Livstids julkalender: Mormor och jag

Den här hösten har min mormor blivit så närvarande i mitt liv. Om det beror på att hon faktiskt vill mig något (jag tillhör ju dem som är övertygade om att livet inte tar slut när man dör) eller om det bara är något som finns i mitt huvud vet jag inte, men tanken att mormor kanske går här bredvid mig känns väldigt skön och tröstande. När mormor gick bort var jag bara 11 år, men jag har många sköna minnen, och den senaste tiden har jag insett att vi nog har en hel del gemensamt, vi båda.

Prästdottern Ruth blev lärare precis som cykelhandlardottern Maria och hon fick många barn liksom jag. Hon var en stark kvinna som när hennes man, min morfar Otto, hastigt avled i sviterna av en blindtarmsinflammation när han just fyllt femtio, återupptog sin yrkeskarriär för att försörja de fem barnen. Jag minns också att man i släkten ofta pratade om mormor som en som värnade så mycket om barnen, sina egna fem och sina tio barnbarn.

På äldre dar bodde mormor omväxlande hos tre av sina barn, så vi brukade få förmånen att ha henne hos oss några månader i taget. Vilket fint sätt att ta hand om en älskad mamma i stället för att låta henne sitta ensam i en lägenhet, tänker jag idag! Och vilken gåva för oss barn att få ha mormor i huset. Med henne hade jag faktiskt min första lilla bokcirkel. Vi läste Kulla-Gulla-böckerna, var och en på sitt håll, och så träffades vi framför brasan i vardagsrummet för att jämföra våra läsupplevelser. Precis som jag idag gör i Målajords litterära salong! Jag älskade också att lyssna på mormors många berättelser om övernaturliga fenomen som inträffat i släkten och bekantskapskretsen, nyfiken som jag själv alltid varit på det som inte kan förklaras. Och så minns jag morgnarna när hon satt framför spegeln i hallen och min mamma kammade hennes vackra vita hår som nådde ända ner till midjan, innan det flätades och sattes upp i en knut i nacken.

Fina mormor Ruth, vad jag saknar dig, och vad jag önskar att du hade levt ännu längre än dina 89 år, så att jag fått en chans att lära känna dig ännu bättre. Kanske är det du som den här hösten har fått mig att så starkt känna betydelsen av det där som var så viktigt för dig, att värna om barnen. När jag nu fått ordning på det som skavde yrkesmässigt och dessutom hittat min egentid och vad jag ska använda den till, är det familjen som är i fokus för mig. Tack mormor, för att du hjälpt mig att inse det!