Äkta vara I: Putsa din yta

Plötsligt ramlar exemplen över mig som har med äkthet och yta att göra. I Jusek-tidningen (nr 3 2011) skriver juridikstuderande Carolina Westerlund om hur juriststudenterna ständigt uppmanas att ”bygga sina nätverk” bland kursarna. Inte skaffa vänner som man verkligen gillar, utan skapa framtida jobbgynnande kanaler. Vad gör det för klimatet när man utöver studiepressen ska känna sig tvungen att knyta kontakter med en massa folk man inte känner gemenskap med? För dem man gillar lär man ju känna ändå, eller hur?

I samma tidning kommenterar gästkrönikören Katrine Kielos ett reportage i Svenska dagbladet där Nannyakuten lär blivande barnflickor att klä sig övre medelklass, med pärlörhängen – eftersom de symboliserar moderlighet. Jag går in och läser hur SvD konstaterar att andra barnvaktsförmedlingar lär sina inhyrda hjärt- och lungräddning medan Nannyakuten lär dem gå med rätt hållning. Sedan ber jag en bön om att jag skulle känna igen och direkt avfärda en barnvakt som försöker vara någon annan – för vad händer när vi vuxna, som fäster vikt vid hållning och örhängen, när vi har gått iväg på vår fest?

Alltihop i klump får mig att fundera på min egen syn på äkthet och yta. Inte för att de båda behöver motsäga varandra egentligen, de måste bara hänga ihop på något sätt. Som någon sa på en ledarskapsutbildning: bojen som flyter på vattenytan måste vara förankrad i botten med tillräckligt kort rep – annars gör den ingen nytta som signal utan flyter bara hit och dit. Det här måste jag fundera mer på.