Duktig har tagit stryk av ”duktig-flicka”-begreppet som det viftas med i många olika sammanhang. Ibland när man vill frigöra flickor och kvinnor från kraven på att vara perfekta och göra allt rätt, hela tiden. Andra gånger – har Maria uppmärksammat mig på – har duktig-flicka-debatten ett stråk av härskartekniken dubbelbestraffning. När dagisflickor, gymnasietjejer och vuxna kvinnor väl kliver fram, tar plats, ger uttryck för sina förmågor, är både snygga och smarta – då tycker något slags underliggande patriarkal strömning att det måste vara dags att trycka till, punktera, ifrågasätta. Att gapa efter så mycket kan väl ändå aldrig vara bra, i alla fall inte för kvinnor. Det måste bli för mycket för deras späda små axlar att bära.
Kapabel har sluppit kopplingar som gör grundbetydelsen mindre klockren. I min värld handlar kapabel mindre om jämförelse med andra än vad duktig gör. En ettåring som börjar gå fascinerar oss – trots att alla ettåringar med de fysiska och mentala förutsättningarna börjar gå. Ettåringen är inte duktig – hon har bara lyckats manifestera kapaciteten som hon har haft vilande inom sig tills tiden var mogen.
En annan sak som är mycket sympatisk med begreppet kapabel – och som kan vara viktigt att tänka på denna intensiva tid på året – är att man faktiskt inte alltid behöver göra allt det där man kan för att känna sig kapabel. Med duktig är det värre, vem säger att någon är duktig bara för att personen kan en viss sak? Nej, duktig blir man först när man faktiskt gör det.
Så - med tanke på att detta är mitt hittills enda bidrag till Livstids julkalender 2012 - bestämmer jag mig för att jag även denna december är en kapabel bloggare, men kanske inte så duktig.
3 kommentarer:
Jag är en trogen Livstid-läsare - jag funderar ofta i "era" banor och hittar ofta mycket matnyttigt här. Men det här inlägget var något alldeles extra - det lade till en pusselbit i mitt eget pussel (icke att förväxla med "livspusslet", VERKLIGEN icke) som jag inte visste fattades, men som plötsligt gjorde hela livet ungefär 38 % lättare (en grov uppskattning, förstås :P). Att vara "kapabel" - att vila och vara trygg i känslan av alla saker man kan/skulle kunna göra, och nöja sig med att kanske bara göra en av dem (eller vissa dagar ingen alls)...en fantastiskt skön tanke/känsla. Det här blir mitt nya favoritord, helt klart. Tusen tack!
Hej Ida!
Du anar inte hur glad jag blir över din kommentar, som till råga på allt formulerar det jag vill få sagt så att jag fattar det bättre själv.
Som bloggare får jag ibland känslan av att skriva rätt ut i världsrymden, för stjärnor som visserligen blinkar milt men inte fattar vad jag pratar om. Jag vet ju att det finns levande läsare också, och faktiskt ett antal riktigt hängivna, som du verkar vara. Men det är så lätt att glömma när man inte ses eller möts!
Hade det inte varit för samspelet med Maria så hade jag nog kommit av mig med bloggandet för längesen. Även om jag skriver för min egen skull i första hand så är det fantastiskt att få ett svarsblink från någon långt bort i cyberrymden.
Det är väl bara att erkänna: den där bekräftelsen är viktig, även för en som vill vara kapabel hellre än duktig... /Sara
Tack själv för fina tillbaka-ord! :-) Och bekräftelsebegäret blir man väl aldrig av med. Man får försöka hitta ett sätt att bli kompis med det också. Kanske att se sin bekräftelselängtan som en längtan efter att få öva på att ta emot komplimanger...?
Skicka en kommentar