Tassar du - kväser jag?

Ta ansvar för sina egna behov, som Maria råder alla bitterorgan att göra, är inget dåligt mantra – och precis som sådana behöver det upprepas ofta för att få effekt. Det är knappast roligare att vara en bitter man än en bitter kvinna, men jag tror det är lättare för kvinnor att hamna i just den fällan. Precis som Anna säger ”väljer” vi så lätt efter våra gamla mönster.

Sen är det ibland svårt att upptäcka sina egna behov innan de väljs bort av hjärnans automatlåda, inte minst när det gäller riktigt viktiga saker. Då står så mycket på spel så att blotta sin önskan, ställa frågan – och så kanske få ett nej av den som måste säga ja – kräver mycket mod. Kanske enklare att låtsas att behovet, önskan, viljan inte finns där.

Det är så lätt att bli den som utan att märka det tassar runt i en relation utan att ta sina behov på allvar. Då kommer de aldrig ens upp på förhandlingsbordet och det fria modet krymper utan att man förstår varför. Om kvinnor lättare hamnar där är den andra extremen, den kväsande, en traditionell mansroll (för ett paradexempel, studera pappan i Bitterfittan). En som inte respekterar andras personer och önskningar utan använder dem som slagpåsar. Inte är det så ovanligt att två personer i ett diaboliskt samspel växlar mellan de båda rollerna – en familjemiddag med ett sådant par är gratis Norén-underhållning. Om man nu vill ha det.

I efterhand kan jag se att mannen i mitt liv vann den positionen bland annat genom att klara mitt omedvetna tassa-kväsa-test under vår första period tillsammans. Han visade sig ha precis rätt sammansättning av empati och kraft, rätt för att matcha min egen blandning. Hans medkänsla gör det lättare att sätta ner hela fötterna där jag går bredvid honom. Den stillsamma styrkan har för länge sedan lärt mig att utesluta tjuvnyp och gliringar ur handlingsalternativen. Sammantaget blir det … al dente, liksom.

Bitterpitten och jag!

Nu är jag nog snart den enda kvinnliga varelsen i min bekantskapskrets som INTE har läst Bitterfittan (men Sara har reserverat den åt mig så snart kan jag sälla mig till skaran). Det ska bli extra intressant att läsa den utifrån perspektivet att jag i någon mån "spelar på andra sidan nätet".

I vår familj är det JAG som har tagit allt det där utrymmet - det är...

... jag som har jobbat långa dagar (medan min man kör på deltid och oftast är den som hämtar barnen från dagis och fritids)

... jag som åker iväg på spännande tjänsteresor, bor på fina hotell och käkar stillsamma hotellfrukostar (medan han är hemma och kokar välling och torkar snor)

... jag som började jobba när mina barn fortfarande var ganska små (medan min man var hemma ett helt år med varje barn)

... jag som sticker iväg och umgås med vänner, tränar (OK, det gör han också) och gör av med mest pengar på mina fritidsintressen

Borde jag ha dåligt samvete för att jag har tagit för mig medan han har tagit huvudansvaret för hem och barn? Är han på väg att bli en Bitterpitt?! Än så länge har han inte klagat, men tänk om han en dag vaknar upp och känner att han har missat en massa på vägen? Men då tänker jag att han får skylla sig själv. Han är vuxen och får ta ansvar för sina egna behov (precis som Sara är inne på i sitt inlägg och även Camilla beskriver i en kommentar). Som sagt, var och en skapar sin egen historia...

Så snälla alla (verkliga och potentiella) Bitterfittor och Bitterpittar: Ta ansvar för era behov och säg ifrån - annars finns risken att vi på andra sidan nätet ångar på i vår tro att ni är nöjda!

Mera skratt åt folket!

Minns ni videosnutten för ett par år sedan, med en skrattande baby från YouTube som fick hela världen att skratta med, och som till och med visades i Rapport? Min fyraåring har också det underbaraste och mest smittsamma skratt man kan tänka sig. Ingen jag har mött har kunnat motstå hennes porlande bäcks-kvillrande. Jag mår så bra av att skratta. När jag skrattar riktigt gott åt något är jag medvetet närvarande på riktigt - bara här och nu i livsglädjen. Periodvis skrattar jag mycket men jag vill skratta ännu mer i livet.

Att skratt faktiskt kan ha en läkande förmåga och fungera som energigivare har bevisats i ett antal studier, läser jag i Orloffs Positiv energi (s. 252): "det stärker immunförsvaret och höjer endorfinhalten (vår kropps naturliga smärtlindrare); det dämpar stress, ångest och depression; det förhindrar hjärtsjukdomar." Och ännu en ytterst ovetenskaplig statistisk kartläggning av min omgivning - den här gången den äldre generationen - säger mig att det måste ligga något i detta. De gladaste är också ofta de friskaste.

Den sista tiden har jag skrattat...
... med min vän Sara åt våra underbara vardagskaotiska liv som vi på nåt märkligt sätt får att fungera
... åt min vän Fredriks under-bältes-humor som är precis lika töntig som när vi lärde känna varandra för 23 år sedan
... åt Mia och Klara som jag nyss har upptäckt - som vanligt ett steg efter alla andra'
... åt Mark Levengoods träffsäkra skildringar av barndom och nutid

Vad får dig att skratta?

Bitterfittan och jag - nästa insikt

Det var inte riktigt som jag trodde, då i söndags när dammsugningen fick vänta. Det insåg jag i ett långt kvällssamtal med mannen och av att jag förstod kommentarerna till blogginlägget precis men kände att de inte passade in på mig – den här gången.

Det som surade ihop mig var inte att jag själv var hemma och dammsög – det var faktiskt att jag hade synpunkter på mannens tidsprioritering. Lite läskigt, man vill ju inte vara en av de där … bitterfittorna … genom historien som har snörpt på munnen och diskat så flisorna rykt ur proslinet när partnern prioriterar fritidspassionen, Arbetet eller det geniala Skapandet. Och om jag har synpunkter på mannens egenutrymme bjuder jag ju in honom att ha synpunkter på mitt.

Men vänta här nu, är det inte så att han har haft synpunkter på mitt egenutrymme, synpunkter som jag har tagit till mig? Då gällde det ekonomiskt utrymme, där jag tar för mig betydligt mer än han gör. Att inte använda pengar på ett sätt som sabbar möjligheterna att göra det vi båda vill, det var temat då. Vi satte en gräns för ”lekpengar” per månad. En gräns som mannen aldrig är i närheten av och som jag nyligen beslöt att flytta från dåligt-samvete-mappen till verktyg-för-ett-gott-liv i mitt interna kartotek.

Nej, jag är inte ute efter att mäta vår egentid med stämpelklocka. Jag vill gärna pussa lycklig man med frost i skägg och se honom mäta tillryggalagt avstånd med en sytråd på kartan, berättandes om havsörn och råkar. Men jag har bett honom fundera på sitt användande av tid i förhållande till våra gemensamma mål, precis som han bad mig fundera över mitt användande av pengar. Känns både rätt och "inte mer än rätt".

Bitterfittan och jag

Utläst sedan några veckor, men Bitterfittan lever med mig och gör gott. På tidsfesten i höstas angav jag ”jämföra sig med andra” som energitjuv, men när jag lyckas göra det utan att hamna i över-/under-lägsenhetsfällan kan det funka bra. En skillnad mellan Sara i boken och mig är den stora MAMMASKULDEN. Det där tärande dåliga samvetet vid dagislämningar, sena eftermiddagar eller mindre pedagogiska ilskeutbrott känner jag inte igen.

Jag tror min mamma löste den skulden åt mig – jag minns hennes glada tjoande när hon äntligen kom hem från en sen dag på jobbet. Visst hade jag längtat efter henne och velat ha henne hemma tidigare, men återseendena var härliga stunder upplysta av hennes sprudlande energi. Något helt annat än om hon kommit smygande med försvarsmasken på eller urskuldande blick och en mutpresent från Uno-X. Jag rannsakar mitt föräldrabeteende, det gör jag, men mest som indata för ”bättre-lycka-nästa-gång”.

Om nu mammaskulden är avbetald av tidigare generationer så känner jag igen mig desto mer i dåligt samvete-missbruket i allmänhet (som Maria bloggade om igår, helt utan samkörning) och, i synnerhet, svårigheten att möta mina behov och önskningar med samma respekt som jag tillmäter min mans.

Jag tycker det är bra att han åker skridskor någon dag per helg nu när den sällsynta chansen finns, även om glasrummet som står på min årsönskelista får mindre tid. Jag glädjer mig åt att han ska ägna tre marsveckor åt egen skidåkning efter familjens gemensamma fjällvecka. Den här söndagen väljer jag att vara hemma och röja i huset för att slippa höra smulorna krasa under fötterna den kommande veckan. MEN: Några timmar efter att han åkt med ispiken i högsta hugg börjar mitt mod att sjunka. Framåt eftermiddagen känner jag mig som en riktig bitterfitta.

Vad är då detta fråga om? Med dammsugningen ogjord sätter jag mig och skriver det här och kommer kanske på det: Jag är inte sur på mannen och hans livsbejakande aktiviteter. Jag är inte rädd att han ska hindra mig från att ta motsvarande eget utrymme när jag behöver det. Jag är rädd att JAG ska hindra mig! Få saker äter energi och städhumör så som att misstro sig själv. Lyckligtvis kommer energin tillbaka med råge när jag kommer på mig själv och blir heligt förbannad.

Här ska inte has några jävla dåliga samveten! Här ska – som jag tänkt sen Bitterfittan sidan 20 – resas på egen hand och drickas vin på balkong och kanske till och med åkas flygplan till den där balkongen, även om det kräver klimatkompensation och gör miljömannen bestört. Här ska yogas och bloggas när jag behöver, för då behöver jag. Begrips!

Så. Nu går jag och dammsuger.

Grundlösa (kvinnliga?) skuldkänslor

Varför är många av oss så duktiga på irrationell skuldbeläggning av oss själva i alla möjliga sammanhang? Varför är det alltid vi som har gjort fel? En synnerligen ovetenskaplig statistisk kartläggning säger mig att vi självutnämnda syndabockar framförallt är kvinnor. Jag konstaterar samma sak, gång på gång, i diskussioner med min omgivning - skuldkänslor som saknar grund. Här är några exempel:

• En student gör dåligt ifrån sig i min kurs. Han har inte deltagit i mina lektioner, själv medgivit att han inte har läst instruktioner o.s.v. - men blir ändå upprörd när jag ifrågasätter hans engagemang i kursen. I stället för att inse att problemet ligger hos studenten i fråga börjar jag fundera på vad jag kan ha gjort för fel. Har mina instruktioner varit otydliga? Har jag varit omotiverat sträng?
• En vän står i kassakön på stormarknaden. Någon tittar åt hennes håll med en (som hon uppfattar det) ovänlig blick. Omedelbart börjar hon fundera på om hon har gjort något fel, kanske trängt sig före eller råkat ställa sig i en kö där man får ha max 10 varor?
• En annan vän märker att en jobbarkompis är irriterad och tänker direkt - oj, det måste vara mig han är arg på. Vad har jag nu gjort?

Sällan upplever jag att män i min omgivning har sådana här känslor. Är det så eller är de bara bra på att dölja dem - kanske även för sig själva?

Åter på jobbet 4: A taste of flow

Så plötsligt är man innanför jobbets glasväggar och glider fram som fisken i vattnet istället för att trycka näsan mot rutan och vilja ut. Hjärnmaskineriet har smort upp sig, en idé ger nästa, det är som att dansa eller kanske som när man en gång lärde sig gå: ”Det går, jag kan, det här är ju underbart!” Ett alexanderhugg i en segdragen mötesdiskusison, en aha-upplevelse om hur något faktiskt funkar och hur slipstenen ska dras – kickar med påtagliga fysiska effekter uppkomna av små elpulser i skallen hopraddade till mentala processer. Könstigt är vad det är.

"Bevara solen inom er"

... en enkel men bra uppmaning tycker jag. Om man bara försöker det allra minsta att ta in orden känner iallafall jag direkt hur det värmer lite i solar plexus, där bor tydligen min lilla sol. Samtidigt ser jag små vassa snökorn börja dansa utanför fönstret. Snökorn som snart ska få nagga mina kinder på en lång promenad så jag ser ut som en stopplykta hela kvällen sedan, ett sätt för solen att smita ut lite av sin energi.

Extra glad blev jag av att höra uppmaningen om att bevara solen just där jag hörde den. Inte på någon feel good-blogg (som den här kanske är), inte på yogan i onsdags och inte i något barnprogram. Nej, de som fick ta emot det goda rådet var 144 färska polisstudenter som igår firade sin examen i Växjö konserthus.

Tänk på det du, nästa gång du möter en uniformerad, kanske lite skräckinjagande uppenbarelse - att där har vi säkert en som vet värdet av att bevara sin inre sol!

Att skapa sin egen historia

I julhelgen var jag på bio med min man. Filmutbudet var inte enormt och vi satsade på något riktigt svulstigt: filmen Australia. Kärlek, krig, äventyr, storslagen natur, magi - allt i en salig och fullkomligt orealistisk men ändå bitvis ganska snygg mix. Filmen lämnade inte några särskilt djupa spår, men den gav några timmars god underhållning i biomörkret.

Något bär jag ändå med mig, ett citat som uttalades precis i början. Minns inte ens vem som sa det, men det spelar ingen roll. Det han sa var "Man kan mista allt men inte sin historia, så det är lika bra att göra den så bra som möjligt." Mina tankar just då gick till Cornelis gamla klassiker Du kan ingenting ta med dig dit du går och detta att alla prylar som vi ibland tycker är så viktiga egentligen inte betyder någonting (se också Saras inlägg Många kläder lite tid 1).

Nu flera veckor senare dyker det där citat återigen upp och pockar på uppmärksamhet - fast denna gång ur ett annat perspektiv, nämligen att vi själva skapar vår historia och därmed också har ansvar för att den blir så bra som möjligt. Jag har kommit till en fas i mitt liv där jag har bestämt mig för att inte göra mig själv till offer för stress, energitjuvar och annat elände, utan själv ta ansvar för att jag lever ett så gott liv som möjligt. Det handlar om att verkligen känna efter vad som är viktigt för mig, vad som ger mer än tar energi, och vilka förändringar jag vill försöka göra för att öka livskvalitén ytterligare. Att skriva på bloggen är definitivt ett verktyg i den processen och det känns lite som att ge sig ut på ett spännande äventyr, där slutet är långt ifrån så förutsägbart som i Australia...

Jag städar ut julen och rensar i själen

Jag ÄLSKAR julen - att vara ledig tillsammans med alla de människor som ger mig mest energi, man, barn, syster, syskonbarn, mamma och svärmor - och alla våra härliga (och bitvis småknäppa) familjetraditioner - de urgamla julbonaderna från mammas barndomshem, granris på köksgolvet på julafton och hämtpizza dan före dan. Julstress är ett begrepp som inte existerar i min värld - jag går i stället in i ett ljuvligt lugn dagarna före jul, och då har vi ändå prickat in mellandotterns födelsedag den 22:e... Därför är det alltid med visst vemod jag städar ut julen - jag segar ut på det så länge det går vartenda år. Å andra sidan är julutstädningen något som ger mig livsmod och en glimt om att vi faktiskt går mot ljus och vår. Samtidigt som jag plockar ner bonader och adventsstjärnor, eldar upp misteln och det torra tallriset, händer något inuti mig.

Den där vardagsstädningen (som i vårt hem ofta mer liknar månads- än veckostädning, enligt behovsprincipen...) är inte något jag älskar direkt. Men ibland - i synnerhet när det hunnit bli riktigt sunkigt - kan jag komma in den där härliga själsreningskänslan. Ännu tydligare framträder den när jag får röja. Garderober med kläder som skickas till Emmaus eller tippen beroende på skicket. Mammas överfyllda källare med gamla kvitton och barnavårdscentralsbroschyrer från 70-talet till pappersinsamlingen. Varje gång jag röjer, fyller påsar och lådor och kör iväg blir jag lättare inombords och luften blir lite mjukare att andas. Nu ska jag snart ta itu med garderoben där jag stuvade in en massa skräp när jag fixade i ordning mitt rum för sinnesro... Och enligt en annan av mina och Saras principer - den om att ta ut glädjen i förskott - börjar jag redan njuta lite smått av känslan!

Åter på jobbet 3: Viktigt på riktigt?

Nästa fas inträder: Det jag har inskrivet i almanackan är nog rätt viktigt egentligen, och mycket börjar det bli. Det måste ju innebära att jag inte är någon liten lort eller soffpotatis utan faktiskt lite viktig jag också. Jag rätar på ryggen och tar ut stegen när jag vandrar korridoren fram. För första gången i år blir kinderna lite rosiga av engagemang i en jobbdiskussion. Vid mitt skrivbord skriver jag dokument och e-brev som får andra att skriva upp möten i sina almanackor och ringa i min telefon.

Jag har tagit klivet in från semesterreservatet, men håller fortfarande lite distans. Jobbet är allvar, men också en lek. Med det vill jag inte säga att jobbet är oviktigt, kanske snarare att det är lika viktigt som leken. Som när man med högburet huvud hasade fram i mammas pumps med en knippe postgiroblanketter i utklädningshandväskan, på väg till kontoret, för att sortera. Eller när inbrytningen i Lena och Annikas leksfär på lekis nogsamt planerades; "Om jag ser till att vara i kuddrummet redan när de kommer. Sedan får jag dem att vilja leka min lek som jag har tänkt ut. I värsta fall får jag gå med på att vara hunden."

Insikten att det här verkligen är på riktigt kan få mig att förundras. Här är jag i ett sammanhang där folk tycker att jag hör hemma, där jag får bestämma ganska mycket själv och blir lyssnad på. Och slipper leka hund.

Nu tycker jag att vi går in och latar oss!

Citatet kommer från min fyraåriga dotter efter en timme i sol och snö med pulkaåkning och snöänglar. Kanske kanske är jag på väg att lyckas lite bättre än mina föräldrar gjorde med mig vad gällde att överföra sin prestationsfokusering. Kanske kanske blir mina barn lite mindre slav under Luther än vad jag har varit under 40 år. Det passar alldeles utmärkt in i mitt nya livstempo!

Att hitta sitt livstempo

I min profil på bloggen har jag givit mig själv epitetet yrväder och så har jag nog uppfattats av många under mina 40 år här på jorden. Som barn var jag ivrig och konstant i farten, och så har det fortsatt. Ständigt tusen bollar i luften såväl på jobbet som hemma, ständigt på gång med nya projekt. Och större delen av tiden har jag trivts väldigt bra med det.

Nu har jag dock noterat att något verkar vara på väg att förändras. Jag får inte längre lika stora kickar av att alltid vara igång, jag längtar ofta till lugn och sinnesro. Mitt livstempo verkar helt enkelt ha börjat sakta in (mitt i livet!), vilket får konsekvenser. Jag måste (som jag varit inne på flera gånger tidigare) lära mig att dra ner på mina egna ambitioner. Jag måste också våga stå upp för min övertygelse gentemot omgivningens oskrivna lagar om att det är "fint" att jobba mycket eller nödvändigt att ha ett hem i toppskick (se också Saras betraktelse om det bohemiska hemmet och ofullständiga projekt).

Samtidigt kan det för somliga bokstavligen leda till döden att tvingas dra ner på ett högt tempo som man trivs med, t.ex. i samband med pensionering, vilket beskrivs i en bok jag just läser (Positiv energi av Judith Orloff). Det viktiga är att hitta det livstempo som passar en - utifrån personlighet och fas i livet. Enligt Orloff är några tecken på att man har hittat detta tempo att man upplever känslomässig balans, fysisk uthållighet, tålamod och passion. Helt och hållet där är jag nog inte än, men jag hoppas att jag är på god väg!

Åter på jobbet 2: Hur hålla fläktar friska?

Återacklimatiseringen till arbetslivet går framåt. Ett skäl till det är att jag idag har haft möte med två av mina ... hjälpmotorer, vapendragare? - låter som om de bara finns där för min skull - förtrogna? - låter som om alla andra är emot mig - två av dem som förstår rätt mycket av hur jag tänker. Och det är tydligen ingen självklarhet. Genom en "ledarspegel" - där fem personer i min jobbnärhet har intervjuats om mig - har jag fått veta att jag ses som en "frisk fläkt" som berikar med mitt annorlunda sätt att se på saker. (Jag använder numera den förklaringen för mig själv när folk tittar på mig som om jag var ett ufo efter att jag sagt något. Det händer då och då och tidigare har dagsformen fått avgöra om jag tolkat det som "förstummade av min klarsyn" eller "tycker jag är ute och cyklar".)

Det är en ny roll för mig att kanske faktiskt vara lite extrem i någon fråga. Visst har jag sagt vad jag tycker även tidigare, men i ärlighetens namn bara när min självrespekt har krävt det. Nu är jag visst lite annorlunda hela jag, och folk verkar se det som något positivt.

Det gäller bara att hitta sina replipunkter där man kan skaffa sig överblick och hämta ny fläktkraft. I höstas fann jag ett reservat i en ledarskapsutbildning, något som passade extra bra eftersom ledarskap och kommunikation är några av mina käpphästar. Privat har jag ju bloggen och samtalen med Maria och andra, men jobbmässigt framöver? Hur kan jag utveckla motsvarigheter där?

Åter på jobbet 1: Byta livsform

Att avsluta en ledighet ska kännas som att byta livsform. Så är det för mig, och idag har jag gjort det igen. Igårkväll kändes en vandring bland korridorvännerna som en mattelektion på gymnasiet - självupplevt men vääldigt långt borta.

Nu kommer några veckor med mild vånda innan jag sugs in i det igen, byter fot och börjar lägga mer energi och tankekraft på jobbet och mindre på det som nu ligger längst fram bakom pannbenet. Lite knöligt känns det allt. Vill egentligen inte jobba men vill inte heller känna att jag inte jobbar för fullt. Men jag börjar tro att de där knöliga skiftena i rytm och fokus hör till för mig, det rensar och livar upp.

Bara vara

Barnet som rullades i vagn längs dystra villagator i en tidigare betraktelse måste numera vecklas ihop som en tumstock för att få plats i mitt knä. Hon och hennes klasskompisar har precis börjat köra Kärleken i simulator. Bli ihop, göra slut och då och då känna en stöt i magen av den äkta varan.

Inför ögonblicket då hon vecklar ut sina långa ben och ger sig ut på kärlekens minfält IRL funderar jag på vad jag skulle skicka med, på temat till mina barn, om hon mot förmodan skulle ta emot några goda råd. Får jag välja ett enda skulle jag be henne leta efter en människa som hon kan ”bara vara” med.

När jag träffade min första stora kärlek förundrades jag över att jag kunde just det med honom. Inte vet jag vad jag hade gjort tidigare, och inte vad som var så annorlunda med honom, eller oss. Det var inte det att vi lojade omkring i mjukisbyxor eller led brist på passion, tvärtom, men något fick mig ändå att tänka och säga det många gånger: ”med dig kan jag bara vara”. När jag sedan träffade min andra stora kärlek var det han som sa samma sak till mig. Något hade jag tydligen lärt mig utan att veta hur eller vad det egentligen var. Och när det kör ihop sig är det fortfarande där vi brukar hitta lösningen, genom att sänka garden och klämma fram vad det är vi – var och en – faktiskt vill, tänker, är rädda för.

Som med allt annat jag skriver här är det här rådet är minst lika mycket riktat till mig själv som till min dotter eller någon annan. Visst, man måste ha en egen sfär och emellanåt är man hårdföra förhandlingsparter istället för samstämda parhästar. Men hur ofta fegar vi ur, håller uppe fasader och gömmer oss för varann på ett sätt som kostar förtroende, tillit och energi? Hemlighåller klädkontot, sitter uppe för att vara social en fredagkväll fast vi är dödströtta, försöker dölja våra kroppsliga skavanker, tar över en vuxen människas ansvar för mathållning eller tidspassning, undviker att visa oss osminkade.

Just de här exemplen kommer jag på för att de inte gäller mig. Mina egna dimridåer är så mycket svårare att få syn på – och så mycket pinsammare att berätta om.

Måstena manövrerar

Pratade idag med vännen Magnus, som har ett alldeles eget ”livstidsprojekt” - Projekt Sol. Med en hemsida som plattform samlar han sina andliga upplevelser och bjuder in oss andra att läsa och att träffas för yoga och meditation.

Vi pratade om balansen i livet och att dom där utvecklande projekten också kan kräva tid, bli en press – något som Maria och jag pratade om inför starten av Livstid. Magnus har sin strategi klar: han har kommit fram till att han jobbar för att kunna ha tid och pengar att ägna åt sitt projekt, snarare än att han håller på med sitt projekt för att orka med jobb och vardag. Också ett sätt att se på saken.

Måsten, krav och böranden kan man hitta överallt om man är på det humöret. Innan bloggandet fanns i min sinnevärld fantiserade jag ibland om att skriva tidnings- eller radiokrönikor. Tänk de som vecka efter vecka lägger fram lagom många spaltmillimeter med tänkvärd text. En eller kanske två veckor skulle jag klara, inte mer. Tänkte jag.

När Maria och jag började blogga sa vi till varann att vi skulle göra som man ska på en blogg; skriva korta inlägg som inte blir betungande för läsaren. Så kan man inte säga att det har blivit, och jag kommer på mig själv med att tycka att jag inte riktigt gör som man bör. Men tänk om jag kunde vara nöjd nån gång - nu skriver jag ju mina krönikor, och fler än två har det blivit!

Till mina barn

Det goda livet har skänkt mig tre fantastiska döttrar, och ibland funderar jag över vad jag kan och vill ge dem - utöver sanslöst mycket kärlek. Det finns värderingar jag gärna vill förmedla, även om jag naturligtvis är fullt medveten om att det ofta hör till att man som barn - åtminstone under en period i livet - markerar sin självständighet gentemot föräldrarna genom att tycka precis tvärtom. I mitt fall handlar värderingarna jag vill förmedla bland annat om alla människors lika värde och ett ekologiskt tänkande. De minsta är så små ännu, men jag gläds åt att äldsta dottern - som är 18 och om hon nu ville revoltera borde ha gjort det redan - delar de flesta av mina värderingar.

Något jag däremot hoppas slippa föra vidare är den prestationsfokusering som varit min trogna följeslagare under många år och som jag kämpar att lämna bakom mig. Som barn fick jag väldigt mycket uppskattning för saker jag gjorde och lyckades med, inte minst att få höga betyg. Det var däremot mindre vanligt att mina föräldrar gav mig uppskattning för den jag var eller gladde sig åt min glädje över sådant som kärlek och resor.

Det är så lätt att oreflekterat berömma goda prestationer (och det behöver nog inte var något fel med det), men jag känner att det är minst lika viktigt att finnas där och bekräfta barnen precis som de är och att dela deras glädje över sådant som inte handlar om vad de har presterat. Minns en diskussion med Sara för några år sedan. Hon berättade då att när barnen kom och visade sina teckningar så försökte hon att inte berömma deras duktighet, utan snarare ställa intresserade frågor om färger och motiv. Det har jag tagit till mig och försöker tillämpa så gott jag kan. Jag märker att jag återigen glider in på området good enough – detta att man inte måste vara bäst på allt för att duga i sina egna eller andras ögon. Skulle så innerligt önska att jag kunde bidra till att mina barn inte behöver så jobba så mycket med detta som vuxna som jag har gjort och fortfarande gör.

Sedan vill jag gärna ge mina barn många glada skratt och lite galenskap – visa att man kan bjuda på sig själv och skratta i såväl med- som motgång. Mark Levengood skriver i Sucka mitt hjärta men brist dock ej så kärleksfullt om sin skrattade och smågalna mamma, som föredrog att ligga på soffan och röka och läsa romaner framför att laga mat, baka bullar och göra annat som vi tenderar att tillskriva det goda moderskapet. Här har vi en kvinna som verkligen har anammat devisen om good enough mothering. Och Mark konstaterar nyktert att ”bland de största gåvorna ett barn kan få är modet att gå sin egen väg. Mamma satt aldrig på Moderskapets Piedelstal, det var för svårt att balansera soffan där. Men hennes skratt och hennes mod byggde trygga väggar runt vårt hem. Hon fick fyra barn som skrattar hos psykologen i stället för att gråta där. Mycket mer kan man inte begära av en barndom.”

Medan jag skriver detta kastar sig min fyraåring runt halsen på mig, trycker en blöt puss på min kind och säger: "Du är för snäll mamma som lagar så god mat till oss...". Och då är den kulinariska utsvävning hon syftar på helt i klass med Marks mammas - flingor och mjölk...

Vem skapar energitjuven?

Att det understundom är andra människor (eller kanske snarare deras beteende) som utgör mina energitjuvar har jag varit inne på i tidigare blogginlägg (Om tids- och energitjuvar 1) . Men att dessa snyltare på min så högt vördade energi ibland faktiskt föds i mötet med mig själv är nog något som jag inte riktigt har insett - eller kanske har velat acceptera - förrän jag lyssnade på en text av Mark Levengood ur hans boken Sucka mitt hjärta men brist dock ej.

Jag rodnar lite när jag så väl känner igen mig i beskrivningen av medtrafikanter som antingen blir fartdårar eller slöfockar, beroende på min egen fart och dagsform: "Vår brådska, vår kompromisslöshet, vår absoluta övertygelse om att vi i alla lägen har rätt, föder många idioter runt omkring oss." Och visst är det så, visst uppstår en massa energiläckage i den höga farten, inte bara när det gäller mänskliga tjuvar. Om jag själv är stressad och småirriterad har jag ju en mycket större benägenhet att låta mig dräneras av sådant som onödiga möten (som jag kanske rentav upplever som onödiga bara för att jag är stressad), städning (som jag i stället kan göra om till välgörande själsrensning - i synnerhet till lite bra musik), TV-reklam (som jag kan utnyttja konstruktivt för en kort andningsövning) o.s.v. (se Om tids- och energitjuvar 2). Det här året ska jag försöka leva lite långsammare och kanske går rentav några av mina energitjuvar upp i rök alldeles av sig själva.

I juleljusens sken

För tio år och några veckor sedan var jag ute och rullade barnvagn i mörk decemberkvällning. Man behöver inte vara en dysterkvist för att tycka att hela december är en enda lång kväll. Jag var förvirrad och nyförlöst och mörkt var det hela tiden.

När jag rullade min barnvagn på villaområdenas cykelvägar såg jag alla julstjärnor och elljusstakar i fönstren. Lyckan över barnet och lättnaden över att ha klarat förlossningen var inte med mig just då, men däremot den stora tröttheten och känslan av noll egenkontroll och kunskap om hur livet nu skulle bli. ”Allt det där om familjelyckan är nog bara bluff. ” tänkte jag, och jag tyckte att det lysande krimskramset i fönstren till annars mörka rum bevisade min tes; att den glättiga ytan dolde mörka bråddjup.

Att jag minns det just nu beror på två long lost friends, som ändå inte är mer lost än att jag skickar familjens julbrev till dem och de oftast svarar på något sätt. Den första – en småbarnsmamma – skickade i år Maria Svelands bok Bitterfittan till mig med sitt julkort, som försenad 40-årspresent. Den andra vännen – en singelman – kommenterade per e-post vårt julbrev med ”Ni är min mall för den perfekta familjen.”

I Bitterfittan (så lång jag hunnit) ligger tyngden på det svarta och gråsjaskiga i den första tiden som familj. Skenet har en viktig roll i boken – sken som upprätthålls inför omgivningen utanför familjen, mellan familjemedlemmar och inom en och samma person. Julbrevsformatet är ju som gjort för skenuppehållande beskrivningar av karriärer, resor och lyckade barn. Men vi har ju verkligen försökt vara mänskliga, berätta om mötena mellan våra olika viljor och om projekten vi inte orkar med att slutföra. Ändå beskriver någon min familj som perfekt – den perfekta familjen är väl en motsägelse i sig själv?

Fast det är klart – om lite gnabbande och försenade uterum är det värsta vi kan komma upp med så får vi nog stå ut med att folk som sett en del plattar till oss under etiketten ”perfekt”. Det knepiga är att i den kategorin är vi i väldigt blandat sällskap. I hur många svenska hem äts juleljuset av svarta familjehemligheter, och hur många av de hemmen beskrivs av sin omgivning som perfekta?