Hon berättar att hon aldrig har gråtit mer i sitt 57-åriga liv. Inte en tanke hade hon på att något kunde gå snett. Det skulle bli hennes andra barnbarn. Det var hennes andra barnbarn, en fin liten pojke, som dog helt oväntat och fortfarande oförklarligt, dagen före planerat datum."Jag som oroar mig för allt, alltid säger 'Kör försiktigt', funderar på vad som kan gå snett. Den här gången var jag så säker på att det skulle gå bra. På kvällen ringde min son och bara grät. Vi bara grät."
Hon låter förundrad men ändå inte ångerfull över sin brist på oro. När vi reser oss från kaffebordet har vi båda lite rödkantade ögon. Hon tillägger: "Men några enstaka gånger de senaste veckorna har jag också varit glad. Ovanligt glad."
Jag tänker att det kanske ändå blir bättre att sörja "rakt", utan inblandning av oro och reservationer i förväg, som sedan lägger sig som hinder i vägen för sorgen. Jag säger ingenting. Hur skulle jag kunna säga att något kan vara värre än det hon just nu går igenom?
1 kommentar:
Tack Sara, inte ett öga va torrt, det va så vackert skrivit Kram /Clarie
Skicka en kommentar