Återbesök hos tilliten

Åh, vad jag älskar det där ordet, tillit, som jag återkommer till gång på gång här i bloggen, eftersom jag ständigt behöver påminnas. Precis som med ett annat favoritord, längtansrymd, tycker jag lika mycket om själva ordet som vad det står för. Tillit ligger så fint i munnen, samtidigt som det beskriver något oändligt vackert - att våga lita på att saker och ting blir precis som de ska.

Jag tänkte på ordet i somras, när jag stod i vattnet vid bryggan och gång på gång i mina armar tog emot treåringen, som handlöst kastade sig ner i vattnet, till mig. Total tillit. Total trygghet. Total livsglädje. Dit vill jag ju så gärna också komma, och jag är en god bit på väg, även om jag har ett stycke kvar att vandra när det gäller att lita på att jag landar tryggt med det brygghopp jag gjorde vid årsskiftet. Vissa dagar går det lätt som en plätt, andra är det SVÅRT att inte vara otålig (räkningar måste ju betalas...), men jag övar så fort mina tankar inte är upptagna med något annat, och mer fokuserat under kvällens meditationsstund. Att om jag ställer in mina tankar på att det kommer att gå bra, så gör det det. Precis som minstingen tänker när han hoppar.

Total tillit. Total trygghet. Total livsglädje. Att, som jag skrev om i våras, våga bejaka ovissheten.