söndag 30 augusti 2009
På tal om energi...
... se dokumentären Hatten av om krutgumman Mimi som fortfarande älskar sitt liv och framförallt sitt jobb som skådis (i reklamfilmer och med småroller i spelfilmer) vid 93 års ålder (ligger kvar på SVT Play till den 5 september). Tänk att få ha den energin kvar... Jag hoppas att hon får dö knall fall under en filminspelning, hellre än att långsamt tyna bort!
Det här med livspusslet
Så ofta man läser och hör människor tala om LIVSPUSSLET, det där som vi alla jobbar med att få ihop bitarna till. Ofta har ordet negativa associationer, men Sara erkänner att hon tycker att pusslet är kul att lägga och jag kan inte annat än att hålla med henne. Visst kan man bli trött och sliten emellanåt av all vardagslogistik, men för det mesta tycker jag att det ändå flyter på förvånansvärt bra - trots våra två heltidsjobb, tre barn och ett på väg, stort hus och fullt av aktiviteter.
Många i min bekantskapskrets är dränerade på energi, och jag får nästan lite dåligt samvete när jag inte känner igen mig i deras berättelser... Igår läste jag om ännu en av dessa kvinnor (det är nästan alltid kvinnor som pratar om hur trötta och dränerade de är) i Jennie Sjögrens och Tinni Ernsjö Rappes Lycka till! Om balans i livet och andra floskler (den är SÅ bra!).
I boken återgavs ett mail från en läsare som beskrev en ledig dag då hon skulle "bara vara", men drunknade i tvättmaskiner som skulle laddas, barn som skulle skjutsas hit och dit, mat som skulle planeras och förberedas och så vidare i all oändlighet. Plötsligt hade hela dagen gått och inte hade hon hunnit "bara vara"... Och då lever hon ändå i ett jämställt förhållande där båda parter hjälps åt! Kvinnan stressas och frustreras över budskapen i livstilsmagasinen om att "njuta av naturen och sexlivet", "strunta i dammråttorna" och "unna sig lite spakänsla i badkaret", och skriver "Kan vi inte unna oss att må lite skit under småbarnsåren?".
Självklart måste hon få känna så, och samtidigt så är det något inom mig som protesterar när jag läser - för jag tror på att man faktiskt kan ha det där stora projektet och ändå få rum att njuta av livet. Jag har ju det så själv! Det måste helt enkelt handla om vad man prioriterar och hur mycket man ser till att fylla på energidepåerna för att få kraft att orka med även det tunga. Jag väljer t.ex. att träna, facebooka, blogga, göra hemmaspa, läsa böcker och umgås med trevliga människor för att det ger mig glädje, kraft och energi.
Därmed måste jag självklart prioritera bort något annat. Läsaren skriver "Ska jag strunta i att hämta barnen också, i att köpa skor till dem när de växer, i att laga middag?" Självklart inte! Men kanske en del av det andra som fyllde hennes lediga dag, som att...
... byta lakan i alla sängar varannan vecka (sker betydligt mer sällan hemma hos oss)
... vika om barnens kläder som hennes make vikt "på fel sätt" (vadå fel?)
... planera och laga middag (hemma hos oss äter vi ofta flingor, mackor eller stekt ägg till kvällsmat och barnen växer och mår bra ändå)
... vara ansvarig för föräldraföreningens nyhetsbrev, och därmed ha åtta sidors anteckningar från senaste mötet att läsa och sammanfatta (jag har varit dålig på att engagera mig i sådana här saker, men jag står för att jag tycker att det ska vara var och ens fria val)
... gå till posten för att betala räkningar (här spar ju internet massor av tid)
Jag vill inte på något vis förringa arbetande småbarnsmammors tuffa tillvaro, och naturligtvis måste vi få vara trötta och gnälliga emellanåt, men jag envisas med att hävda att vi inte måste finna oss i att "må lite skit", i alla fall inte större delen av tiden. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Var och en har ansvar för att skapa sitt livs historia.
Många i min bekantskapskrets är dränerade på energi, och jag får nästan lite dåligt samvete när jag inte känner igen mig i deras berättelser... Igår läste jag om ännu en av dessa kvinnor (det är nästan alltid kvinnor som pratar om hur trötta och dränerade de är) i Jennie Sjögrens och Tinni Ernsjö Rappes Lycka till! Om balans i livet och andra floskler (den är SÅ bra!).
I boken återgavs ett mail från en läsare som beskrev en ledig dag då hon skulle "bara vara", men drunknade i tvättmaskiner som skulle laddas, barn som skulle skjutsas hit och dit, mat som skulle planeras och förberedas och så vidare i all oändlighet. Plötsligt hade hela dagen gått och inte hade hon hunnit "bara vara"... Och då lever hon ändå i ett jämställt förhållande där båda parter hjälps åt! Kvinnan stressas och frustreras över budskapen i livstilsmagasinen om att "njuta av naturen och sexlivet", "strunta i dammråttorna" och "unna sig lite spakänsla i badkaret", och skriver "Kan vi inte unna oss att må lite skit under småbarnsåren?".
Självklart måste hon få känna så, och samtidigt så är det något inom mig som protesterar när jag läser - för jag tror på att man faktiskt kan ha det där stora projektet och ändå få rum att njuta av livet. Jag har ju det så själv! Det måste helt enkelt handla om vad man prioriterar och hur mycket man ser till att fylla på energidepåerna för att få kraft att orka med även det tunga. Jag väljer t.ex. att träna, facebooka, blogga, göra hemmaspa, läsa böcker och umgås med trevliga människor för att det ger mig glädje, kraft och energi.
Därmed måste jag självklart prioritera bort något annat. Läsaren skriver "Ska jag strunta i att hämta barnen också, i att köpa skor till dem när de växer, i att laga middag?" Självklart inte! Men kanske en del av det andra som fyllde hennes lediga dag, som att...
... byta lakan i alla sängar varannan vecka (sker betydligt mer sällan hemma hos oss)
... vika om barnens kläder som hennes make vikt "på fel sätt" (vadå fel?)
... planera och laga middag (hemma hos oss äter vi ofta flingor, mackor eller stekt ägg till kvällsmat och barnen växer och mår bra ändå)
... vara ansvarig för föräldraföreningens nyhetsbrev, och därmed ha åtta sidors anteckningar från senaste mötet att läsa och sammanfatta (jag har varit dålig på att engagera mig i sådana här saker, men jag står för att jag tycker att det ska vara var och ens fria val)
... gå till posten för att betala räkningar (här spar ju internet massor av tid)
Jag vill inte på något vis förringa arbetande småbarnsmammors tuffa tillvaro, och naturligtvis måste vi få vara trötta och gnälliga emellanåt, men jag envisas med att hävda att vi inte måste finna oss i att "må lite skit", i alla fall inte större delen av tiden. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Var och en har ansvar för att skapa sitt livs historia.
fredag 28 augusti 2009
Längtansrymd
Bodil Jönsson har hittat på ett ord som jag tycker är så vackert: längtansrymd. Hon pekar på att vi i vår fullpackade vardag där vi ständigt är på språng i handling eller tanke ibland missar det här med att ta oss tid att sitta ner och längta lite grand.
Just nu har jag skapat mig lite längtansrymd mitt i en intensiv undervisningsperiod i Norge. Det är fredagskväll och jag sitter ensam i ett litet fult bibliotek på vandrarhemmet där vi bor och längtar - efter finaste flickorna, finaste mannen, finaste huset och svenskt godis. Lite vemodigt känns det, men också lite skönt och vackert. Kanske borde vi skapa mer utrymme i våra liv för att längta?
Just nu har jag skapat mig lite längtansrymd mitt i en intensiv undervisningsperiod i Norge. Det är fredagskväll och jag sitter ensam i ett litet fult bibliotek på vandrarhemmet där vi bor och längtar - efter finaste flickorna, finaste mannen, finaste huset och svenskt godis. Lite vemodigt känns det, men också lite skönt och vackert. Kanske borde vi skapa mer utrymme i våra liv för att längta?
tisdag 25 augusti 2009
Dr Jekyll och Mr Hyde
Gång på gång noterar jag och fascineras av människors komplexitet. Märker att det är något jag uppskattar alltmer i skönlitteratur jag läser - när karaktärerna inte är svartvita utan t.ex. porträtteras med såväl goda som mindre goda sidor, eller andra motstridiga drag. Ett exempel jag minns är Sara Kadefors Fågelbovägen 32 som utforskar just begreppet godhet. Kan man både vara en riktigt fin människa som vill andra gott och samtidigt göra gott för egen vinnings skull?
Komplexiteten finns förstås också överallt omkring mig. Sara bloggar om sitt dubbla förhållande till konsumtion, där miljömedvetenhet trängs med shoppingglädje och fåfänga. Vännen och bloggfontänen K bloggar om hur hennes vänner ifrågasätter hur hon samtidigt kan vara så djup och så ytlig (hittar tyvärr inte blogginlägget just på grund av den där fontänkaraktären hon har...).
I sin bok Hångla mer - en bok om att ge sig hän beskriver Klas Hallgren insikten att man samtidigt kan vara både poeten med de höga idealen och drömmen om att nå människors hjärtan OCH affärsmannen som begriper sig på hur budskapet ska paketeras för att verkligen ta sig in i dessa hjärtan.
Själv känner jag igen mig i samtliga ovan beskrivna komplexiteter, men den jag kanske upplever som mest framträdande är den som handlar om akademikern Maria och flummaren Maria. I min yrkesvärld handlar mycket om ordning och reda, tydlighet och objektivitet, och visst känner jag mig hemma där. Samtidigt har jag alltid varit en sökare, med många mer eller mindre mystiska lästa böcker och genomgångna kurser på min meritlista. Vi snackar meditation, reiki, kristallterapi, affirmationer och en hel del annat - och jag har ofta valt att hålla tyst om mina erfarenheter vid fikabordet.
Går det att förena dessa båda världar och låta akademikern och flummaren få lov att dansa tango med varandra i dagsljus? Ja, jag tror att jag är på väg dit i och med att jag mer och mer vågar visa upp även min mindre kända sida. Det sista året har flummaren till och med letat sig in i min tjänsteplanering - i form av de stresshanteringsgrupper jag leder på arbetstid och där vi tar upp åtskilliga av de "flummiga" företeelser som jag ägnat mig åt genom åren. Om jag får som jag vill kommer min framtid att innehålla mer jämnt fördelade proportioner mellan min Dr Jekyll och min Mr Hyde.
Komplexiteten finns förstås också överallt omkring mig. Sara bloggar om sitt dubbla förhållande till konsumtion, där miljömedvetenhet trängs med shoppingglädje och fåfänga. Vännen och bloggfontänen K bloggar om hur hennes vänner ifrågasätter hur hon samtidigt kan vara så djup och så ytlig (hittar tyvärr inte blogginlägget just på grund av den där fontänkaraktären hon har...).
I sin bok Hångla mer - en bok om att ge sig hän beskriver Klas Hallgren insikten att man samtidigt kan vara både poeten med de höga idealen och drömmen om att nå människors hjärtan OCH affärsmannen som begriper sig på hur budskapet ska paketeras för att verkligen ta sig in i dessa hjärtan.
Själv känner jag igen mig i samtliga ovan beskrivna komplexiteter, men den jag kanske upplever som mest framträdande är den som handlar om akademikern Maria och flummaren Maria. I min yrkesvärld handlar mycket om ordning och reda, tydlighet och objektivitet, och visst känner jag mig hemma där. Samtidigt har jag alltid varit en sökare, med många mer eller mindre mystiska lästa böcker och genomgångna kurser på min meritlista. Vi snackar meditation, reiki, kristallterapi, affirmationer och en hel del annat - och jag har ofta valt att hålla tyst om mina erfarenheter vid fikabordet.
Går det att förena dessa båda världar och låta akademikern och flummaren få lov att dansa tango med varandra i dagsljus? Ja, jag tror att jag är på väg dit i och med att jag mer och mer vågar visa upp även min mindre kända sida. Det sista året har flummaren till och med letat sig in i min tjänsteplanering - i form av de stresshanteringsgrupper jag leder på arbetstid och där vi tar upp åtskilliga av de "flummiga" företeelser som jag ägnat mig åt genom åren. Om jag får som jag vill kommer min framtid att innehålla mer jämnt fördelade proportioner mellan min Dr Jekyll och min Mr Hyde.
söndag 23 augusti 2009
Ensam, tillsammans, fri?
Det finns två förhållanden som gör att jag trivs så bra med att emellanåt vara ensam. Att tänka på det ena gör mig glad och lite stolt, det andra gör mig sorgsen.
Jag trivs med att vara ensam eftersom jag inte är rädd för mörkret, mina egna tankar eller för främlingar på städers gator. Jag är kapabel och sätter värde på mina egna intryck, även om ingen delar dem med mig. Jag har ett rikt inre liv att ägna mig åt när jag inte tjuvkikar på andras yttre dito.
Men jag trivs också med att vara ensam för att min signalinsamlande parabol då äntligen får vila. Jag behöver inte fundera på om jag tar lagom mycket plats eller kräver det rimliga. När jag är ensam tar jag all plats och kräver ingenting. Eventuell interaktion sker med namnlösa människor och är antingen reglerstyrd, som beställningen på en restaurang, eller otvungen bonus, som ett oväntat leende.
Den närmaste och viktigaste relationen är den mest krävande. Varje dag, tusentals gånger, väljer vi mellan motstånd och bifall, närhet och avstånd, agerande och passivitet. Har man då ett massivt behov av att bli bekräftad, ett lika stort men mycket fumligare behov av att vara sann mot sig själv - och ovanpå det ett labyrintartat inre liv - då blir det emellanåt komplicerat.
Komplicerat får det väl vara, det som kräver mer ger också mer. Men jag blir trött när jag allt emellanåt upptäcker hur avkänning och anpassning utåt har tagit över. Igen. Som det kommer att göra i hela mitt liv. Allt glesare kanske, och alltmer sällan i de riktigt viktiga frågorna, men en akilleshäl skär man inte av bara sådär.
Jag önskar så att den kompetenta kraftfulla i mig oftare kunde ta den lilla vid handen och säga "det är klart du ska göra så om du vill, kom så ska jag hjälpa dig". Jag vill inte förlora min alldeles speciella ensamfrihet, men jag vill hitta mer av min egen frihet tillsammans.
Jag trivs med att vara ensam eftersom jag inte är rädd för mörkret, mina egna tankar eller för främlingar på städers gator. Jag är kapabel och sätter värde på mina egna intryck, även om ingen delar dem med mig. Jag har ett rikt inre liv att ägna mig åt när jag inte tjuvkikar på andras yttre dito.
Men jag trivs också med att vara ensam för att min signalinsamlande parabol då äntligen får vila. Jag behöver inte fundera på om jag tar lagom mycket plats eller kräver det rimliga. När jag är ensam tar jag all plats och kräver ingenting. Eventuell interaktion sker med namnlösa människor och är antingen reglerstyrd, som beställningen på en restaurang, eller otvungen bonus, som ett oväntat leende.
Den närmaste och viktigaste relationen är den mest krävande. Varje dag, tusentals gånger, väljer vi mellan motstånd och bifall, närhet och avstånd, agerande och passivitet. Har man då ett massivt behov av att bli bekräftad, ett lika stort men mycket fumligare behov av att vara sann mot sig själv - och ovanpå det ett labyrintartat inre liv - då blir det emellanåt komplicerat.
Komplicerat får det väl vara, det som kräver mer ger också mer. Men jag blir trött när jag allt emellanåt upptäcker hur avkänning och anpassning utåt har tagit över. Igen. Som det kommer att göra i hela mitt liv. Allt glesare kanske, och alltmer sällan i de riktigt viktiga frågorna, men en akilleshäl skär man inte av bara sådär.
Jag önskar så att den kompetenta kraftfulla i mig oftare kunde ta den lilla vid handen och säga "det är klart du ska göra så om du vill, kom så ska jag hjälpa dig". Jag vill inte förlora min alldeles speciella ensamfrihet, men jag vill hitta mer av min egen frihet tillsammans.
fredag 21 augusti 2009
Aldrig färdig...
"Du blir aldrig färdig och det är som det ska" skriver Tomas Tranströmer som citeras i Tinni Ernsjöö Rappes och Jennie Sjögrens bok Lycka till! Om balans i livet och andra floskler. Befriande ord, tycker jag som ler igenkännande vid var och varannan formulering i boken också, och undrar om jag inte har skrivit precis det här i bloggen. Det som Tranströmer nämner, att vi aldrig blir färdiga, att allt handlar om ett livslångt lärande, har vi t.ex. varit inne på åtskilliga gånger. På tal om mindre spikraka karriärvägar.
Kvinna för sin kajak?
Ringer ett kajakcenter i Stockholm för att kolla läget innan jag åker dit och provar modeller. Ett steg i den mer jordnära delen av mitt kajaksvärmeri: skaffa Kajaken. Blir glatt överraskad när kvinnan som svarar, trots att hon vistas i hufvudstaden, tycks ha både tid och intresse av att ventilera mina bryderier om vad jag vill ha och möjligen avstå från bland en kajaks alla egenskaper. (Vad jag vill betala var vi lyckligtvis inte inne på.)
Eftersom jag blir glad av att paddla i vågor vill jag ha en kajak som också blir det. Men den måste också rymma packning för några dagar eller kanske en vecka (då jag fantiserar om att ha med mig en dator i vattentät förpackning och sedan sitta på en kal kobbe och blogga). När vi pratar packvolym nämner jag siffran 140 liter, det har mannen i sin kajak som är den jag känner bäst hittills, och mindre vill jag inte ha.
Genom att i förbigående nämna mannen bidrar jag kanske själv till vad hon säger sen, apropå snabb kontra surfrolig kajak: "Sen ska du kanske tänka lite på vad din man har för kajak, så det inte blir för jobbigt för dig om ni vill hålla ungefär samma tempo. " "Grrrr", säger jag. Inte. Men tänker efteråt. Varför sa hon inte: "När du sedan har skaffat det du vill ha kanske din man får tänka över vad han har för kajak, om han vill hänga med i ditt tempo/surfa samma vågor som du." Brukar hon kanske råda män att inte köpa för snabba kajaker?
Att hon utgår från att jag är klenare tänkte jag inte på först. (Undrar vad hon hade sagt om jag sagt "Ska jag hålla hans tempo får jag nog köpa en kanadensare, hahaha.") Men att jag - mitt i brottandes med mina egna spretiga önskemål - ska väga in att jag ska orka hålla någon annans tempo! Vill vi paddla tillsammans får vi väl sätta oss i våra fritt valda favoritkajaker och jämka ihop oss med varann, han till mig och jag till honom.
Eftersom jag blir glad av att paddla i vågor vill jag ha en kajak som också blir det. Men den måste också rymma packning för några dagar eller kanske en vecka (då jag fantiserar om att ha med mig en dator i vattentät förpackning och sedan sitta på en kal kobbe och blogga). När vi pratar packvolym nämner jag siffran 140 liter, det har mannen i sin kajak som är den jag känner bäst hittills, och mindre vill jag inte ha.
Genom att i förbigående nämna mannen bidrar jag kanske själv till vad hon säger sen, apropå snabb kontra surfrolig kajak: "Sen ska du kanske tänka lite på vad din man har för kajak, så det inte blir för jobbigt för dig om ni vill hålla ungefär samma tempo. " "Grrrr", säger jag. Inte. Men tänker efteråt. Varför sa hon inte: "När du sedan har skaffat det du vill ha kanske din man får tänka över vad han har för kajak, om han vill hänga med i ditt tempo/surfa samma vågor som du." Brukar hon kanske råda män att inte köpa för snabba kajaker?
Att hon utgår från att jag är klenare tänkte jag inte på först. (Undrar vad hon hade sagt om jag sagt "Ska jag hålla hans tempo får jag nog köpa en kanadensare, hahaha.") Men att jag - mitt i brottandes med mina egna spretiga önskemål - ska väga in att jag ska orka hålla någon annans tempo! Vill vi paddla tillsammans får vi väl sätta oss i våra fritt valda favoritkajaker och jämka ihop oss med varann, han till mig och jag till honom.
onsdag 19 augusti 2009
Låt tusen blommor blomma!
Under Kvinnofestivalen där jag deltog i juni talades det under en workshop om värdet av att uppskatta människors olikheter - som en bukett vackra blommor ifrån ängen eller trädgården. Vid den stämningsfulla avslutningsceremonin såg jag mig omkring och upplevde hur den där blomsterängen manifesterades i form av en massa vackra klänningar i olika färger och mönster omkring mig. Bilden etsade sig fast på näthinnan.Jag har sagt det förr och jag säger det igen: trots uppskattningen av originalitet och individualitet i universitetsvärlden där jag jobbar, upplever jag med jämna mellanrum en inskränkthet och snäva perspektiv, att olikheter inte uppskattas eller tas till vara på. Det talas till exempel ofta om att adjunkter (som inte har disputerat) på sikt måste ersättas av lektorer eller att bara vissa typer av forskning duger i fina salongen.
Just därför blir jag så glad av ett inslag i senaste numret av tidningen PS! (7/09, där det för övrigt även finns en artikel om två småländskor som gjorde 40-årskalaset till en tidsfest och nu bloggar om livet och tiden...). Det handlar om att det finns olika typer av drivkrafter i karriären, och att en bra arbetsplats ofta kännetecknas av att ha anställda med olika sorters bränsle i tanken.
Forskning på området har identifierat fyra olika mönster:
- experten som fokuserar på kunskap och expertis och allra helst blir kvar vid sin läst
- den linjära som strävar uppåt mot makt och inflytande
- utvidgaren som gärna bygger vidare inom närliggande områden
- episodikern som rastlöst hoppar från det ena jobbet eller uppdraget till det andra
Alla sägs vi ha spår av varje mönster i oss, men det går ofta att identifiera ett som mer framträdande än andra. Själv känner jag nog mest igen mig hos utvidgaren och kanske experten, och minst i den linjära. Chefsjobb och professurer är något som jag sedan länge bestämt mig för att hålla mig långt borta ifrån!
Det betonas att mönstren bör ses som styrkor och att ingen av dem är bättre eller sämre än någon annan, även om många arbetsplatser som - liksom min - har snäva perspektiv. Och som individ kan du ha nytta av att identifiera just din mest framträdande drivkraft: "Förstår du inte dina egna motiv är det lätt att fatta fel beslut. Du följer normen och tar chefsjobbet istället för att lyssna till din inre röst. Då kan den bästa läkaren, journalisten eller teknikern bli den sämsta chefen - frustrerad och misslyckad." Om du däremot inser vad som driver dig - och kollegorna - flyter samarbetet ofta mycket bättre.
Låt tusen blommor blomma!
Bokprat
Aidan Chambers, en känd brittisk barn- och ungdomsboksförfattare har lanserat uttrycket bokprat, att låta skolelever verkligen diskutera böcker utifrån sina egna upplevelser och tankar, snarare än att bara redogöra för innehåll för att bevisa för läraren att de faktiskt har läst. Mycket klokt, tycker jag! Bokprat är något vi ägnar oss åt med stor förtjusning i min älskade bokcirkel, och jag fascineras varje gång av det faktum att vi alla har fastnat för olika (men ibland samma) partier av boken eller aspekter av läsupplevelsen.
Häromsistens gjorde jag en mycket amatörmässig analys av vad det är som får just mig att uppskatta ett skönlitterärt verk. För det första behöver det ha en handling som driver (framåt eller bakåt eller fram och tillbaka - det kan kvitta). Jag är inte mycket för romaner som bara filosoferar eller beskriver utan behöver bli fångad i en intressant historia. Någon gång ibland räcker det med detta, t.ex. i en riktigt spännande deckare, men ofta vill jag ha något mer dessutom.
Jag vill också gärna ha person- och miljöskildringar som ger mig en stödstruktur för att skapa min egen lilla film inne i huvudet - är inte någon vän av avskalade berättelser där jag inte får många ledtrådar till den värld som författaren har byggt upp. Och sist men inte minst vill jag gärna att karaktärerna ska dela med sig av olika betraktelser över livet. Det är dock inte alla typer av funderingar som går hem; där behöver finnas någonting som talar till just mig, vilket dock inte på något sätt innebär att vi måste ha samma kulturella referensram.
Mitt recept för en bok som ska hitta in i mitt hjärta är alltså en skön mix av medryckande handling, bra beskrivningar och intressanta funderingar. Precis det som jag har fått i flera av våra bokcirkelböcker: Elisabeth Gilberts Eat, Pray, Love, Sue Monk Kidds The Secret Lives of Bees, Chimamanda Ngozi Adichies Half of a Yellow Sun och nu senast Linda Olssons Sonat till Miriam. Olssons första bok Nu ska jag sjunga dig milda sånger var också en sådan. Och som den flitiga bloggföljaren märkt ger böckerna jag läser ofta inspiration till egna betraktelser här på bloggen.
Häromsistens gjorde jag en mycket amatörmässig analys av vad det är som får just mig att uppskatta ett skönlitterärt verk. För det första behöver det ha en handling som driver (framåt eller bakåt eller fram och tillbaka - det kan kvitta). Jag är inte mycket för romaner som bara filosoferar eller beskriver utan behöver bli fångad i en intressant historia. Någon gång ibland räcker det med detta, t.ex. i en riktigt spännande deckare, men ofta vill jag ha något mer dessutom.
Jag vill också gärna ha person- och miljöskildringar som ger mig en stödstruktur för att skapa min egen lilla film inne i huvudet - är inte någon vän av avskalade berättelser där jag inte får många ledtrådar till den värld som författaren har byggt upp. Och sist men inte minst vill jag gärna att karaktärerna ska dela med sig av olika betraktelser över livet. Det är dock inte alla typer av funderingar som går hem; där behöver finnas någonting som talar till just mig, vilket dock inte på något sätt innebär att vi måste ha samma kulturella referensram.
Mitt recept för en bok som ska hitta in i mitt hjärta är alltså en skön mix av medryckande handling, bra beskrivningar och intressanta funderingar. Precis det som jag har fått i flera av våra bokcirkelböcker: Elisabeth Gilberts Eat, Pray, Love, Sue Monk Kidds The Secret Lives of Bees, Chimamanda Ngozi Adichies Half of a Yellow Sun och nu senast Linda Olssons Sonat till Miriam. Olssons första bok Nu ska jag sjunga dig milda sånger var också en sådan. Och som den flitiga bloggföljaren märkt ger böckerna jag läser ofta inspiration till egna betraktelser här på bloggen.
Självbildens två H:n
Självbilden är en märklig förklädnadskonstnär. Ena dagen är jag flickan som inte når ner till golvet från kontorsstolen. Världen är så stor så stor, och kraven likaså. Sen gaskar jag upp mig, får grepp om saker och plötsligt är jag on top of things. Egentligen betyder det nog att vara välinformerad – eller vad säger Dr Maria? – men jag har givit det en annan betydelse som känns så mitt i prick. För mig betyder det att ha koll och övertygelse om att det så ska förbli. On top of things – så känns det, samtidigt som uttrycket påminner mig om hur det kändes innan, när thingsen liksom var on top of mej, och jag låg underst som en sprattlande skalbagge.
Så har jag då kommit på rätt köl, men vem är jag då? Jag minns fortfarande när min sociologilärare Mats Trondman förde vidare epitetet ”just a big fucking head” som någon yttrat om en av de skäggiga profeterna inom ämnet, var det Durkheim, eller kanske Weber? Det identifierade jag som en sida av mig själv, ärvd från fädernet, troligen i flera led. Allt eftersom har ett big beating heart lyckats göra sig hört, och fått alltmer att säga till om. Ibland känner jag mig som ett slagfält för dessa två krafter. Kanske är det därför jag behöver Livstidsbloggen?
En av de sista dagarna på mitt förra jobb fick jag höra två beskrivningar av mig själv från två olika personer: ”Du har en sån stillsam auktoritet.” sa den ena. ”Du är ju väldigt spontan.” sa den andra. Förvirrande men inte så konstigt egentligen: personerna fanns på varsin sida om mitt temperament, de såg mig helt enkelt från helt olika håll.
Strax därefter bytte jag alltså jobb, från en extrem tänka-kultur till en lika extrem göra-kultur. Någon enstaka gång kan jag tänka att mina nuvarande kolleger alltid går med samma bestämda steg – ömsom hit och ömsom dit. Men oftast beundrar jag deras handlingskraft och snabba anpassning till verkligheten.
Till min big head-bild hör onekligen begreppet tänka snarare än göra. Jag gillar tänkandet i sig. Jag kan få en lika stor kick av att tänka ut en lösning som att faktiskt genomföra den. Kanske därför jag gillar sudoku (och bloggande för den delen). Något mer ointressant än ett löst sudoku får man leta efter. 81 rutor med en siffra i varje. Inget att sitta och studera i efterhand eftersom lösningsprocessen inte går att följa.
Hur hantera detta i en göra-organisation, och med ett uppdrag som kräver båda delar? Jag blir aldrig någon annan än den jag är, jag blir exempelvis aldrig en sådan som är nöjd om 1 av 10 idéer går i lås och som inte far illa av att de övriga 9 punkteras direkt av kollegerna omkring. Däremot inspireras jag väldigt av att ha sådana personer i min närhet.
Sen semestern tog slut har jag knölat en del med självbilden, affirmerat, letat bilder att lägga in i huvudet. I morse kände jag plötsligt att jag kan vara en av dem som går först, driver på, gör, drar lasset i en process vi står inför på jobbet. Det vet jag ju att jag har gjort innan. Jag vet också att få (åtminstone i tänka-organisationen) uppfattat mig som senfärdig. Men i MIN självbild är rollen som härförare något nytt. Jag brukar snarare se mig som en vallhund som försöker driva grupper och processer framför mig. Kanske en bouvier de flandre, det sägs att den hundrasen tacklar boskapen istället för att nafsa den. Verkar lite vänskapligare tycker jag. Men som sagt, ibland ska jag allt gå först med herdestaven utan att vända mig om varenda steg.
Så har jag då kommit på rätt köl, men vem är jag då? Jag minns fortfarande när min sociologilärare Mats Trondman förde vidare epitetet ”just a big fucking head” som någon yttrat om en av de skäggiga profeterna inom ämnet, var det Durkheim, eller kanske Weber? Det identifierade jag som en sida av mig själv, ärvd från fädernet, troligen i flera led. Allt eftersom har ett big beating heart lyckats göra sig hört, och fått alltmer att säga till om. Ibland känner jag mig som ett slagfält för dessa två krafter. Kanske är det därför jag behöver Livstidsbloggen?
En av de sista dagarna på mitt förra jobb fick jag höra två beskrivningar av mig själv från två olika personer: ”Du har en sån stillsam auktoritet.” sa den ena. ”Du är ju väldigt spontan.” sa den andra. Förvirrande men inte så konstigt egentligen: personerna fanns på varsin sida om mitt temperament, de såg mig helt enkelt från helt olika håll.
Strax därefter bytte jag alltså jobb, från en extrem tänka-kultur till en lika extrem göra-kultur. Någon enstaka gång kan jag tänka att mina nuvarande kolleger alltid går med samma bestämda steg – ömsom hit och ömsom dit. Men oftast beundrar jag deras handlingskraft och snabba anpassning till verkligheten.
Till min big head-bild hör onekligen begreppet tänka snarare än göra. Jag gillar tänkandet i sig. Jag kan få en lika stor kick av att tänka ut en lösning som att faktiskt genomföra den. Kanske därför jag gillar sudoku (och bloggande för den delen). Något mer ointressant än ett löst sudoku får man leta efter. 81 rutor med en siffra i varje. Inget att sitta och studera i efterhand eftersom lösningsprocessen inte går att följa.
Hur hantera detta i en göra-organisation, och med ett uppdrag som kräver båda delar? Jag blir aldrig någon annan än den jag är, jag blir exempelvis aldrig en sådan som är nöjd om 1 av 10 idéer går i lås och som inte far illa av att de övriga 9 punkteras direkt av kollegerna omkring. Däremot inspireras jag väldigt av att ha sådana personer i min närhet.
Sen semestern tog slut har jag knölat en del med självbilden, affirmerat, letat bilder att lägga in i huvudet. I morse kände jag plötsligt att jag kan vara en av dem som går först, driver på, gör, drar lasset i en process vi står inför på jobbet. Det vet jag ju att jag har gjort innan. Jag vet också att få (åtminstone i tänka-organisationen) uppfattat mig som senfärdig. Men i MIN självbild är rollen som härförare något nytt. Jag brukar snarare se mig som en vallhund som försöker driva grupper och processer framför mig. Kanske en bouvier de flandre, det sägs att den hundrasen tacklar boskapen istället för att nafsa den. Verkar lite vänskapligare tycker jag. Men som sagt, ibland ska jag allt gå först med herdestaven utan att vända mig om varenda steg.
tisdag 18 augusti 2009
Med sopkvasten i högsta hugg - eller?
Många är de artiklar i tidningar om livsstil och föräldraskap som handlar om att vi curlar våra barn för mycket. Det är också en återkommande diskussion vid lunchbordet på min arbetsplats, där många liksom jag själv är föräldrar till tonåringar ur den "bortklemade" 90-talsgenerationen.
När det gäller min förstfödda känner jag mig genast skyldig till många tag med sopkvasten - inte minst efter diverse små försynta kommentarer från min man. Visst har jag burit henne genom livet - t.ex. ställt minimala krav på medhjälp i hushållet och om hon gjort något utöver det vanliga har hon fått betalt. Det jag kan dra mig till minnes av obetalt hushållsarbete är ett halvhjärtat försök att få henne att städa toaletten på övervåningen. Och så var det ju den där perioden när hon lagade nya spännande rätter till oss på fredagskvällarna! I övrigt - nada!
Men hur skulle det nu gå när hon flyttade hemifrån? Katastrofen lurade bakom hörnet. Troligtvis skulle hon svälta ihjäl och dö av förgiftning i ett ostädat hem med otvättade kläder... För att inte tala om ekonomin. Hur skulle hon klara av att sköta den själv? Och tänk så fel jag hade! Här fixas det lagad mat varje dag, det görs veckobudgetar och det tas bussen upp till Maxi för storhandling, det städas och det tvättas i tvättstuga. På sommarens trappstädningsjobb får hon massor av beröm för att hon är så noggrann och ansvarstagande.
Så kanske vi ibland oroar oss i onödan. Hursomhelst har jag lovat mig själv och maken bot och bättring när det gäller den yngre kullen i min barnaskara. Sjuåringen har just kommit igång med ett prydligt kylskåpsschema, där veckopengen endast utbetalas i utbyte mot tre motprestationer (plocka ur diskmaskinen, hänga tvätt, dammsuga o.s.v.). Första veckan tog hon itu med sina uppgifter med stor entusiasm - får väl se hur länge det varar...
Och så har vi det här medvetna och helt självvalda curlandet som jag tycker att man kan få unna sig i de fall de gör livet för alla inblandade lite lättare. I vårt fall handlar det om vardagsmorgnarna. Med två morgontrötta och inte särskilt frukosthungriga småtjejer var det tidigare ett fasligt tjatande och gnäll vid frukostbordet. Det slutade alltsomoftast med ett av modern inte så pedagogiskt och genomtänkt utbrott fem minuter efter att vi redan borde vara på väg till dagis och skola.
Vårt curlingalternativ beslutades under en av min och makens årliga spa-weekender - då vi verkligen tar oss tid att prata med varandra - och ser ut som följer: Vi väcker barnen mjukt och försiktigt, bär in dem hängande som små potatissäckar över axeln och bäddar ner dem under duntäckena i våra sängar. Morgon-Bolibompa är på och frukost och kläder serveras på sängen. Här snackar vi mega-curling upphöjt till tusen... Men gissa om våra morgnar har fått en annan karaktär!
När det gäller min förstfödda känner jag mig genast skyldig till många tag med sopkvasten - inte minst efter diverse små försynta kommentarer från min man. Visst har jag burit henne genom livet - t.ex. ställt minimala krav på medhjälp i hushållet och om hon gjort något utöver det vanliga har hon fått betalt. Det jag kan dra mig till minnes av obetalt hushållsarbete är ett halvhjärtat försök att få henne att städa toaletten på övervåningen. Och så var det ju den där perioden när hon lagade nya spännande rätter till oss på fredagskvällarna! I övrigt - nada!
Men hur skulle det nu gå när hon flyttade hemifrån? Katastrofen lurade bakom hörnet. Troligtvis skulle hon svälta ihjäl och dö av förgiftning i ett ostädat hem med otvättade kläder... För att inte tala om ekonomin. Hur skulle hon klara av att sköta den själv? Och tänk så fel jag hade! Här fixas det lagad mat varje dag, det görs veckobudgetar och det tas bussen upp till Maxi för storhandling, det städas och det tvättas i tvättstuga. På sommarens trappstädningsjobb får hon massor av beröm för att hon är så noggrann och ansvarstagande.
Så kanske vi ibland oroar oss i onödan. Hursomhelst har jag lovat mig själv och maken bot och bättring när det gäller den yngre kullen i min barnaskara. Sjuåringen har just kommit igång med ett prydligt kylskåpsschema, där veckopengen endast utbetalas i utbyte mot tre motprestationer (plocka ur diskmaskinen, hänga tvätt, dammsuga o.s.v.). Första veckan tog hon itu med sina uppgifter med stor entusiasm - får väl se hur länge det varar...
Och så har vi det här medvetna och helt självvalda curlandet som jag tycker att man kan få unna sig i de fall de gör livet för alla inblandade lite lättare. I vårt fall handlar det om vardagsmorgnarna. Med två morgontrötta och inte särskilt frukosthungriga småtjejer var det tidigare ett fasligt tjatande och gnäll vid frukostbordet. Det slutade alltsomoftast med ett av modern inte så pedagogiskt och genomtänkt utbrott fem minuter efter att vi redan borde vara på väg till dagis och skola.
Vårt curlingalternativ beslutades under en av min och makens årliga spa-weekender - då vi verkligen tar oss tid att prata med varandra - och ser ut som följer: Vi väcker barnen mjukt och försiktigt, bär in dem hängande som små potatissäckar över axeln och bäddar ner dem under duntäckena i våra sängar. Morgon-Bolibompa är på och frukost och kläder serveras på sängen. Här snackar vi mega-curling upphöjt till tusen... Men gissa om våra morgnar har fått en annan karaktär!
Affirmera mera
En del i augustigörandet i år är att testa ett ny(-gammalt) verktyg, tack vare Marias marknadsföring av det: affirmationer. Eftersom jag knatar runt som en gnagare inför vintervilan har jag inte hunnit många sidor i boken jag fått låna av Maria: Shakti Gawains Kreativ visualisering. Istället hittade jag ett koncentrat av affirmationskunskap på en hemsida, plockade fram en påbörjad funderarbok och så kör jag på bäst jag kan.
Om jag har något problem med affirmationen som metod är det inte - som någon kan misstänka - att den är flummig. Nej, bekymret är att den ger så snabba resultat att jag glömmer bort att vara uthållig. Å andra sidan glömmer jag också bort att jag affirmerar mest hela tiden utan att tänka på det, så det kanske jämnar ut sig.
En av mina spontanaffirmationer har handlat om att det skulle bli roligare att springa, och det blev det ju. Inte bara en gång utan flera, häromdagen 6 km i pisseväder och igår som en avstickare mellan ostsås och färdig moussaka. Någon av affirmationerna i min skrivbok handlar om att ge utlopp för drivkraft och kreativitet i jobbet. Att våga istället för att sitta som med ändan nerkörd i en kramsnödriva. Och så sa jag några ord på ett möte och det visade sig att alla de andra också tyckte att tiden var (mer än) mogen för förändring.
Det bästa är ändå hur tillåtande affirmationsresonemanget är. När du vaknar om natten och börjar grubbla över jobb- eller familjeproblemen är devisen: det bästa du kan göra är att helt hoppa över den besvärliga hur-frågan och gå direkt på att föreställa dig att:et, dvs hur det blir när det är klart! Inte bara räddar det nattsömnen, det gör eventuell nattvak mycket roligare och för dig dessutom närmare lösningen i verkligheten.
Synd att jag somnar så snabbt om kvällen, jag hinner inte tänka ut den där vildvuxna visionen jag ska roa mig med, om min framtid där jag får tillräckligt med betalt för att göra jättespännande saker som jag är lysande på samtidigt som jag hinner vara ledig massor och sitta och skrota här hemma. Ungefär som jag gör nu.
Om jag har något problem med affirmationen som metod är det inte - som någon kan misstänka - att den är flummig. Nej, bekymret är att den ger så snabba resultat att jag glömmer bort att vara uthållig. Å andra sidan glömmer jag också bort att jag affirmerar mest hela tiden utan att tänka på det, så det kanske jämnar ut sig.
En av mina spontanaffirmationer har handlat om att det skulle bli roligare att springa, och det blev det ju. Inte bara en gång utan flera, häromdagen 6 km i pisseväder och igår som en avstickare mellan ostsås och färdig moussaka. Någon av affirmationerna i min skrivbok handlar om att ge utlopp för drivkraft och kreativitet i jobbet. Att våga istället för att sitta som med ändan nerkörd i en kramsnödriva. Och så sa jag några ord på ett möte och det visade sig att alla de andra också tyckte att tiden var (mer än) mogen för förändring.
Det bästa är ändå hur tillåtande affirmationsresonemanget är. När du vaknar om natten och börjar grubbla över jobb- eller familjeproblemen är devisen: det bästa du kan göra är att helt hoppa över den besvärliga hur-frågan och gå direkt på att föreställa dig att:et, dvs hur det blir när det är klart! Inte bara räddar det nattsömnen, det gör eventuell nattvak mycket roligare och för dig dessutom närmare lösningen i verkligheten.
Synd att jag somnar så snabbt om kvällen, jag hinner inte tänka ut den där vildvuxna visionen jag ska roa mig med, om min framtid där jag får tillräckligt med betalt för att göra jättespännande saker som jag är lysande på samtidigt som jag hinner vara ledig massor och sitta och skrota här hemma. Ungefär som jag gör nu.
måndag 17 augusti 2009
Att göra i augusti
Augusti - efter övergången från semester till jobb - handlar mycket om att göra. Skriva noteringar i almanackan med skolstartsförtjusning. Tänka igenom det ordinarie veckoschemat för familjen – som sedan de flesta kommande veckor blir undantag från. Slutföra hemmaprojekt och säkert starta något nytt under pågående bromssträcka. Ta vara på de nya hobbyidéerna som stått på vänt (kajak och salsa – mannen har kommit på att salsans höftmoves blir en tillgång vid eskimåsväng, så han är också med på att prova).
Och så börjar jobbet klättra på den mentala topplistan över Viktiga sysslor. Där ska ju också en del nya tag tas. Allteftersom kräver jobbet mer mental energi och tempot sjunker på de andra områdena. Har jag lyckats sätta några nya vanor kan de bli kvar, men viss prutmån får jag räkna med. När jag tänker på den här processen som en av mina årstidsväxlingar blir den lättare att följa med i utan att spjärna emot.
Och så börjar jobbet klättra på den mentala topplistan över Viktiga sysslor. Där ska ju också en del nya tag tas. Allteftersom kräver jobbet mer mental energi och tempot sjunker på de andra områdena. Har jag lyckats sätta några nya vanor kan de bli kvar, men viss prutmån får jag räkna med. När jag tänker på den här processen som en av mina årstidsväxlingar blir den lättare att följa med i utan att spjärna emot.
söndag 16 augusti 2009
Vad vill du säga dig själv en söndagskväll?
Det är söndagskväll och som alltid har helgen gått alldeles för fort - trots att jag gjort ovanligt lite. "Tips på hur man hittar energi för veckan?" undrar en vän på Facebook. Och jag berättar om det sätt jag använder för att koppla av, ladda batterier och hålla söndagskvällsångesten bort: ett långt varmt bad med levande ljus, skön musik (oftast Timo Räisenens suveräna cover-samling) och en bok som suger tag (just nu är det Stefan Edmans Förundran).När jag ligger där ikväll läser jag följande lilla betraktelse:
"Almanackan och mobiltelefonen - glöm dem. Göm dem! Klä av dig rollerna, sjunk ner i hängmattan. Eller på ängen med näsan i klöverns honungssöta blommor. Ge benen och hjärnan semester. Ge själen tid att hinna ifatt kroppen. Lyssna inåt - vad vill du säga dig själv?"
Jag identifierar ett tema som jag har diskuterat under flera långa promenader med en god vän som hälsat på under helgen. Hur tar vi hand om oss själva? Söndagskvällsbadet är ett exempel på det, bloggen likaså, och strax ska jag ägna en stund åt en annan energigivare: min kvällsmeditation. Ikväll tar jag särskilt med mig det Edman skriver:
Lyssna inåt - vad vill du säga dig själv?
"Almanackan och mobiltelefonen - glöm dem. Göm dem! Klä av dig rollerna, sjunk ner i hängmattan. Eller på ängen med näsan i klöverns honungssöta blommor. Ge benen och hjärnan semester. Ge själen tid att hinna ifatt kroppen. Lyssna inåt - vad vill du säga dig själv?"
Jag identifierar ett tema som jag har diskuterat under flera långa promenader med en god vän som hälsat på under helgen. Hur tar vi hand om oss själva? Söndagskvällsbadet är ett exempel på det, bloggen likaså, och strax ska jag ägna en stund åt en annan energigivare: min kvällsmeditation. Ikväll tar jag särskilt med mig det Edman skriver:
Lyssna inåt - vad vill du säga dig själv?
lördag 15 augusti 2009
Något att se fram emot
Jag har hittat en salsakurs i vår lilla stad! Första tillfället om en månad. Förra tillfället var ju en upplevelse utöver det vanliga.
Mental miljövård
För att vår planet ska överleva behöver vi förändra vår västerländska livsstil ganska radikalt, det är nog de flesta miljöforskare och vanliga dödliga överens om. Jag försöker så gått jag kan dra mitt stå till stacken. Men vid sidan av "yttre miljövård", såsom att handla ekologiskt och undvika att ta flyget kan man också tänka sig en sorts "inre" eller "mental" miljövård. Om detta skriver en av mina husgudar (och före detta kolllega) Stefan Edman i sin bok Förundran.
Som Edman uttrycker det behöver vi bedriva "mental miljövård" och "kalka i sura hjärtan - egna och andras". Det handlar om att få fler att utvecklas från att vara missnöjda "nappsugare" som tröstar sig med materiell konsumtion till att sätta "sociala och andliga världen i fokus för välfärden". Att i stället för att handla prylar ägna oss mer åt sådant som musik, litteratur, naturupplevelser och nära gemenskap för att bearbeta sorg, besvikelser och rädsla.
Stefan Edmans ord går rakt in i mitt hjärta och jag upplever att jag nog blivit lite bättre på min mentala miljövård de senaste åren. Ett uttryck för detta är bokcirkeln, Målajords litterära salong, som ger såväl mig som övriga salongsdamer så mycket - ensamma när vi läser och tillsammans när vi träffas och diskuterar våra böcker. Efter senaste träffen häromdagen skriver t.ex. vännen A på Facebook att vårt möte "väckte livsandarna som vanligt".
En annan form av mental miljövård är bloggandet. För mig har det blivit en av de absoluta höjdpunkterna i mitt liv att få skriva ner mina tankar här på Livstid, inte minst när det jag skriver utvecklas till en dialog med min omgivning. Samma sak skriver Sara om i ett tidigare inlägg, där hon beskriver "bloggandet i sig som konsumtionshämmande företeelse". Det är helt enkelt roligare att blogga, läsa böcker och umgås än att shoppa! Och då känns ju inte det här med mental miljövård särskilt betungande...
Som Edman uttrycker det behöver vi bedriva "mental miljövård" och "kalka i sura hjärtan - egna och andras". Det handlar om att få fler att utvecklas från att vara missnöjda "nappsugare" som tröstar sig med materiell konsumtion till att sätta "sociala och andliga världen i fokus för välfärden". Att i stället för att handla prylar ägna oss mer åt sådant som musik, litteratur, naturupplevelser och nära gemenskap för att bearbeta sorg, besvikelser och rädsla.
Stefan Edmans ord går rakt in i mitt hjärta och jag upplever att jag nog blivit lite bättre på min mentala miljövård de senaste åren. Ett uttryck för detta är bokcirkeln, Målajords litterära salong, som ger såväl mig som övriga salongsdamer så mycket - ensamma när vi läser och tillsammans när vi träffas och diskuterar våra böcker. Efter senaste träffen häromdagen skriver t.ex. vännen A på Facebook att vårt möte "väckte livsandarna som vanligt".
En annan form av mental miljövård är bloggandet. För mig har det blivit en av de absoluta höjdpunkterna i mitt liv att få skriva ner mina tankar här på Livstid, inte minst när det jag skriver utvecklas till en dialog med min omgivning. Samma sak skriver Sara om i ett tidigare inlägg, där hon beskriver "bloggandet i sig som konsumtionshämmande företeelse". Det är helt enkelt roligare att blogga, läsa böcker och umgås än att shoppa! Och då känns ju inte det här med mental miljövård särskilt betungande...
Att leva livet fullt ut
Jag har just avnjutit Klas Hallbergs ljudbok Hångla mer! och under resans gång både fått en och annan tankeställare och flera goa skratt av hans träffsäkra betraktelser på härligt bred värmländska. Bokens titel ska inte tolkas bokstavligt, utan det handlar helt enkelt om att leva livet lite mer fullt ut - många av hans tankar liknar dem vi stöter och blöter här på bloggen.
Ett par saker som fångade min uppmärksamhet (kommer att fördjupa mig mer i några andra i senare inlägg):
* att vi inte borde vara så rädd för känslor av alla de slag, inte minst de som upplevs som negativa, t.ex. rädsla och ilska - för att leva livet fullt ut måste vi också tillåta oss att känna, inte bara tänka
* att vi borde bli bättre på att "tillverka valsedlar till vår egen riksdag" - d.v.s. att ta ansvar för våra liv och våra val (se tidigare blogginlägg: Att skapa sin egen historia, Acceptera eller förändra) - och att vi har så lätt för att sätta upp hinder för de val vi gör, ofta av skäl relaterade till skuldkänslor eller brist på pengar eller tid
* att det faktiskt inte är så lätt att vara människa och att vi de stunder då vi tvivlar på varför vi egentligen ska stiga upp på morgonen i första hand behöver massvis av närhet och medmänsklighet från vår omgivning - snarare än små vit piller
Hallgren har startat en egen "folkrörelse", ett socialt nätverk på internet som går ut på att vi kan peppa varandra att få tummen ur och göra det vi vill med våra liv: ta små modiga beslut i vardagen. Jag vågade gå med - vågar du?
onsdag 12 augusti 2009
"I love eco" - eller "Jag jobbar i alla fall på att bli lite mer hållbar..."
Häromsistens läste jag ännu en av de där artiklarna som får mig att glömma att andas med magen och känna lite Riddar Kato-kyla ända ner i tåspetsarna. Det handlade om klimatkris och orättvis resursfördelning och introt löd: "Vill du sitta och grilla sojakorv runt tomma oljefat i framtiden?". Ett upprop från författaren Pernilla Glaser i en artikel i Amelia (16/09) som påminner oss om att vi måste lära oss stava till ordet h-å-l-l-b-a-r-h-e-t.
Det är lätt att känna sig liten och uppgiven när det fortfarande går så långsamt med insikter på högre nivå, men samtidigt kan jag ju inte stå här och bara se på hur jorden går under. Jag har alltid beundrat Sara och hennes familj för att leva så mycket som de lär (miljöhus, ekologiskt och second hand, cykelsemestrar...). Men när jag tänker efter har nog faktiskt jag också ändå förändrat min livsstil en hel del den sista tiden:
* Vi har köpt en etanolbil och jag har blivit betydligt bättre på eco-driving. Det senare har jag har gjort till en liten tävling mellan mig och min man sedan vi fick en bil med färddator; varje gång jag tar över bilen efter honom försöker jag sänka förbrukningen någon centiliter. Samtidigt märker jag hur eco-drivandet blir en övning i medveten närvaro. Så fort jag tänker för mycket på annat glömmer jag att motorbromsa, hålla farten nere o.s.v.
* Vi handlar mycket mer ekologisk mat än tidigare. Från kanske 10 procent för ett år sedan skulle jag uppskatta att vår kundvagn nu fylls med ekomat till mellan 50 och 80 procent, beroende på var vi handlar (i vår närmaste butik är utbudet tyvärr ganska dåligt).
* Jag har haft långa perioder med totalt köpstopp vad gäller kläder till mig själv, och senast jag handlade något var det ekologiskt. Postorderkataloger åker numera oftast direkt ner i pappersinsamlingen - lättast om man aldrig börjar titta...
* Vi har helt slutat använda tvättmedel och kemiska fläckborttagningsmedel. Numera kör vi i stället med naturliga tvättnötter (kan t.ex. beställas från Tvåleriet i Småland) och galltvål för fläckborttagning.
* Jag har ganska många gånger under året valt bort prylar till förmån för upplevelser som present. När mamma fyllde 80 fick hon en helg med god mat och fina promenader på Österlen tillsammans med närmaste familjen. Min man fick middag och biobesök. I julas blev det också många fler hållbara julklappar än vanligt.
* Jag har helt slutat att flyga inom Sverige, och jag känner verkligen ett motstånd mot att flyga internationellt, så jag kommer definitivt att begränsa den sortens resor framöver. Nästa höst planerar vi en tåg- och båtluff med hela stora familjen, inklusive nya bebisen.
* Jag har blivit världsförälder i Rädda Barnen och ökat på mitt månatliga bidrag till Greenpeace för att stödja ett projekt som arbetar med att rädda djur i havet utanför Afrika.
Men jag har fortfarande en LÅNG väg kvar för att leva riktigt hållbart. Jag släpper fortfarande ut massor med avgaser genom allt bilkörande (svårt när man bor på landet och jobbar i stan...). Jag köper alldeles för mycket frukt som transporterats långa vägar. Jag köper alldeles för många tidskrifter. Och jag tycker fortfarande att det är för roligt att köpa presenter och nytt till hus, barn och mig själv för att kunna avstå helt och hållet.
Ibland känns det dessutom som att hur man än gör blir det inte riktigt bra. Plötsligt sitter Marit Paulsen i Aktuellt och talar om hur DÅLIGT det är med ekologisk mat, eftersom det går åt mycket mer jordyta för att framställa den. Och etanol skapar mer problem än lösningar. Väntar bara på en rubrik i tidningen om att tvättnötter är totalt livsfarliga...
Det är lätt att känna sig liten och uppgiven när det fortfarande går så långsamt med insikter på högre nivå, men samtidigt kan jag ju inte stå här och bara se på hur jorden går under. Jag har alltid beundrat Sara och hennes familj för att leva så mycket som de lär (miljöhus, ekologiskt och second hand, cykelsemestrar...). Men när jag tänker efter har nog faktiskt jag också ändå förändrat min livsstil en hel del den sista tiden:
* Vi har köpt en etanolbil och jag har blivit betydligt bättre på eco-driving. Det senare har jag har gjort till en liten tävling mellan mig och min man sedan vi fick en bil med färddator; varje gång jag tar över bilen efter honom försöker jag sänka förbrukningen någon centiliter. Samtidigt märker jag hur eco-drivandet blir en övning i medveten närvaro. Så fort jag tänker för mycket på annat glömmer jag att motorbromsa, hålla farten nere o.s.v.
* Vi handlar mycket mer ekologisk mat än tidigare. Från kanske 10 procent för ett år sedan skulle jag uppskatta att vår kundvagn nu fylls med ekomat till mellan 50 och 80 procent, beroende på var vi handlar (i vår närmaste butik är utbudet tyvärr ganska dåligt).
* Jag har haft långa perioder med totalt köpstopp vad gäller kläder till mig själv, och senast jag handlade något var det ekologiskt. Postorderkataloger åker numera oftast direkt ner i pappersinsamlingen - lättast om man aldrig börjar titta...
* Vi har helt slutat använda tvättmedel och kemiska fläckborttagningsmedel. Numera kör vi i stället med naturliga tvättnötter (kan t.ex. beställas från Tvåleriet i Småland) och galltvål för fläckborttagning.
* Jag har ganska många gånger under året valt bort prylar till förmån för upplevelser som present. När mamma fyllde 80 fick hon en helg med god mat och fina promenader på Österlen tillsammans med närmaste familjen. Min man fick middag och biobesök. I julas blev det också många fler hållbara julklappar än vanligt.
* Jag har helt slutat att flyga inom Sverige, och jag känner verkligen ett motstånd mot att flyga internationellt, så jag kommer definitivt att begränsa den sortens resor framöver. Nästa höst planerar vi en tåg- och båtluff med hela stora familjen, inklusive nya bebisen.
* Jag har blivit världsförälder i Rädda Barnen och ökat på mitt månatliga bidrag till Greenpeace för att stödja ett projekt som arbetar med att rädda djur i havet utanför Afrika.
Men jag har fortfarande en LÅNG väg kvar för att leva riktigt hållbart. Jag släpper fortfarande ut massor med avgaser genom allt bilkörande (svårt när man bor på landet och jobbar i stan...). Jag köper alldeles för mycket frukt som transporterats långa vägar. Jag köper alldeles för många tidskrifter. Och jag tycker fortfarande att det är för roligt att köpa presenter och nytt till hus, barn och mig själv för att kunna avstå helt och hållet.
Ibland känns det dessutom som att hur man än gör blir det inte riktigt bra. Plötsligt sitter Marit Paulsen i Aktuellt och talar om hur DÅLIGT det är med ekologisk mat, eftersom det går åt mycket mer jordyta för att framställa den. Och etanol skapar mer problem än lösningar. Väntar bara på en rubrik i tidningen om att tvättnötter är totalt livsfarliga...
tisdag 11 augusti 2009
19 minuters njutning
I våras sprang jag en del. Sen kom jag plötsligt av mig. Ett tag innan dess var det inte så kul längre men jag visste inte varför. Mannen sa: skaffa dig en träningskompis, sätt upp mål, som lopp att springa eller tider att nå i träningsspåret.
Jag hade faktiskt redan börjat snegla på klockan lite, efter ett antal veckors mjukstart för knän och leders skull. Upptäckte till min förvåning att jag springer ju helt okejfort för att vara motionär. Och orkar ju faktiskt öka på avståndet. Jag satte musik i öronen för att distrahera mig, mätte väglängder på kartan och var alltid inställd på att orka minst den distans jag sprungit förra gången. Ungefär då blev det tråkigt, och mannens råd kändes nu helt fel.
Paus och omtag. Hur kan jag göra det här på ett annat sätt? Kan jag jogga yoga-style? Vad är det min yogafröken brukar säga? Känn att du är i din kropp här och nu. Lyssna på kroppen och gör så mycket som den vill och orkar just idag. Varför ska det plötsligt inte gälla bara för att jag springer? Alla mina motiv för att springa är kanske inte så yogiska: flexibel och tidseffektiv motionsform, skönont stramande i benen efteråt, fåfängan som en del i min livsluf/st, känslan av att jag och min kropp är kapabel. Men hur kan jag göra på ett nytt sätt?
Hörlurarna fick stanna hemma, åtminstone tills jag hittat musik som gör mig mer istället för mindre närvarande. Min mobil har en sportfunktion med träningsdagbok och grejer. Där hade jag börjat lägga in hur långt jag sprang och till och med kilometertider på slutet. Bort med den rutinen. Okej att hålla koll på hur ofta och hur länge jag springer, men inget tidkollande under tiden. I rubriken för varje träningstillfälle skriver jag istället något kort som får mig att minnas just det tillfället. Som ”Stocken”, från campingen på Orust med samma namn, eller ”Blå lucka”, som var vad jag såg mellan molnen i en sista uppförsbacke.
Den senaste springturen, i morse, fick heta ”Här”. Med utgångspunkten att sluta springa närhelst jag känner för det, tar jag en tur i bokskogen. Inget sällskap att försöka känna av signalerna från, ingen musik. Mobilen i bakfickan och blicken framåt. Jag springer här, här, här. Som att se mig själv suddig och dubbel i en kikare och sakta skruva på ratten. Känslan när de båda bilderna smälter ihop. Fokus och skärpa. Jag är här. Hela jag är här. Här är jag.
Några korta såna stunder. Däremellan spretande tankemoln om postorderbeställningar och kajaker, men ändå lugn och lätthet. Ingen plats för jobbmage eller oro mellan ögonbrynen. Ingen trötthet eller smärta. Jag känner igen situationen: Detta är något som jag spontanaffirmerat om, sett framför mig hur jag springer avspänt utan att längta till slutet, med samma stillsamma fokus inåt som jag kan ha när jag går. Nu har jag gjort det på riktigt en gång.
Jag hade faktiskt redan börjat snegla på klockan lite, efter ett antal veckors mjukstart för knän och leders skull. Upptäckte till min förvåning att jag springer ju helt okejfort för att vara motionär. Och orkar ju faktiskt öka på avståndet. Jag satte musik i öronen för att distrahera mig, mätte väglängder på kartan och var alltid inställd på att orka minst den distans jag sprungit förra gången. Ungefär då blev det tråkigt, och mannens råd kändes nu helt fel.
Paus och omtag. Hur kan jag göra det här på ett annat sätt? Kan jag jogga yoga-style? Vad är det min yogafröken brukar säga? Känn att du är i din kropp här och nu. Lyssna på kroppen och gör så mycket som den vill och orkar just idag. Varför ska det plötsligt inte gälla bara för att jag springer? Alla mina motiv för att springa är kanske inte så yogiska: flexibel och tidseffektiv motionsform, skönont stramande i benen efteråt, fåfängan som en del i min livsluf/st, känslan av att jag och min kropp är kapabel. Men hur kan jag göra på ett nytt sätt?
Hörlurarna fick stanna hemma, åtminstone tills jag hittat musik som gör mig mer istället för mindre närvarande. Min mobil har en sportfunktion med träningsdagbok och grejer. Där hade jag börjat lägga in hur långt jag sprang och till och med kilometertider på slutet. Bort med den rutinen. Okej att hålla koll på hur ofta och hur länge jag springer, men inget tidkollande under tiden. I rubriken för varje träningstillfälle skriver jag istället något kort som får mig att minnas just det tillfället. Som ”Stocken”, från campingen på Orust med samma namn, eller ”Blå lucka”, som var vad jag såg mellan molnen i en sista uppförsbacke.
Den senaste springturen, i morse, fick heta ”Här”. Med utgångspunkten att sluta springa närhelst jag känner för det, tar jag en tur i bokskogen. Inget sällskap att försöka känna av signalerna från, ingen musik. Mobilen i bakfickan och blicken framåt. Jag springer här, här, här. Som att se mig själv suddig och dubbel i en kikare och sakta skruva på ratten. Känslan när de båda bilderna smälter ihop. Fokus och skärpa. Jag är här. Hela jag är här. Här är jag.
Några korta såna stunder. Däremellan spretande tankemoln om postorderbeställningar och kajaker, men ändå lugn och lätthet. Ingen plats för jobbmage eller oro mellan ögonbrynen. Ingen trötthet eller smärta. Jag känner igen situationen: Detta är något som jag spontanaffirmerat om, sett framför mig hur jag springer avspänt utan att längta till slutet, med samma stillsamma fokus inåt som jag kan ha när jag går. Nu har jag gjort det på riktigt en gång.
fredag 7 augusti 2009
Bokslut över min semester
Jag följer upp Saras summering av sin semester med att sätta mina egna sex veckors ledighet under luppen. Men precis som Sara tänker jag inte granska vad som blivit rätt eller fel, utan helt enkelt känna efter om jag har gjort det som jag har velat. Har jag laddat batterierna så mycket som jag hade hoppats?
Som de flesta andra undrar jag förstås hur det kunde gå så fort och hur det ska gå att återanpassas till en verklighet med väckarklocka, tider att passa och mindre utrymme för att bara vara. Men det brukar gå bra, och den här gången har jag dessutom bara fyra månaders arbete framför mig - sedan väntar ett års jobb-timeout tillsammans med det lilla pyret i magen.
Hursomhelst känner jag att min sommar - även om den kändes kort - har innehållit en alldeles lagom balans av nytta, nöje och bara vara. Jag har varit lite nyttig - rensat ut kläder, städat skafferiet och frostat av frysen, syltat, saftat och bakat - men inte för att jag kände det som ett stort tungt måste, utan för att jag faktiskt tyckte det var riktigt behagligt att rensa i röran och fylla depåerna. Mycket har dessutom gjorts tillsammans med ett eller flera av mina barn, så det har gett oss mysig tid tillsammans. Och när ekorrhjulet börjar spinna igen på måndag tänker jag då och då titta in i min frys, mitt skafferi och mina garderober och bara njuta.
Hursomhelst känner jag att min sommar - även om den kändes kort - har innehållit en alldeles lagom balans av nytta, nöje och bara vara. Jag har varit lite nyttig - rensat ut kläder, städat skafferiet och frostat av frysen, syltat, saftat och bakat - men inte för att jag kände det som ett stort tungt måste, utan för att jag faktiskt tyckte det var riktigt behagligt att rensa i röran och fylla depåerna. Mycket har dessutom gjorts tillsammans med ett eller flera av mina barn, så det har gett oss mysig tid tillsammans. Och när ekorrhjulet börjar spinna igen på måndag tänker jag då och då titta in i min frys, mitt skafferi och mina garderober och bara njuta.
Det har varit mycket nöjen också: besök på diverse lekparadis med barnen, och ja, jag njuter på riktigt av att se dem ha så roligt, även om jag själv inte gärna kastar mig ut i karusellerna som förr. Vi har umgåtts med en massa trevliga människor - här hemma och under våra små utflykter - och pratat mer om livets väsentligheter än om husrenoveringsprojekt och barnsjukdomar. Kvinnofestivalen i juni var en höjdare, som gav massor av inspiration. Dessutom har jag tagit mig tid att läsa ovanligt mycket i sommar. Särskilt senaste bokcirkelboken Sonat till Miriam av Linda Olsson gav en fin läsupplevelse och en del tankar (återkommer till den).
***************
Och så har jag faktiskt haft en hel del stunder av bara varande. Jag har mediterat till fågelsång under körsbärsträdet i trädgården. Jag har suttit med min fyraåring på en brygga i skärgården och bara tittat på fåglar som flyger förbi och fiskar som hoppar. Jag har suttit på stranden på Österlen och andats in såväl den oändliga horisonten som mångatan över vattnet. Kanske har jag den här sommaren varit mer medvetet närvarande än någon tidigare sommar. Och det, om inte annat, tror jag har varit ett sätt för mig att ladda batterierna inför hösten.
torsdag 6 augusti 2009
Internetavgiftad?
Jag erkänner. Visst känner jag igen mig - till viss del - i Linda Skugges beskrivning av sitt internetberoende i en artikel i Amelia (nr 14/09). Datorn står där och liksom tittar bedjande på mig när jag går förbi den... Nu var Skugges beroende ganska mycket mer extremt än mitt och mycket relaterat till hennes arbete, medan jag inte har några större problem att hålla fingrarna borta från jobbmailen. I mitt fall är det det privata datoranvändandet - Facebook, vår blogg och några andra bloggar - som anhåller om min uppmärksamhet.I sommar har jag nog ändå blivit åtminstone lite lätt detoxad, efter tre olika tillfällen (mellan tre dagar och en vecka långa) totalt off-line. Och till min glädje och lättnad konstaterar jag att jag inte har saknat den dagliga kontakten med omvärlden det allra minsta. Spännande romaner, korsord, intressanta diskussioner, lek med barnen, havsbad och månskensstunder på stranden har mer än väl uppvägt mina stunder i cyberrymden.
När jag kom hem idag tog det faktiskt mer än sex timmar innan jag smet ut på nätet för att se vad som hänt på Facebook medan jag legat i ett tält på Österlen och såväl somnat som vaknat till vågskvalpet i havet tio meter därifrån. Och dagens besök i bloggosfären begränsas till det här lilla korta inlägget!
När jag kom hem idag tog det faktiskt mer än sex timmar innan jag smet ut på nätet för att se vad som hänt på Facebook medan jag legat i ett tält på Österlen och såväl somnat som vaknat till vågskvalpet i havet tio meter därifrån. Och dagens besök i bloggosfären begränsas till det här lilla korta inlägget!
söndag 2 augusti 2009
Meningen med hobby
Till mitt inlägg Mera mening lägger Linnea en kommentar om att det jag söker kanske är en hobby. Först blir jag nästan förnärmad: skulle mina existensiella i-lands-men-ändå-bekymmer kunna lindras av något så trivialt som en ... hobby?
Ordet hobby är rätt illa slitet och förknippas - åtminstone av mig - mer med att hålla på med något utan syfte och mening än tvärtom. Om jag istället översätter Linneas råd till "Fyll ditt liv med sådant som känns meningsfullt och/eller gör dig glad!" så blir det genast mycket svårare att avfärda. Att göra sig själv glad är ju en mening i sig, lika viktig som att göra andra glada.
Inte blir det lättare att strunta i hobbyrådet när jag under den gångna veckan fastnat rejält för en aktivitet som gästspelat i utbudet tidigare: att paddla kajak. Har ni hört Björn Gustafssons låt till Carina Berg? Jag tror jag ska skriva en om kajakpaddling, som har ingredienserna: jag kan!, miljömärkt, Liseberg, tyst, nära, natur, fort, rytm, följsamhet, meditation, väder ...
Återkommer när rimmen är på plats!
Som alla hobbyer innehåller också kajaksfären prylar och därmed följande prislappar, val, fikonspråk och nördar. I det första trevande sökandet efter vad som skulle kunna bli min kajak hittar jag hemsidan utsidan.se med tillhörande diskussionstrådar. Åh, ni fantastiska män som vet hur man angör en brygga ... och hur man ägnar 25 inlägg åt att diskutera två rodertyper på samma kajaktyp. Som en kvinnlig forummedlem uttryckte saken när någon, med självironi, konstaterar att den största massan av kajakköpare inte är kajaknördar: "Vi andra behöver ju inte, vi har ju vänner som dig :-)". Jag håller med: Tack nördar för att ni finns!
Ordet hobby är rätt illa slitet och förknippas - åtminstone av mig - mer med att hålla på med något utan syfte och mening än tvärtom. Om jag istället översätter Linneas råd till "Fyll ditt liv med sådant som känns meningsfullt och/eller gör dig glad!" så blir det genast mycket svårare att avfärda. Att göra sig själv glad är ju en mening i sig, lika viktig som att göra andra glada.
Inte blir det lättare att strunta i hobbyrådet när jag under den gångna veckan fastnat rejält för en aktivitet som gästspelat i utbudet tidigare: att paddla kajak. Har ni hört Björn Gustafssons låt till Carina Berg? Jag tror jag ska skriva en om kajakpaddling, som har ingredienserna: jag kan!, miljömärkt, Liseberg, tyst, nära, natur, fort, rytm, följsamhet, meditation, väder ...
Återkommer när rimmen är på plats!
Som alla hobbyer innehåller också kajaksfären prylar och därmed följande prislappar, val, fikonspråk och nördar. I det första trevande sökandet efter vad som skulle kunna bli min kajak hittar jag hemsidan utsidan.se med tillhörande diskussionstrådar. Åh, ni fantastiska män som vet hur man angör en brygga ... och hur man ägnar 25 inlägg åt att diskutera två rodertyper på samma kajaktyp. Som en kvinnlig forummedlem uttryckte saken när någon, med självironi, konstaterar att den största massan av kajakköpare inte är kajaknördar: "Vi andra behöver ju inte, vi har ju vänner som dig :-)". Jag håller med: Tack nördar för att ni finns!
Sommarprofeter för åretruntbruk
Jag är en inbiten Sommarprogramslyssnare. Hela sommaren och halva hösten - och sen i lite mindre utsträckning året om - kommer jag med referenser till olika sommarprogram jag hört, det vet alla jag umgås med. Ser fram emot allt det målande som finns kvar att göra även efter semestern. Då jag ska rigga upp datorn med de små högtalarna från Clas Ohlson, eller ladda ner till mobilen och lyssna ikapp.
Mina sommarpratsprofeter såhär långt är:
Mina sommarpratsprofeter såhär långt är:
- Erika Bjerström och Malin Sävstam - som båda talar om förluster och förhållningssätt.
Det är stort när en tsunamiöverlevare som Malin talar om styrkan i att uppskatta de små tingen. - Lena Philipsson - som förpackar kvinnlig 40+-självdistans i mycket humor
- Nour El-Refai och Johan Lindeberg - som säkert aldrig skrivit vankelmodiga blogginlägg om vad de borde och inte borde göra, säga, vara
Semester 2009, del 3: Mera mellanrum
Sista semesterdagen och jag känner mig som en förstagångsskolkare när jag bloggar på förmiddagen, den tid som annars är reserverad för att vara nyttig (typ måla takpanel), för att liksom tjäna ihop till fri tid vid datorn eller med en bok. Den som följt mitt bloggande ett tag vet att jag älskar att måla panel också, men varför litar jag inte tillräckligt på mig själv för att göra det jag känner för när jag känner för det och inte sen?
Ibland kan jag undra vad vi håller på med, alla vi kompetenta, kraftfulla kvinnor och män som kämpar så med våra måsten, som ju är helt skrattretande när man tittar närmare efter. Tänk om vi la all den energin på det vi faktiskt vill och kan göra! Konstigt nog känns det ändå som att skriva om måstena här klär av dem, gör dem tydliga för mig och därför möjliga att avfärda. Den som hälsat på här på Livstid men inte själv delar de här bekymren har nog surfat vidare för längesedan, men tydligt är att vi inte är ensamma i våra bryderier, Maria och jag.
Alltså - semestern är slut och det känns uthärdligt. Och det är nu jag så lätt hamnar i sträng rätt/fel-granskning. Istället vill jag vänligt fråga mig om jag kände mig väl omhändertagen av mig själv under veckorna som passerat. Har jag pysslat om mig och följt mitt bud att "Det jag gör är det jag ska göra."?
Jo, jag är nog en ganska nöjd anlitare av eventfirman Sara Semesterfixare, trots ett lite flängigt program med inte mindre än tre tältutflykter på fyra veckor med allt vad det innebär av aktiviteten packande, som i normalfallet hamnar på minussidan i mina utvärderingar av olika aktiviteter. Ena gången packade jag faktiskt nästan allt själv, och jag glömde inget väsentligt! Dessutom fick jag med flera bra-att-ha-saker som plussade på upplevelsen. Tänk när mannens säger "Nu hade det varit bra/gott/bekvämt med ..." och jag svarar "Och det har vi här!" efter att ha kört ner handen i rätt väska. En våt dröm för en disträ och motsträvig packare...
Ett tips till Sara Semesterfirare (som nog behöver förankras hos underentreprenören Mannen): Ge plats för lite fler mellanrum! Bästa exemplet är den extradagen vi stannade på campingen vid Löderups strandbad. Jag yogade på gräsbanken ovanför stranden, sen läste och badade vi, varje familjemedlem i olika utsträckning men liksom bredvid-tillsammans.
Det får mig att tänka på ett tågluffarminne. På topplistan, bland portvinsrundor i Viana do Castelo och galna bilturer i Rom, finns dagen i Venedig. När jag och vännen K inte gick in i Stora Kyrkan eller åkte gondol. Vi fick tag på en detaljerad promenadkarta över staden och gick planlöst runt bland gränder och kanaler. När vi kände oss tillräckligt vilse letade vi upp några gatuskyltar, orienterade oss, tog ut en ungefärlig riktning och stoppade ner kartan i fickan igen. Jag minns ett kafé där K skrev vykort och så minns jag lugnet, strosandet och att vi inte pratade så mycket. Det var ett storartat mellanrum.
Ibland kan jag undra vad vi håller på med, alla vi kompetenta, kraftfulla kvinnor och män som kämpar så med våra måsten, som ju är helt skrattretande när man tittar närmare efter. Tänk om vi la all den energin på det vi faktiskt vill och kan göra! Konstigt nog känns det ändå som att skriva om måstena här klär av dem, gör dem tydliga för mig och därför möjliga att avfärda. Den som hälsat på här på Livstid men inte själv delar de här bekymren har nog surfat vidare för längesedan, men tydligt är att vi inte är ensamma i våra bryderier, Maria och jag.
Alltså - semestern är slut och det känns uthärdligt. Och det är nu jag så lätt hamnar i sträng rätt/fel-granskning. Istället vill jag vänligt fråga mig om jag kände mig väl omhändertagen av mig själv under veckorna som passerat. Har jag pysslat om mig och följt mitt bud att "Det jag gör är det jag ska göra."?
Jo, jag är nog en ganska nöjd anlitare av eventfirman Sara Semesterfixare, trots ett lite flängigt program med inte mindre än tre tältutflykter på fyra veckor med allt vad det innebär av aktiviteten packande, som i normalfallet hamnar på minussidan i mina utvärderingar av olika aktiviteter. Ena gången packade jag faktiskt nästan allt själv, och jag glömde inget väsentligt! Dessutom fick jag med flera bra-att-ha-saker som plussade på upplevelsen. Tänk när mannens säger "Nu hade det varit bra/gott/bekvämt med ..." och jag svarar "Och det har vi här!" efter att ha kört ner handen i rätt väska. En våt dröm för en disträ och motsträvig packare...
Ett tips till Sara Semesterfirare (som nog behöver förankras hos underentreprenören Mannen): Ge plats för lite fler mellanrum! Bästa exemplet är den extradagen vi stannade på campingen vid Löderups strandbad. Jag yogade på gräsbanken ovanför stranden, sen läste och badade vi, varje familjemedlem i olika utsträckning men liksom bredvid-tillsammans.
Det får mig att tänka på ett tågluffarminne. På topplistan, bland portvinsrundor i Viana do Castelo och galna bilturer i Rom, finns dagen i Venedig. När jag och vännen K inte gick in i Stora Kyrkan eller åkte gondol. Vi fick tag på en detaljerad promenadkarta över staden och gick planlöst runt bland gränder och kanaler. När vi kände oss tillräckligt vilse letade vi upp några gatuskyltar, orienterade oss, tog ut en ungefärlig riktning och stoppade ner kartan i fickan igen. Jag minns ett kafé där K skrev vykort och så minns jag lugnet, strosandet och att vi inte pratade så mycket. Det var ett storartat mellanrum.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)