Hitta hem på helgen

Veckans jobbkapitel fick ingen bra avslutning, och ingen annan kan jag skylla på. Den dåliga delen: Jag kastade mig iväg från jobbet med flera säckar oknutna för att stressa iväg till – den bra delen: några timmar med precis de människor jag behöver bolla livsfrågorna med just nu. Fullt närvarande var jag inte den här gången. Jag kunde intressera mig för och följa de andras resonemang men hade inte så mycket att bidra med själv. Och efter de inspirerande timmarna malde oroskvarnen igång.

Att gå hem tidigt en hektisk dag ger samma känsla som att inse att man glömt låsa dörren hemma. Dels funderar jag förstås på om det får några konsekvenser, men kommer fram till att allt som kunde ha gjorts fredag eftermiddag lika gärna kan göras måndag morgon, den skillnaden märker bara jag själv. Dels känner jag hur det dåliga samvetet gaskar upp sig. Jag går inte hem med vetskapen att jag gjort vad jag kan för att förbereda nästa vecka, som blir både viktig och intensiv. Det blir en tråd för skuldkänslan att spinna på.

Även om jag verkligen hade tagit mig tid till summering innan jag gick hem är det svårt att trycka in paus-knappen över helgen när man är i ett skede som rör andras känslor och välbefinnande och där jag förstås är engagerad själv. Är jag dessutom arg mitt i alltihopa blir det inte lättare. De gånger jag har blivit riktigt arg på jobbet de senaste fyra åren kan nog räknas på ena handens fingrar… eller kanske båda händernas om jag verkligen skulle sätta mig och tänka efter. När det väl händer är det en både märklig och mäktig upplevelse – det känns som om en laserstråle byggs upp bakom pannbenet och vill ut. Den är fokuserad, skarp och stadig men inte det minsta brötig eller högljudd. Och den är inte så pigg på att tåla sig över helgen.

På det där sättet blir jag nästan aldrig arg hemma, kanske för att jag släpper ut energin innan den hunnit förädlas så pass. Här pyser ilskan ut som tjat och gnäll eller smäller till med blixt och dunder. Det är också så mycket mer känsla än intellekt i hemmailskan. På jobbet är det nog ungefär lika delar. Dessutom är föremålet för jobbilskan sällan personer, inte på djupet. Istället är grundbuskapet nästan alltid ”såhär kan vi faktiskt inte ha det”. Med eftertryck.

Så känns det nu i några frågor. Och samtidigt som jag i grunden är övertygad om att vi inblandade kommer att reda ut allt detta på ett riktigt bra sätt, så kan det bli lite skav i morgonsömnen av allt detta. Om jag nu inte ännu en gång lyckats spräcka ett troll genom att dra ut det i bloggljuset. Jag hoppas på det!