och så kom då dagen då jag inte vill resa mig upp, göra frukost åt mina tre rara barn, bädda sängar, torka smulor, lägga in en tvätt till – för att inte prata om att hänga och sortera in skiten... Och detta eviga plockande.
Ja, jag skäms så otroligt över mina tankar. Jag som har det så fint
Jag nästan brister.
Hjärtat slår, händerna skakar.
Utlöst av ett elakt mail från en man på jobbet, ett mail om en bagatell.
Skit,skit, skit! Jag vill inte bry mig, sopa honom under mattan bara! Men det går inte, han biter sig fast i min kropp och får mig att må så dåligt. Allt jag lärt mig på chefskurserna som jobbet betalat så dyrt för är bortblåst.
På soffan ikväll surfar jag planlöst omkring. Jag kan sammanfatta det med ett ord - HJÄLP! Jag har tappat bort mig själv, hittar inte rätt. Tränar, renoverar, aktiverar men det hjälper inte alls.
Hjälp.
Så googlar jag helt enkelt in " ge-mig-lite-vänlighet", och hittar er.
Jag har läst en stund och måste tyvärr lägga mig nu MEN jag känner mig lite glad!
Hjälpt!
Styrkt!
Jag vill säga tack
från mitt lilla värkande hjärta för det verkar ha slutat slå så hårt för en
stund...
Vilken fin sida ni har. Jag återkommer för mer tankning!
Kram!
Kram tillbaka, förstås. Och tack! Bättre kan det inte beskrivas, när livet rister till och får en att tappa fattningen – och samtidigt fatta att det är något i det här som är viktigt, värt att ta vara på.
Varje steg jag tar för mig närmare dit jag ska.
Kraft, mod och nya vägar till dig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar