Och att jag gått och blivit pudelägare. Inte bara hundägare, vilket är tillräckligt chockerande, utan ägare av en livs levande pudel. Jag höjer ögonbrynen och ler överseende när jag hittar hundgodis i fleecen som hängt med till konferensen. Detta kan väl ändå inte vara allvar?
Det finns ett antal företeelser som känns väldigt tydligt JAG, medan andra roller känns mer som att jag leker dem. Mamma är jag exempelvis på blodigaste självklaraste allvar. Jag är en stolt tigerhona, och döttrarna - they're my pride and joy. Råka inte komma där emellan för då sitter du löst. Barn har jag vetat att jag vill ha sen jag var sådär 10-12. Det där med långtidskontrakterad man däremot är en tanke jag successivt har vant mig vid, och lärt mig uppskatta. Nu känns det helt naturligt att vara någons fru.
Sen har vi rollerna som jag inte riktigt tar på allvar. Hundägare och löpare är som sagt två exempel. Utövare av fysisk träning över huvud taget känns som att jag nog bara låtsas, utom just när jag gör det, då känns det emellanåt väldigt påtagligt. Friluftslivet är en annan sak, och präktigheten med allt evinnerligt cyklande. Jag vill och väljer att göra det, men blir mest full i skratt när jag hör bilden av mig själv utifrån ur någons mun; den där schablonbeskrivningen kan väl ändå inte vara jag?
Är jag formlös som plockar upp intressen från höger och vänster? Vad är det för skillnad på det där som känns okomplicerat "jag" och det andra? Finns det nån poäng i den där distansen mellan vissa delar av det jag gör och är, och det som känns som mig själv? Är det helt enkelt bra sätt att hålla uppe spänningen i min relation till mig själv? Vem vet, nästa gång jag kollar läget har jag kanske blivit ... husvagnsfantast?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar