Mera mening

Maria skriver om en arbetssituation med mer mening. På mitt nuvarande jobb verkar det vara en halvårsvis återkommande händelse att jag sätter mig på hasorna och undrar vad som är meningen med föreningen - och framför allt med min roll i den. Jag tar fram ett A3-papper och gör just såna ulliga moln som Maria beskriver, eller åtminstone ett som förses med mindmap-spröt i olika riktningar.

Den tjänst jag har nyinrättades när jag tillträdde. Ingen har kunnat tala om för mig exakt vad den ska innehålla, och det ser jag nästan alltid som en förmån. Jag kan helt enkelt göra mycket som jag vill, men det gäller att tänka till, fokusera och sedan våga. Att jag röjer av skrivbordet och tar fram det stora pappersarket flera gånger om året blir kanske ett vaccin mot den stora Återvändsgränden, när man inser att man tuffat på för länge åt fel håll för att kunna justera kompasskursen, man måste iland, ta reda på var man är och börja om från början.

Jobbmässigt är alltså kursavvikelserna under kontroll och drivkraften framåt kvar - jag färdas på rätt vatten. På det personliga planet är det lite mer... stiltje. Inget drastiskt har ändrats, jag vill inte bryta upp eller byta familjemedlemmar, jag har bara lite svårt att frilägga kompassen och veta vart jag ska nu. Min inre kompass är snarare ett solur och med jämna mellanrum skuggas det, när det växer det sly i min själ.

Redan nu, med barn på 10 och 8 år, känner jag det som många upplever när barnen flyttar hemifrån: jaha, vad ska jag nu hitta på? Där hittar jag några av de största likheterna mellan oss båda livstidsbloggare: vi vill fylla våra liv och vara uppfyllda av livet, och vi finner så mycket mening i att vara föräldrar! En stor skillnad i vårt praktiska leverne är att småbarnsåren - dom där som verkligen får en att veta att man lever - sannolikt är över för min del medan Maria fridfullt inväntar nästa virvelvinds ankomst.

För mig betyder det att mentalt och tismässigt utrymme öppnar sig som små gläntor i den hemtama vardagsskogen. Så vad göra av dem? Greja med huset är fortfarande en syssla i nöd och lust, bokcirkel och blogg guldkantar veckorna, mannen blir bara klokare och snyggare och de gängliga barnbenen går fortfarande att veckla ihop för en mysstund i famnen.

Men något saknas, bland livsingredienserna eller i mitt sätt att avnjuta dem. Jag söker mer mening. Dags att röja köksbordet istället för skrivbordet en gång, plocka fram A3-pappret och rita molnen jag vill färdas bland på min privata Poppins-färd.