Det vackraste jag läst

…på länge är bloggen om och av Micaela: På helig mark breder livet ut sina skadade vingar. Det är en sorgeblogg, en kärleksblogg, en livsblogg och en dödsblogg. Vill du känna dig mer levande än någonsin – läs då Micaelas berättelse om att dö. Den sista flamman från hennes livsbloss visar upp varje läsares liv i skoningslös blixtbelysning. Det blir fullständigt glasklart för var och en av oss vad som egentligen är viktigt, i just vårt, ditt, mitt liv. Här är ett ställe att börja läsa.

Det är en värdefull gåva vi får av Micaela, vi som aldrig ens kände henne. Men hon ger något ännu dyrbarare till sin älskade dotter och sina närmaste: Hon beskriver sin kärlek till dem och sin stora sorg över att behöva lämna dem. Jag tror att det kommer att hjälpa dem som blir kvar; inte nu när smärtan är helt överväldigande – då hjälper ingenting alls – men någon gång i framtiden, när livet obönhörligen tar fart igen.

Någon har sagt att det allra värsta i en separation inte är att man förlorar någons kärlek utan att man känner sig tvingad att försöka få stopp på sitt eget kärleksflöde. Det tror jag kan hända också när man försöker vara stark ”för varandras skull” i en livskris. För att klara det försöker man ibland strypa flödet i känslokanalerna. Visst krävs det många gånger att man biter ihop, för att orka upp om morgonen, för att få mat i magen och för att ta sig igenom ännu en dag. Men det finns inga vägar runt sorgen, den enda vägen går spik rätt igenom. När Micaela sätter ord på sorg, lycka och kärlek följer hon sin dotter och sina närmaste en bra bit på den vägen. Om något liknande skulle hända mig önskar jag mig styrkan och modet att göra som Micaela.