Livstids julkalender: Eftersnack

Igår bloggade Maria om helgens Norén-föreställning i hemmamiljö. I fredags kväll handlade min statusrad på Facebook om familjegräl. Är det bara vi två som har synkat ihop oss alldeles, eller är detta ett allmänt tredje-advent-fenomen?

Hos oss fick Mannen ett av sina mycket sällsynta men kraftfulla utbrott. Efter tre fullproppade gräsänklingsdagar hade alla de små gnisslen i tillvaron samlat ihop sig till en veritabel explosion. Jag, som varit bortrest och längtat hem till finaste familjen, måste nästan le åt skillnaden mellan min fredagsmysfantasi och den ytterst ordknappa middag som vi avnjöt i omgångar, allt eftersom parterna sansade sig och accepterade att energiintag trots allt måste till.

Men det är skillnad på tystnad och tystnad. En sort är ishinnan som hindrar från att beröra det som alla ser. Något helt annat är de utpumpades paus i förvissning om att alla snart ska få säga sitt. Det senare är en så mycket uthärdligare variant som aldrig har intresserat Lars Norén särskilt mycket.

Den här gången blev eftersnacket ovanligt konstruktivt. Fyra kloka huvuden slog sig ihop och kom fram till att vi vill bli mer toleranta mot ilska, och samtidigt bättre på att inte utse någon måltavla i ögonblicket, eftersom den ändå aldrig är den egentliga orsaken. Jag och Mannen fick klart för oss att vi tillämpar mormors gamla ”skuldbelägg-genom-diskslammer” även när vi faktiskt har sagt att barnen inte behöver hjälpa till. Vi fick en sårbar beskrivning av hur det är att känna sig urkass på hemmasysslorna som alltid måste göras, och vi kläckte ett knep för att minska den känslan. Mannen fick syn på ett par konflikter utanför hemmet som skaver mer än lovligt. Själv insåg jag att jag för första gången har stått mitt i en konfliktstorm utan att magen knöt sig det minsta lilla, och att omgivningen har undanhållit för mig hur klok en tonåring kan vara.

Slutligen konstaterade vi att Humlans kolasås aldrig smakar bättre än efter ett rejält gräl.