tisdag 13 september 2011

Kom och sätt dig här bredvid

Den bästa gåvan jag kan ge den som behöver stöd är sällan mina egna svar, erfarenheter eller klokskaper. Det började jag inse först för ett par år sedan. Långt innan dess visste jag ju samma sak alldeles bestämt, så länge jag var i rollen som mottagare vill säga; av Mannens goda råd bland annat. Så välmenande, men så svalt välkomnade.

Jag halkar dit fortfarande: Jag känner kravet på mig; säg något klokt, gör en snabbanalys av mottagarens situation och häv ur dig något som får molnen att vika från hennes himmel. Andra gånger är jag bara så ivrig över att ha något att komma med eller glad över att jag för egen del inte har samma bekymmer, eller ännu hellre har haft det men hittat en lösning.

Om jag funderar rätt på saken: Det jag själv allra helst vill ha av en stöttepelare är hans eller hennes

… intresse och tid nog att i lugn och ro sätta sig alldeles bredvid mig, mentalt eller fysiskt, lyssna och försöka titta ut över världen och det som oroar mig från mitt håll, här och nu. Låta mig berätta och beskriva, låta mig känna färdigt det jag faktiskt känner.

… tilltro – till att jag har den största delen av lösningen inom mig – om nu en sådan behövs – och att jag är kapabel att möta mina egna känslor. Jag behöver inte skyddas från dem genom käcka tillrop om att skynda vidare dit där gräset är grönare.

… respekt för att känslorna finns där. Låt mig ha dem och släppa ut dem – även om allt tyder på att läget blir bättre sen. Eller värre för den delen. Även den roligaste resa har sina tunga steg. Att känna dem är att vara i nuet det också, precis som när lyckan kvillrar till. Om jag får ösa ur mig att den här uppförsbacken suger min must blir det lättare att njuta sen, när medlutet kommer. Då är mitt bagage fritt från inkapslade suckar – de har redan sluppit ut och stigit mot himlen, eller kanske landat på marken som små oförargliga gråstenar.

Det önskar jag mig när jag är lite låg. Jag kan väl anta att andra har glädje av ungefär detsamma från mig. Och nog ska jag väl kunna ge mig själv samma sak när jag bäst behöver det: intresse, tid, tilltro och respekt för känslorna.