger, när har en sexspalt någonsin hjälpt en enda människa? Påklistrade övningar, låtsade förbud för att bygga upp trycket. Nej, här gäller det att hitta sitt eget sätt. Mitt blir ett uttalat undantagstillstånd ett tag framöver. Nu får vi inte ha mer bråttom än att jag, nästan när som helst, kan stanna upp och lyssna in den lilla rösten. När den väl klämmer fram vad den tycker får vi båda ha beredskap på omtag, reträtter och abrovinker till dess att det stämmer. Så småningom ska hon väl lära sig att det lönar sig att tala ur skägget från början. Jag vill vara där, närvarande och medskapande, inte sitta i passagerarsätet och guidas genom landskapet, hur magnifikt det än må vara. Reptilhjärnan fnissar när jag helt aningslöst är på väg att skriva att på den här resan behövs två rattar. Kul, kul. Huvudsaken är att hela jag fattar vad jag menar, varje del av mig på sitt sätt.