En kick- och boxduell av sällan skådat slag

Så var jag där igen... Varför är min självkänsla fortfarande så låg trots all positiv bekräftelse jag får i mitt jobb och trots all kärlek från familj och vänner? Hur kommer det sig att det behövs så lite för att jag ska glömma alla goda föresatser om att vara "good enough" och acceptera mig själv för den jag är? Ett småkritiskt uttalande från en kollega, en negativ kommentar i en utvärdering och jag faller handlöst - blir liten och ledsen och grubblande igen. Värdelös.

Men idag upplevde jag något intressant. Det hände när jag tränade body combat, ett sorts kampsportsinspirerat konditionspass i grupp med influenser från bl.a. karate och kickboxning som jag ägnat mig åt de senaste tre åren. Här boxar och kickar man så svetten stänker utan att göra en fluga förnär och har jag några uppdämda aggressioner inombords när jag går dit så är de definitivt utagerade när jag går därifrån.

Först höll jag på där och sparkade och slog som vanligt. Den här gången såg jag för mitt inre en energitjuv i min omgivning, en man som bara vill se verkligheten ur sitt eget trånga perspektiv och gärna sparkar på mig och andra verbalt för att hävda sig själv - gissningsvis för att hans självkänsla är låg. Sparkarna blev hårda och slagen likaså. Så förvandlades plötsligt föremålet för min fiktiva våldsutövning till min egen dåliga självkänsla. Och jag riktigt såg den framför mig - som en stor oformlig klump som liksom krympte ihop till ett skrynkligt russin där på golvet framför mig.

Nu är jag inte fullt så naiv att jag inbillar mig att min självkänsla plötsligt blir enormt mycket bättre efter den här underliga upplevelsen. Jag om någon har ju insett att vissa förändringar måste man jobba med hela livet. Men jag tänker i alla fall leva i känslan så länge den varar.

Tack för äkta Vara

Spinner (som vanligt) vidare på Marias inlägg... Igår röjde vi i hemmet och - även om dammråttor är ett gravt uppförstorat problem - så är det ofta när man någon gång avlägsnar dem som man ser vilket härligt hem man har.

Igår kunde jag känna tacksamheten över att ha ett hem. Ett hem som är varmt och gott, men svalt på sommaren, och som har välfyllda skåp och skafferier. Ett hem som dessutom innehåller människor som jag kan vara som jag är med, iallafall 99% av tiden.

Jag är rädd för falska förespeglingar, det har jag skrivit om förut. Hellre ett kargt hem som säger något om innehavaren än ett falskvarmt där människor på spänn rör sig om varandra och sig själva.

Jag vill ha det (vara?) som vårt mjuka oljade furugolv - mjuk yta lätt att repa, men banne mej äkta vara rätt igenom.

Att lära av livets bräcklighet

Jag läser ibland artiklar om hur livet ställs på sin spets för människor som på något sätt kommer nära sin egen eller nära anhörigas dödlighet. Det handlar om plötsliga insikter om livets bräcklighet och vad som egentligen betyder något. Sådant som annars tenderar att ta stor plats i våra liv - t.ex. karriär och prylar - ter sig nu ganska oviktigt, och alla små självklarheter i vardagen får plötsligt en helt annan glans.

Själv har jag också varit där. För drygt sex år sedan, strax före jul, fick jag beskedet att jag hade malignt melanom, på två ställen på kroppen. Cancern hade dessutom spritt sig till lymfsystemet och då är det allvarligt och kan gå fort. Tack vare att jag befann mig i rätt stad vid rätt tillfälle lever jag idag. Jag fick en behandling som i alla fall just då bara användes på några få sjukhus i landet. I min stad var det dessutom bara min läkare som använde den - och han finns inte kvar där längre.

Det blev väldigt uppenbart för mig hur snabbt livet kan förändras, att jag kanske inte skulle få finnas där och se mina barn växa upp. Att min äldsta dotter kanske skulle få gå igenom sina tonår utan sin mamma och att min ettåring inte skulle ha några minnen av mig alls. Den här känslan fanns kvar en ganska lång tid efter det att jag förstått att jag nog trots allt skulle överleva.

Men så går åren och de kloka insikterna bleknar. Snart är man tillbaka i sitt ekorrhjul, där jobbet och prylarna har återerövrat sitt självklara abonnemang på uppmärksamheten och där man lätt missar de små självklara glimtarna av vardagsglädje, fartblind som man är. Jag behöver med jämna mellanrum påminnas om hur det var under den där tiden i dödens närhet - hur jag omvärderade livet. Och jag påminns av Mia Skäringer (från Mia och Klara) i Mama (3/09): "Jag har det så jävla bra! Jag behövde kanske bara en reminder". Likaså av Christine Hellqvists ord i en artikel i PS (2/09): "Det blir så tydligt att vi får välja vad vi vill ägna oss åt den korta tid som vi är här på jorden".

Gör ett litet tankeexperiment: Om du visste att du bara hade ett år kvar att leva, hur skulle du då leva ditt liv? Skulle du jobba 50 timmar i veckan, skulle du se till att hålla dammfritt hemma eller skulle du försöka ta för dig av livet så mycket det bara gick?

Livet som buffé - revisited

I ett av våra allra första inlägg beskrev Sara livet som en buffé och oss själva som "hungriga på livet". Jag skulle vilja spinna vidare på metaforen eftersom jag just nu är inne i en fas där jag provsmakar extra friskt bland olika bufférätter. Det jag syftar på är förstås sökandet efter strategier för att hantera ett liv som (åtminstone för en utomstående betraktare) skulle kunna upplevas som stressfyllt och ganska kaotiskt, där jag navigerar mellan ett stundtals kravfyllt lektorsjobb, läromedelsskrivande, tre barn, ett jättehus och ett stort socialt nätverk.

Kanske är anledningen till det intensiva sökandet just nu en kombination av höstens 40-årskris och den här vårens stresshanteringsgrupper, där jag försöker erbjuda deltagarna ett "buffébord" med många olika strategier att smaka på, med förhoppningen att alla ska kunna hitta åtminstone någonting som retar gommen. Här är några exempel på de rätter jag provsmakar för tillfället...

... träning i medveten närvaro eller mindfulness, alltså att leva mer i nuet och ägna mindre tid åt ältande av misstag och oförätter i det förflutna eller oro inför framtiden, och att lära sig att uppskatta små anledningar till vardagsglädje i livet

... andningsövningar - läser just nu boken Lär dig andas av Inga-Lill Valfridsson och inser hur viktig andningen är för vårt välbefinnande

... identifiering av energigivare - t.ex. familj och goda vänner, läsande, min nystartade bokcirkel, träning, frisk luft och varma bad till skön musik (just nu går Timo Räisänens skönt avskalade coverplatta And then there was Timo varm i badrummets CD-spelare)

... träning i att bli mer "smartlat" och mindre "dumduktig" (med inspiration från artikeln Jobba mindre, få mer gjort i tidningen PS, 2/09) - att bli mer effektiv på jobbet bl.a med "good enough"-tänk som en av de centrala ingredienserna

Medan förespråkarna för respektive strategi ofta ser just sin metod som allena saliggörande ser jag fördelen med buffébordet - att kunna plocka ihop sin egen tallrik, gräva djupare i vissa karotter och bara skrapa på ytan i andra - lite som Sara varit inne på tidigare (Plura själv). Och som sagt, det handlar om ett livslångt lärande, där jag ibland tar två steg framåt och ibland ett bakåt, beroende på hur mycket det blåser runt omkring.

Hjälp att få

Apropå livslångt lärande: Hittills har jag sökt professionellt stöd för att komma vidare i livet vid fyra tillfällen, tre på egen hand och ett tillsammans med Mannen. I fyra kortare eller längre perioder har jag fått hjälp att utforska mina inre irrvägar och varggropar.

Att söka hjälp första gången var att kliva över en hög tröskel, men det var inte mycket lättare andra gången. I mellanperioden där hade jag nämligen intalat mig att jag var färdig. Och då är man, som Maria är inne på, illa ute.

Tredje och fjärde omgången var det mycket lättare. Emellanåt växer det sly i min själ, tänkte jag då. Ibland reder jag inte ut att siktröja på egen hand och då har skogsbrukarna omkring mig lärt mig att det är dags att anlita entreprenörer.

Vid den senaste (jag säger inte sista) omgången samtalsterapi hade jag för första gången synpunkter på vad som levererats. Jag tyckte att min samtalskontakt uttryckligen hade uppmuntrat mig att agera på ett sätt i en livsfråga, ett sätt som jag efter en del våndor insåg att jag inte ville eller kunde göra till mitt. Jag tog upp det efter att vår samtalsserie var avslutad. Hon förklarade hur hon hade tänkt, vad hon tyckt sig göra. Jag var mycket nöjd med samtalens innehåll och resultat i övrigt, jag kunde följa hennes resonemang också på den punkt vi diskuterade, men jag släppte inte min tolkning för det, lät den inte ogiltigförklaras av ett ”Jaha, var det så du menade, ja då så.”

Den händelsen kunde ha varit ett nerköp, men det blev den största boosten. Om jag – på ett ödmjukt, respektfullt men enträget sätt – kan hävda min åsikt och upplevelse mot den största emotionella auktoritetsrollen efter mina föräldrar; vem kan stoppa mig nu! Jag har uppnått … beställarkompetens! Och efter det börjat tro mer på min egen förmåga att hantera både röjsåg, lie och ömsint omplanterande.

En gammal dröm har blivit verklighet

I många, många år har jag gått och drömt om en bokcirkel. Det känns som om alla andra har en - min syster och flera kompisar på annan ort - men inte jag. Jag älskar ju att läsa och jag minns hur fantastiskt spännande det var att byta läsupplevelse med andra när jag pluggade litteraturvetenskap på universitetet för längesen. Och precis som när det gäller livsförändringar så är det bloggen som hjälpt mig på traven med att få drömmen att bli verklighet.

För en tid sedan bloggade jag om min kärlek till läsandet och la ut en liten försiktig förfrågan om någon skulle vara intresserad, och vips hade en nyfunnen vän nappat. Stärkt av detta vågade jag mig på att också fortsätta fråga på Facebook. Poff, så var vi plötsligt nio stycken läshungriga som ville samma sak.

Igår träffades fem av deltagarna för första gången och vi kände alla samma sak när vi skildes åt - här har vi hittat en ny energigivare! Självklart har vi egentligen inte tid med en massa jobb och barn och hus som ska skötas, men vi har bestämt oss för att prioritera något som får oss att må riktigt bra. Med sådana energikickar blir vi troligtvis både gladare mammor och mer effektiva på jobbet. Och strunt samma om dammråttorna samlas i hörnen: låt dem ha kul med varandra!

Livslångt lärande

Bland mina humaniorakollegor på universitetet raljeras det ibland över diverse begrepp och uttryck som våra dito på pedagoginstitutionen gärna svänger sig med, ibland kanske lite alltför lättvindigt. Ett av dessa uttryck är det livslånga lärandet. Ett område där jag dock tycker att begreppet har en viktig plats är inom personlig utveckling. Jag blir lätt skeptisk då jag ser eller läser om intervjuer med människor som har gått igenom en eller annan livskris, kommit tillbaka och säger sig ha hittat de perfekta verktygen för att leva ett fullkomligt liv. Jag tror helt enkelt inte på dem!

Själv har jag - sedan jag var på väg in i väggen och blev sjukskriven under två månader för åtta år sedan - jobbat mycket med just detta: att hitta mina strategier för att hantera en gränslös tillvaro. Och på ett sätt har jag lyckats: trots minst lika stora yrkesmässiga och privata påfrestningar som före sjukskrivningen har jag stått på benen med näsan någorlunda ovanför vattenytan. Men det har inte varit lätt och jag känner mig långt ifrån fullärd. Och det är just det som jag tycker är så viktigt att komma ihåg. Man kan hitta strategier och verktyg, men man kommer alltid att råka ut för situationer och faser i livet då de inte fungerar och man riskerar att glida ner i diket igen.

Detta är också något jag betonar för deltagarna i de stresshanteringsgrupper jag just nu leder vid sidan av mitt vanliga jobb. Jag blev lite rädd när jag hörde någon prata om gruppen som en "kurs". Jag tror inte på att man kan gå en kurs, hitta sina strategier och sedan fungera resten av livet. Gruppen är bara en början - ett sätt att kanske väcka en och annan tanke och få några nya perspektiv - men att lära oss att hantera livet med alla dess berg och dalar är något som vi måste arbeta med så länge vi lever.

Konsument på vänt

Jag har just läst ut Ann-Christin Grammings bok Köp inte den här boken, baserad på bloggen om hennes årslånga köpstopp 2007. Jag gillar den avspända sakliga stilen, långt från de rallarsvingande metaforerna i min egen bloggdialekt. Jag mår gott av att skriva så, men om man någon gång vill vila från att läsa det kan man följa Ankis nuvarande blogg.

Det hon inte tar upp i sin bok är bloggandet i sig som konsumtionshämmande företeelse. Häromdagen hade jag ordnat mig några lediga timmar i stan mellan jobbet och yogan. Istället för att irra runt i affärer installerade jag mig på Växjös vackra bibliotek och skrev, läste och administrerade blogg. Kändes hur lyxigt som helst, alldeles gratis!

Mitt begränsade köpstopp (ett halvårs toppstopp och allmänt låg konsumtionsprofil, särskilt för kläder) tuffar på utan problem. Devis 1b) i min lilla handlingsplan ­– botanisera inte i affärerna – är nog huvudnyckeln till framgång. När jag senast tittade in genom skyltfönstret till Lindex kändes det som ett ställe dit andra går men inte jag. Inte för att det skulle vara något dåligt att gå dit (även om jag fortfarande är lite sur på just Lindex som trots sin rosa band-präktighet var bland de sämsta i en miljökartläggning för något år sedan) utan för att det kändes ungefär lika relevant för mina behov som en fiskeaffär full med spön, drag och fiskelinor. Jag förstår att man kan ha det intresset, men jag delar det inte.

För tillfället, ska man nog tillägga när det gäller kläder. Behov och lust till nya kläder kommer alldeles säkert tillbaka. Min plan då är att leva ut akuta tillstånd på second hand-marknaden och leta kläder jag verkligen behöver desto mer strategiskt, på hemsidor med ekologiska kläder.

Skrivandets välsignade kraft

Att skrivande i alla tider har varit ett sätt för oss människor att hantera våra känslor - kanske i synnerhet sorg, saknad, rädsla, frustration och vrede - är ingen nyhet. Jag har sett det på nära håll under min äldsta dotters turbulenta tonårstid, där hennes diktskrivande varit ett sätt att hantera stor smärta. Hennes poesi är enormt stark, går rakt in i mammahjärtat och har ibland gjort mig förtvivlad, men samtidigt har jag känt en lättnad i att hon hittat ett verktyg som inte skadar henne själv.

Jag har precis lyssnat klart på Marcus Birros bok Svarta vykort, vars titel är hämtad från en Tranströmer-dikt. I boken har han skrivit om sin sorg och smärta i samband med att ha förlorat två för tidigt födda barn. Utan skrivandet hade han inte klivit upp ur sängen när det var som värst: "Skrivandet och läsandet räddade mitt liv. Ännu en gång. Jag flyttade in varje uns av behörighet och anledningar att leva till litteraturen". (Och just idag läser jag på Aftonbladet att han blivit pappa - vilken tur att han skrev och överlevde!)

För egen del har jag - utöver ett och annat tämligen pinsamt diktförsök när jag mått väldigt dåligt - inte använt skrivandet så mycket på det här sättet. Däremot använder jag det sedan en tid tillbaka för att sortera mina tankar vid dagens slut. Det handlar inte om något krävande dagboksskrivande där jag måste berätta om allt som har hänt. I stället skriver jag ner några korta reflektioner kring sådant som berett mig vardagsglädje och ber (Gud? universum? mig själv?) om styrka till det jag behöver hjälp med.

Dessutom har jag - som jag bloggat om i ett tidigare inlägg - kommit att inse hur skrivandet för mig kan leda till förändrade tankemönster och beteenden. Och nu syftar jag förstås på bloggen. Gång på gång märker jag hur en massa saker som jag tidigare förstått på ett intellektuellt plan plötsligt går in i hjärteroten och blir verkliga när jag skriver ner dem och läser dem igen och igen. Tack för att du läser - jag hoppas att detta skrivande som ger mig så mycket också kan ha något litet att ge till dig!