Till min son - den vidunderliga kärlekens historia 2

Idag för exakt ett år sedan skrev jag ett kärleksbrev här på bloggen. Föremålet för de varma känslorna var min då drygt en månad gamle son, mitt fjärde barn och storasystrarnas hett efterlängtade lillebror. Då var han ett litet ullfjun som gjorde mig förundrad och fullkomligt kollrig av kärlek, men jag hade också sans nog att förutse att vi skulle ha våra mindre underbara stunder i livet. Tänkte därmed nog mest på treårstrots och tonårstjurerier och anade föga att kärleken redan ett halvår senare skulle sättas på riktigt hårda prov.

September kom, min dementa mammas flytt till ett äldreboende blev oundviklig och jag fick ensam huvudansvaret för hela cirkusen, som skedde på minimal tid eftersom vi fick ett erbjudande vi inte kunde tacka nej till. I samband med min stress och oro, började gullungen också bete sig allt mindre gulligt, på dagtid genom att mer eller mindre matvägra annat än mammas mjölk, och nattetid genom att kompensera för det dåliga matintaget i dagsljus, och dessutom tydligt klargöra att somna om utan ett bröst i munnen inte var något han tänkte överväga, oavsett hur många gånger på natten han vaknade.

Den ömma modern blev alltmer öm (och då menar jag inte i ordets positiva bemärkelse) i såväl hjärta som hjärna, kände hur jag dag för dag närmade mig en gräns när jag helt enkelt skulle säga upp kontraktet som mamma (och dotter) och dra till Bahamas. Shit, vad jag ofta inte ens var i närheten av "good enough mothering". Men jag kom till en vändpunkt, fick ett gott råd som jag faktiskt lyssnade på, och efter några månader stod jag åter stark och full av energi. Tacksam därtill för den tunga perioden som gav mig anledning att uppskatta det jag tidigare tagit för givet.

Och nu är jag igång med mitt jobbliv och kommer hem varje eftermiddag för att möta ett strålande leende och ett par välkomnande armar. Jag ligger där på det hårda köksgolvet och älskar livet mer än någonsin förr, med en gapskrattande 13-månadersklimp klättrande på mig. Han halvligger i min famn i halvmörkret i sitt nya rum, med vällingflaskan (inte bröstet!) i ett stadigt grepp mellan sina små nyfikna fingrar, tittar emellanåt upp på mig och ger mig mer kärlek än jag någonsin skulle våga begära. När han druckit upp trycker han den smutsiga gosefilten mot sitt ansikte, grymtar lite förnöjt och protesterar inte det minsta mot att bli ner- och omstoppad i spjälsängen. Och jag bara älskar.