I veckans söndagsbad slukar jag intervjun med Mia Skäringer i senaste numret av Your Life (3/10). Där till synes stark och självständig, vacker när hon poserar i t-shirt med texten "Jag är inte rädd längre". Några månader senare: kraschad. Det är så sorgligt, och jag såg det komma. Jag har följt hennes fina blogg, Avig Maria. Så nära, precis på gränsen mellan det offentliga och det privata. Det är därför jag visste. Och för att jag har varit där själv.Mias mamma får en röst i intervjun. Hon har tagit tjänstledigt för att finnas tillhands och hjälpa till med barnen under den intensiva hösten med TV-inspelning, dubbelföreställningar av egna showen, bloggande och manusskrivande. Allt för att Mia inte ska gå i väggen. Som utomstående bloggläsare var det lätt att se vartåt det barkade. Inläggens texter andades alltmer trötthet, liksom bilderna. Den sista visar ett vrak och sedan tystnad. Några dagar senare ett sista inlägg med förklaringen, haveriet. Lilla trasiga Mia, ta nu hand om dig så att du kan läka dig hel igen, för vi är så många som vill ha en liten bit av dig (och det är just det som äter upp dig om du inte är mer försiktig).
Så svårt det är att säga nej till det som är roligt, viktigt och bekräftande. Måste komma ihåg det jag också, igen och igen, när energin är på topp och engagemanget tenderar att dra iväg med mig. Man kan skratta sig hela vägen in i bergväggen också.
3 kommentarer:
Mm, skratta hela vägen in i väggen... tål att tänkas på... Är det vilan som man måste ha? tiden att andas, att bara vara ?
Ja, det är så mycket lättare att säga nej till det som inte är roligt... Och jag har insett att jag orkar väldigt väldigt mycket, men då MÅSTE jag se till att skapa återhämtningen med jämna mellanrum. Eller vara "aktivt lat" som du kallade det! :)
Jag har just insett att jag inte är odödlig... Kom som en chock faktiskt.
Hoppas att detta får mig att tänka nytt..
Skicka en kommentar