Härom helgen blev jag sjuk och febrig hos min syster och helt enkelt tvungen att bädda ner mig med nya bokcirkelboken, sova och läsa och bara sticka fram huvudet och äta en bit eller amma en skvätt då och då. Till en början låg det där dåliga samvetet och pyste lite lätt under täcket, men tänk, det gick alldeles utmärkt att lämna ifrån mig ansvaret. Ingen blev undernärd av brist på vare sig mat, kärlek eller någon annan typ av omvårdnad.
Och nu håller hela bebislivet på att genomgå en fantastisk metamorfos. Efter nio månader som livegen åt min bröstälskande son har vi insett att det enda som kan få honom att sluta vakna en massa gånger på nätterna är att jag slutar amma. Igår kväll åkte jag och tränade och lät maken natta lillbusen helt bröstlöst, och sedan sov de båda gossarna på övervåningen med bara ett par uppvaknande med intag av lite utpumpad bröstmjölk.
Tänk att jorden snurrar (nästan) helt utan min hjälp!
2 kommentarer:
Bra! Äntligen! Istället för skuldkänslor kan man tänka såhär, genom att backa ett steg från fronten, ger man plats för andra att bygga på sina relationer och sin självkänsla, t ex barnet, pappan eller andra som passar på. Det kan vara själviskt att vara oumbärlig, för man gör det omöjligt för andra att claima sin plats. Även barnen växer ju av att se att de klarar sig utan mamma....Så då kan man tänka att man gör något bra för de andra, istället för att eventuellt få skuldkänslor.
Mysigt att känna så, även om det kan vara lite dubbelt. Skuldkänslor är av ondo och bör i stort sett alltid bekämpas. Kram
Skicka en kommentar