Skriva med skav

Jag försöker och försöker, men att skriva går inget bra när jag dras med den där mentala skoskaven som är så lindrig att den inte ens vet var den sitter. Hellre må eländigt eller bra, det här mellantinget känns bara... gnälligt. Och vem blir lyckligare av gnäll i textform? Inte jag, och alltså får det vara. Tills skaven plötsligt släpper en stund, som idag.

Märkligt när något skaver utan att man vet vad. Det är ett detektivarbete att klura ut vad det handlar om. Sentensen "Allt hänger på mig." tror jag har med saken att göra. Hur klok och balanserad jag än kan verka, vilken kontroll jag än kan tyckas ha på mitt kontrollbehov(!) så är det ett av mitt livs grundantaganden. Jag tror ta mej tusan att det finns en särskild gen som inte gör annat än bryter ner mina logiska resonemang och mentala strategier till att jag i grund och botten faktiskt är fullt ansvarig. För så gott som allt.

Försök få tilliten att bygga bo i ditt liv som granne till den övertygelsen. Eller försök stå ut med en period då du inte kan/måste/förväntas prestera maximalt, då du kanske sitter i händelsernas väntrum och faktiskt behöver göra det för att timingen ska bli rätt. Ja du, Sara, ta ett djupt andetag och försök.