Radion och jag - en liten stillsam kärlekshistoria

I min barndom hade radiolyssnandet en viktig plats i vårt familjeliv. Inte så att vi satt bänkade runt radion och bara lyssnade, men i köket stod den alltid på. Under sömniga vardagsmorgnar fick jag mig alltsomoftast en liten morgonandakt till filen, och till lördagens förmiddagsstädning kastade hela familjen loss i Melodikrysset (vi kunde precis alla frågor om Evert Taube...). Tracks efter lunch på lördagarna var veckans höjdpunkt. Men så flyttade jag hemifrån och jag och radion var liksom inte "on talking terms" under många år. Jag fortsatte förstås att lyssna på musik, men nu hittade jag den inte längre på Trackslistan, och när jag och min man flyttade ut på landet och det blev mycket bilåkande, upptäckte jag ljudböckernas förtrollade värld och lyssnade bara på radio i skarven mellan boklånen från biblioteket. Köksradio skaffade vi visserligen, men glömde bort att använda den till annat än klocka.

Ända tills nu har jag alltså varit en mycket oflitig radiolyssnare. Och så plötsligt är jag fast igen, framförallt genom att jag äntligen har en mobiltelefon som ger mig möjligheten att lyssna på radio (som vanligt efter alla andra). Det känns lite som att träffa en gammal ungdomskärlek och bli sådär rosig på kinderna igen efter många år (sånt som man läser om i Hemmets journal). Jag lyssnar på en debatt om konstnärslönens vara eller icke vara när jag plockar ur diskmaskinen, lär mig om sociala mediers inflytande i politiken när jag kör ved, njuter så att jag måste le åt mig själv av Mikael Wiehes vackra röst och kloka tankar under hundpromenaden i skogen, och fnittrar åt fredagsflörten i Christer i bilen.

Detta att bara sätta på radion och se vad som dyker upp - så spännande! Alltid nya ämnen som jag inte visste att jag behövde veta mer om, men det är klart att jag gör. Än så länge är det P1 och ibland P3 som är favoriterna, fast P1:s ekonominyheter får mig i ärlighetens namn att snabbt ratta över till Hit FM. Och så alla dessa härliga arkiv på nätet, med Sommar-avsnitt och Tankar för dagen. Vid senaste bokcirkelträffen upptäckte jag att flera vänner i min egen ålder hittat till P2 (jag trodde nog inte att någon under 60 lyssnade på den kanalen). Så vuxen har jag inte blivit ännu, men vem vet...

Rik på riktigt

Under promenaden på skogsstigen i kvällssolen, med tremånadersbabyn i selen, femåringens varma hand i min och åttaåringen skuttande strax framför med vår fina lånehund i kopplet, känner jag att begreppet rik på riktigt (myntat av Fredrik Warberg och Jörgen Larsson, som ligger bakom Tidsverkstaden) är alldeles verkligt och sitter som en smäck. Tänk att jag bor så här vackert med skogen och sjön på nära håll. Tänk att jag har fått alla dessa barn som jag skäller på alldeles för ofta, i stället för att bara vara tacksam över att de lever, är friska, vackra och mina. Jag stämmer in i kören med Sara och Gaia - tänk att jag har dem! Och alla andra härliga människor omkring mig som inspirerar i samtal IRL eller via nätet - tänk att jag har dem!

Annat som ger mig känslan av att vara rik på riktigt är när huvudet är fullt av idéer om blogginlägg, framtida projekt (en sån dag är det idag!) eller när jag tänker på alla böcker och tidningar som ligger och väntar på att bli lästa på mitt nattduksbord eller på tvättkorgen i badrummet, alla avsnitt av Sommar och Tankar för dagen som jag har kvar att lyssna på. Förr blev jag stressad av allt jag "missade" och av alla högar som växte olästa/olyssnade. Idag tar jag det med ro och njuter av allt jag har kvar att fylla hjärna och tomma söndagar med.

Komma ut... ur kontorsmodulen

Ska jag berätta en hemlis? Kom lite närmare så ingen hör. Så. Vet du vad: På mitt jobb händer det att det finns lugnare stunder efter intensiva perioder. Tid för återhämtning och lite lägre tempo.

Det här är något jag är tacksam över, lika tacksam som över att känna mig behövd, effektiv och smart när det hettar till. Det är så här alla säger att det bör vara. Jag verkar kunna vara till nytta utan att slita ut mig, jag har den relation till jobbet som många säger att de vill ha. Varför känns det då som att jag erkänner det här istället för att skryta med det?

Tankar för dagen och natten

I en kommentar till Saras Morgonstund, tipsar Thomas om ett avsnitt av programmet Tankar för dagen med Bob Hansson, ännu en av mina husgudar. Varje morgon bjuder P1 på klokskap och känsla i läckert miniformat (tre-fyra minuter) tidigt på morgonen, och jag inser hur längesen jag lyssnade, i bilen på väg till tåget till Kalmar. Desto gladare blir jag när jag upptäcker att alla program från maj 2007 och framåt finns i pod-version här. I Bobs bidrag (från 17/10-07) filosoferar han över kompistankar, dumtankar och om det smarta i att välja tacksamhet över det man har i stället för gnäll över det man saknar. Lyssna till och inspireras av Bob, Mark Levengood, Lennart Koskinen, Marcus Birro och många andra pigga morgontänkare!

Om Tankar för dagen är ett njutbart sätt att få igång hjärnan i arla morgonstund, så är för mig den måbra-bok som jag skriver mina kvällstankar i sedan några år tillbaka ett sätt att stänga av. Detta är ingen vanlig dagbok som skapar stresskänslor av rapporteringsskyldighet, utan har till uppgift att knyta ihop säcken runt dagen på ett positivt sätt. Ibland skriver jag kort om vad som hänt, men de viktiga, stående inslagen är för det första en lista på minst tre punkter där jag säger Tack! för något att glädjas åt (Bob, here we go again!). Varje dag tackar jag för min familj, och sedan fortsätter jag med solsken, årets första snödroppar eller en härlig pratlunch med en vän. Listan hjälper mig att ta vara på och känna förundran inför det som finns där runt omkring, och som är alltför lätt att ta för givet.

Den andra rubriken heter Hjälp! och här kan jag - om jag vill - notera något som jag känner mig bekymrad/olycklig/frustrerad/orolig över. Det kan vara att be om ork att ta hand om min mamma eller mer tålamod med mina barn. Mina tack och hjälp riktar sig mest till mig själv eller universum, snarare än till en religiös makt, men det viktiga är att de hjälper mig att se, minnas och sortera, och skapar ett lugn att ta med in i sömnen.

Sista rubriken i min bok är bara en liten blomma. Här antecknar jag vad jag just idag har gjort för mitt eget välbefinnande till kropp och själ - en promenad, ett träningspass, ett bad, ett blogginlägg... I övrigt fyller jag boken med läst eller hörd klokskap som jag vill minnas, affirmationer och visioner. Och min måbra-bok just nu har inte bara ett innehåll som gör gott utan också en framsida med ord som inspirerar: Live, love, laugh.

Strategier som gör skillnad

Ett återkommande tema på bloggen är stresshantering och den självförvaltande kompetens (ett begrepp myntat av Marika Hansson i hennes avhandling) som jag med bestämdhet hävdar är nödvändig att bygga upp om man ska hålla i längden i ett arbete av den typ som blir allt vanligare: med höga krav, stor frihet vad gäller var, när och hur man jobbar och flytande gränser mellan yrkesliv och privatliv. För ett antal år sedan var jag på väg med huvudet före in i väggen, men klarade mig med några bulor i pannan och kom tillbaka rustad med ett antal strategier (här är några av mina och här några av Saras).

Medan lunchpastan kokade i Saras kök igår konstaterade vi att vårt individuella och gemensamma arbete med att utveckla strategier i strävan efter ett gott liv och en god tid (enligt bloggens programförklaring) fått ett positivt resultat, utöver det faktum att vi nog generellt sett har allt fler goda stunder i våra respektive liv. När vi stöter på de där skitdagarna (för nejdå, tro inte att vi på något sätt är förskonade från dem, vi heller - här är en av Saras och här en av mina), så blir vi allt bättre på att (ibland i större utsträckning, ibland i mindre) ställa oss vid sidan av skitdagen och titta på den utifrån, och så lite klokt och förnumstigt tala om för oss själva att det kommer bättre tider - eller plocka fram någon annan fiffig strategi ur bakfickan.

En glädjande antydan till att vår strävan (som vi är införstådda med är livslång) gör lite skillnad, inte bara för oss själva, utan också för andra, får jag med dagens e-post. Jag påminner deltagarna i de stresshanteringsgrupper jag har lett det senaste året om en kommande återträff och får då ett svarsmeddelande som gör mig glad, stolt och lite rörd: Jag vill också passa på att berätta att jag har haft stor nytta av kursen. Jag mår mycket bättre och jobbar på ett lite annat sätt än tidigare fast jag får hela tiden tänka mig för... Därför vill jag tacka dig för att du engagerar dig i detta arbete. Fortsätt med det! Jag tror att många är i stort behov av din erfarenhet, dina råd och tips. Det allra roligaste är att personen som skrev såhär var en av de deltagare i mina grupper som jag upplevde till en början visade mest motstånd till tanken att man på något sätt kan påverka sin situation, att vara den som skapar sitt eget livs historia.

Den vita särken

Vaknar mitt i natten och kan inte somna om – någon liten dålig ursäkt till bekymmer håller mig vaken. Snor runt och försöker byta tankebana flera gånger utan resultat. Efter ett antal försök tar en tankegång, avslappningsmetod eller meditationsteknik form i mitt huvud utan att jag råder över den. Den tar sig till och med ett namn: Vit särk.

Det är som att jag dyker ner under mina tankebanor om konkreta problem och frågor. Istället ser jag bara känslorna och oron de skapar och fokuserar på dem. De är som uppstickande bergstoppar – Storsylen & co kanske - i en överskådlig modell av ett vitt fjällandskap. Med tankens hjälp slätar jag ut de uppstickande piggarna som när man lugnt och metodiskt slätar ut ett skrynkligt tyg. Jag antar att tyget är den vita särken.

Man borde inte borda

Jag vill ha en siren som ljuder när jag tänker ”Egentligen borde man…” samtidigt som det tynger till i mittersta magtrakten. Reaktionen kan utlösas av någorlunda seriösa men ändå larminriktade rapporter i media, eller av tvärsäkra människor, som ändå på något sätt vunnit tillräckligt av mitt förtroende. Ibland lyckas jag upptäcka och ifrågasätta känslan direkt när den kommer, men ofta händer det att jag inte får syn på den förrän jag utsätts för motgiftet – ett nyanserat inlägg om att sambanden kanske inte är så himla självklara.

Häromkvällen, till exempel, bevistade jag en föreläsning om vad unga gör på Internet. Sodom och Gomorra, övervakning och förbud mot webbkamera var vad jag väntade mig (jag som precis börjat överväga att köpa en). Men den här föredragshållaren visar sig istället vara vaccinet mot det jag befarade – han avdramatiserar, är nyanserad, visar på hur alla nya medier och umgängesformer genom tiderna mötts med stor skepsis, men tipsar också om konstruktiv vuxenmedverkan på nätet. Som stöd för sitt resonemang hänvisar han till en världstillvänd forskare - Elza Dunkels - och hennes båda bloggar. Tacka vet jag akademin ibland!

Akademin bistår mig faktiskt i ännu en borde-fråga. Borde vi inte ha fler kvantitativa mål för det jag ansvarar för på jobbet? Kanske – men det är faktiskt inte säkert. Kvantitativa mål kan bidra till en bättre verksamhet, men också till det motsatta. Visste jag ju egentligen; behövde bara få höra det i rätt stund och rätt sammanhang för att brotta mig upp ur underläget och inse att nyttan av detta avgör faktiskt vi själva.

Det finns en massa andra exempel: Man borde inte sova när natten faller på - ett av de mer befängda enligt min mening, åtminstone om man är trött. Så finns det ju också den om att vara ute när det är så fint väder. Men allvarligt talat: Vill du vara ute, gå ut. Annars var inne.

Vad tillför detta snack om att man borde? En ton av ängslan, dåligt samvete och avsaknad av lust - det är det enda jag kan komma på.

Det spritter i benen!

Det är söndagskväll och jag är hemma igen efter en springrunda i kvällssolen. Det går inte fort efter fem månaders träningsuppehåll, men oj så välgörande det är! En dag med potentialer - ingenting inbokat och bara lugn och ro och mycket tid med barnen - blev i stället en skitsöndag, fylld av trötthet och frustration över att mina uttänkta och med mannen grundligt diskuterade strategier för att hantera syskonbråk och åttaåringstjureri inte fungerar det allra minsta utan det i stället bara blev en massa gnäll och skäll.

Men i skogen, med nya löparskorna på fötterna och bland annat The Sharpest Lives med My Chemical Romance och Pain med Jimmy Eat World i ena örat och fågelkvitter i det andra, springer jag ifrån min irritation, och tröttheten flyttar ut ur huvudet och ner i benen. En så mycket mer behaglig känsla. Och om ett par veckor avslutas frysningen av mitt gymkort och då ska jag äntligen få sparka och skuggboxas till hård musik på hög volym igen (sist var jag i sjunde månaden och ledaren tittade lite oroligt på min stora mage och trodde nog att mina hoppsparkar skulle sätta igång förlossningen).

Så vad är det som har hänt? När blev jag beroende av att röra på mig? Jag som tyckte att gympa var skolans tristaste ämne (om vi inte spelade basket eller volleyboll) och som genom åren har släpat mig iväg till träningspass, där jag bara längtat till duschen efteråt. Om jag kände det minsta lilla kill i halsen tog jag det som en förevändning att stanna hemma. Vändpunkten kom på en friskvårdsdag med jobbet för tre-fyra år sedan, då jag tröttade ut kroppen totalt under en heldag med stavgång, rodd, pilbågsskytte och golf. Det gav en sanslös känsla och lägligt nog fanns möjligheten att skriva upp sig för en testvecka på ett gym i stan. Sen dess är jag fast i endorfinträsket - ett beroende jag inte vill bli befriad från.

Intellectual housewife...

... i stället för desperate housewife kallar en vän mig på Facebook när min statusrad indikerar att min dag ägnas åt att baka bröd, köra ved, amma, gosa med minstingarna och fila på min forskningsansökan. Och just så härligt omväxlande är mitt liv just nu. Det bästa av två världar. Jag får gå hemma i mysbrallor och njuta av förmiddagspromenader i solen med sovande tremånadersbaby i sele och slipper skynda iväg till dagis, skola och jobb varenda morgon, slipper stressen med undervisningsförberedelser och tentarättning. Samtidigt får jag emellanåt använda den annars genom amning dimhöljda hjärnan en stund när alla barnen sover, nu senast för att skriva ansökan om pengar för en forskningstudie som jag hoppas kunna ägna mig åt när jag kommer ut ur idet och återvänder till den akademiska världen efter jul. Det riktigt goda livet är precis just här hos mig precis just nu.

Hemmafredag

Hemma med två snuvungar denna fredag. Säger till busschauffören: ”Mina två tjejer är hemma idag också.” Mina två tjejer… tänk att jag har dem, lånar dem.

Fortsätter med en springtur. Bara så lång som det känns skönt, och idag är det inte långt. Varför ska jag nödvändigtvis springa längre varje gång? Och varför ska det vara jobbigt? Nej, något Göteborgsvarv blir det nog inte för mig. Aldrig höll jag på att skriva, men det gör jag inte.

Hem, stretcha, frukost, barnpyssel, några jobbsamtal och lite köksröj. Vägen till duschen är krumelurig. Träningskläderna kom jag ur nyss tack vare att de skulle in i tvättmaskinen. Bestämmer att lunchen ska intas utan saltstela kinder, men innan dess skriva lite till.

Lyssnar på P4 Kronobergs program Västergatan där konstnären Susanna Arwin intervjuas – kvinnan bakom konstprojektet Den svenska tanten (som förtjänar en utläggning i sig), vars kafé ligger alldeles häromkring.

Susanna pratar om passion för det man gör och om att visa sin glädje när man känner den, på jobbet, på gatan, hemma. Funderar på min balansgång: På jobbet drivs jag av engagemang med inslag av passion, men håller samtidigt jobbet på en armlängds avstånd. Vill inte ätas upp, jobba för mycket, tappa fotfästet här utanför. Kan kanske släppa liiite mer på tyglarna… Glad är jag ofta, Susanna stärker mig i inställningen att också visa det, alltid när det passar och ibland annars också.

Flygstopp

Tittar på Rapport och undrar hur vulkanmoln och flygkaos kommer att påverka folksjälen. Det drabbar få fattiga, men desto fler som är vana att måsta en massa saker. Ingen finns att skälla på. Kan det mitt i alla sabbade planer spridas en inshallah-stämning?

Somna som en bitch...

Idag tar jag en dos bitchighet vid sänggåendet. Dels genom att läsa gaia-bloggen som är härligt drastisk. Så lagom nära-långt ifrån mig själv att den sätter sprätt på tankeverksamheten och skaver till lite ibland. Dessutom får jag en mild örfil av mig själv eftersom jag var på väg att fastna i duktig flicka-träsket efter en insats som inte gav stående ovationer. Nähä, och varför skulle du alltid få det, och exakt vad ska du med såna till? Gonatt!

Gudar och gudinnor i mitt hus

Jag har en hel stab med tjänare i mitt hus, en lång rad människor som på olika sätt glädjer och inspirerar mig, eller får mig att tänka till. Här är några husgudar och -gudinnor som jag njutit och njuter av att läsa, se eller lyssna på:

• Stefan Edman - med sina fina små betraktelser över glädjen i det enkla i böckerna Förundran och Förnöjsamhet
• Jonas Gardell - med sin ständiga nyfikenhet på människor, tänkande och religion och för att han skrivit en av världshistoriens vackraste kärleksskildringar, Passionsspelet
• Elizabeth Gilbert - som inspirerar i sin bok Eat Pray Love och i sitt föredrag om kreativitet på TED.com
• Mark Levengood - med sin vackra, mjuka finlandssvenska (en dialekt som annars gör mig lätt illamående) och sina små finurliga funderingar, exempelvis i boken Sucka mitt hjärta
• Shakti Gawain - som lärde mig hur jag kan affirmera och visualisera mig till det som saknas i mitt liv i boken Kreativ visualisering
• Åsa Nilsonne och Anna Kåver - som inspirerat mig till att jobba med medveten närvaro och acceptans i böckerna Vem bestämmer i ditt liv och Att leva ett liv, inte vinna ett krig
• John Irving - som på ett unikt sätt blandar sorg och humor i några fantasiska böcker, exempelvis Garp och hans värld, Hotell New Hampshire och En bön för Owen Meany
• Lars Winnerbäck - som funnits i mitt musikliv under lång tid, flera år innan han blev hela svenska folkets Lasse, och som gör min vardag lite mer njutbar med sina melodislingor och sitt textsnickrande, i synnerhet i sina första skivor, och allra mest i den allra första, ganska okända 3486 ord från Lars Winnerbäck från 1995 som bara gavs ut på kassett ("Så enkelt, så enkelt att bara ett barn klarar av det...")
• Linda Olsson - som skriver om sorg, kärlek och vänskap på ett språk som rinner som en vårbäck och går rakt in i själen i Nu ska jag sjunga dig milda sånger och Sonat till Miriam
• Stefan Einhorn och Kaj Pollack - vars klokskap i böcker som Konsten att vara snäll och Att välja glädje gör mycket i livet så enkelt och självklart
• Bodil Jönsson - vars underfundiga klokskap och smartvackra ord (såsom ställtid och längtansrymd) har gett mig vandringsstavar att luta mig mot i uppförsbackarna, fint sammanfattat i boken Guld

Och sist men inte minst har jag lyckan att ha fem helt fantastiska husgudar/-gudinnor i min egen familj: min lugna, kloka man som alltid ser en lösning där jag ser ett problem, min kreativa nittonåring som skapar mästerverk i såväl skriven som tecknad och fotograferad form, min underbart kluriga åttaåring som utmanar min pedagogiska förmåga och mitt tålamod och lär mig så mycket om livet och mig själv, min femåring som gör mig tårögd med sin hjälpsamhet och ständigt förbluffar med sina verbala konstverk (senaste veckans skörd: Himmel och Guds ägg!, Ljuva hemlöshet! och Extrem vår!) och min tremånadersbaby som fyrar av leenden som tinar varenda liten istapp i mitt hjärta.

Fram för mera win-win!

För några år sedan blev vi tvungna att göra oss av med vår fina hund Fredman. Till skillnad från min man är jag inte uppväxt med hund, men mådde ändå väldigt bra av all villkorslös kärlek och alla promenader; med en vovve i huset kommer man ju ut även om det regnar fyrtumsspik. Vad jag inte trivdes med var bundenheten och - något som jag inte alls var förberedd på - stressen över att Fredman inte fick tillräckligt med mental stimulans i form av lek och träning.

Så för ett tag sedan fick vi en ny granne i byn och med grannen följde en fin hund som behöver passning då och då. Eftersom jag för närvarande är föräldraledig och mycket hemma kommer Mola ofta till oss och jag får återigen njuta av villkorslös kärlek och hundpromenader - men slipper bundenheten och stressen över den mentala biten, eftersom det inte är min hund och därmed inte mitt ansvar (dessutom leker och tränar småtjejerna mer än gärna med henne). Och som grädde på moset kommer vår granne då och då med en påse nybakat som tack! En win-win-relation för alla inblandade med andra ord.

Ett annat exempel, där vi står i andra ändan av behovsrelationen, är att vi gärna lånar äldsta dotterns farmor som barnvakt. De små barnens farföräldrar bor långt borta och mormor orkar inte längre, men vår "extrafarmor" är pigg och lekglad, har inga fler barnbarn än min nittonåring och kärleken mellan henne och våra små är ömsesidig. Enda problemet är att extrafarmor är en kvinna med många järn i elden och därmed oftast måste bokas långt i förväg, så nu smider jag planer för att skapa nya win-win-relationer med ett par andra "extrafarmödrar" som antingen inte har några egna barnbarn eller har dem på distans.

Alltså, fram för fler win-win-relationer av den här typen - så länge båda parter är på det klara med att man alltid har rätt att säga nej om det inte passar eller man inte orkar!

En god kväll

Sitter här i mitt alldeles egna krypin för ikväll. Knyter försiktigt upp mungiporna som snott ihop sig i nacken efter en kväll i skrattets tecken. Man borde kalla in etnologer för att studera den muntliga berättartraditionen i min organisation! Kanske inte den mest raffinerade humorn, men istället med den mänskliga värmen i behåll.

Eftersom jag har druckit kaffe är jag pigg som en mört klockan halv ett. Dessutom helt övertygad om att jag kommer att skutta ut på springtur plus bassängbad imorgonbitti. Jag kostar på mig att leva kvar i den illusionen ett tag.

Jag gillar gemenskapen och middagssurret på våra sällsynt förekommande jobbutfärder - nästan lika mycket som jag älskar tystnaden i det egna rummets okränkbara bubbla när jag väl drar mig tillbaka. Härligt att få både och, och kunna njuta av det.

Förnuft eller känsla?

Varje dag gör vi en hel massa val i våra liv. För det mesta är mina val ganska förnuftiga och (någorlunda) genomtänkta. Jag kliver upp ur sängen när väckarklockan ringer, trots att jag mycket hellre skulle ligga kvar. Jag tar regnjackan när det duggregnar ute, trots att jag känner mig mycket snyggare i mockakappan. Jag ställer fram frukt och mackor till vardagsfikat trots att vi är mycket mer sugna på saft och bullar.

Samtidigt kan det vara så skönt att också vara busig och känslostyrd. Hur förnuftigt är det att vara över fyrtio och inte ha börjat pensionsspara ännu? Och hur förnuftigt är det att köpa en ljus skinnsoffa med tre småbarn (varav två älskar tuschpennor och emellanåt får för sig att rita på helt andra ställen än papper) och tre katter som gärna vässar klorna inomhus? Härligt är det i alla fall! Lite njutning mitt i vardagsbruset.

Förord på Livstid

Det finns tre ord med prefixet för som ligger på min topplista över de ledstjärnor som jag navigerar efter i min strävan efter njutning mitt i vardagsbruset. Orden är förväntan, förundran och förnöjsamhet. Och jag är uppenbarligen inte ensam; Stefan Edman, en av mina husgudar, har skrivit små fina böcker med titlarna Förundran och Förnöjsamhet.

Förväntan - när jag njuter lite extra i förväg av något som jag är ganska säker på att få uppleva, och det handlar inte om att jag vill fly bort från här och nu, bara om ett förtida uttag på glädjekontot

Förundran - över allt njutbart som bara finns där omkring mig, som under min långpromenad runt sjön mitt i stan: vita svanar som böjer nackarna ner i vattnet, vitsippsknopparna bredvid stigen, vinterbleka men vårglädjesvackra människor och så världens finaste lille guldklimp i selen på min mage

Förnöjsamhet - njutningen av det där enkla som vitsippsknopparna och ett leende från guldklimpen, vardagsglädje i stället för stora kickar

Morgonstund

Att vakna tidigt på helgmorgnarna är underskattat, om man känner sig någorlunda utsövd alltså. Idag slipper jag välja mellan en morgonspringtur och familjestunden vid frukostbordet. Än är ingen annan vaken, men här sitter jag nysprungen och skriver. Fram till nyligen mumlade P1 i bakgrunden men det blev för intressant så nu hör jag bara tangentknappandet och fåglarna utanför.

Det känns som att familjetiden, vid frukostbordet och på andra ställen behövs. Ännu mer behövs lite mer ostörd tid med mannen. Vi hinner nätt och jämnt stämma av logistik och inkomna ärenden - ännu mindre filosofera fritt i glesa samtal med långa - ostörda - pauser. På kvällarna somnar barnen inte långt före oss, och sen somnar vi förstås.

Nu när vi jobbar i samma stad finns ju möjligheten att boka lunch, men vi behöver nog hitta på något mer. Gå ut en sväng tillsammans i vårkvällen. Fixa tillsammans härhemma istället för var för sig, åtminstone när fixandet tillåter samtal. Boka en egen helg är värdefullt förstås, bara det inte trycker ihop tillvaron runtomkring för mycket. Lockas just nu mer av knep för att göra vardagen mer samtalsvänlig. Snart börjar kajaksäsongen. Och så vill jag ju alltid att vi ska dansa mer. Fler idéer, någon?

Mötas eller mötas?

Ett strävandemål i mitt liv just nu är att möta alla människor omkring mig med ett öppet sinne. Jag vill nå känslan av ett varmt dunkande hjärta, en lätt bugning med handflatorna ihop och ett sånt där milt men finurligt munkleende. Jag vill lyssna och ta in den jag möter innan jag börjar fundera på vad jag själv ska säga, hur jag vill framstå.

Jag tror jag lyckas ibland. Jag känner mig avspänd och nyfiken, för och följer i samtalsdansen utan oro för nästa steg. Det intressanta är att jag vid några av de tillfällena inser hur lite kontakt jag har med den jag möter, det känns som mindre än jag fått tidigare. Kanske är det så att jag, först när jag på allvar tittar ut ur min egen lilla glugg, ser den andras osäkerhet på ett sätt jag inte gjort tidigare. Ser hur hon funderar på hur hon vill uppfattas av mig, hur jag faktiskt uppfattar henne, vad hon ska säga härnäst – kort sagt allt det där jag ägnar energi åt, istället för att möta den jag möter, när jag inte lyckas hålla munkhjärtat dunkande.

Fluffiga drömmar - handfasta resultat

Det är nästan läskigt kraftfullt, det där med att visualisera att man redan nått målet i en fråga som man egentligen inte tror sig rå på. Några exempel från senaste veckorna:

- Inför fjällsemestern var det späckat på jobbet. Början av veckan kändes knölig. När jag inte var på möte satt jag och lyfte håglöst i det ena ärendet efter det andra utan att komma loss. På måndagnatten drömde jag att jag släpade på en Ikea-kasse med gammal dålig ved och missade bussen där resten av familjen fanns.

På tisdagkvällen tog jag mig i kragen och byggde bilden av hur jag på torsdag eftermiddag skulle cykla hemåt och känna mig nöjd med att både ha gjort ett bra underlag inför min arbetsgrupps redovisning och ha satt sprätt på de där småärendena (veden) som har en tendens att växa fast på mitt skrivbord. Ett högst osannolikt scenario tänkte jag, men det fick mig att sova gott. På onsdagen var jag sedan superstrategisk, medan jag på torsdagen rörde runt i alla liggande ärenden och fick iväg de flesta. Torsdagens cykeltur hem blev skrattretande lik den jag fantiserat om. Stolt och kapabel, med vind i håret cyklade jag där och log.

- Skidsemestern inkluderade ett byte av boende och därför också en packningsrunda extra, vilket betyder obehagskänslor för mig. Få med allt, packa smart, ut ur rummet (ungefär) i tid, hinna utnyttja dan. Lekte med en annan bild av hur det skulle kunna kännas, och det funkade!

- Skidsemester handlar förstås också om skidåkning. På turskidor för vår del – stålkantade lite bredare skidor av längdkaraktär. Uppåt och framåt är okomplicerat, neråt har alltid varit värre för mig. Några månader nu har jag föreställt mig Sara görandes välformade kontrollerade telemarkssvängar nerför fjällbranterna.

Den funktionella delen fick jag till, efter många år av nervöst plogande svänger jag och skidorna i harmoni. För att det ska kallas telemark får jag väl erkänna att det krävs lite mer: ändan ska in och knäna böjas lite till, men det handlar mest om fåfänga. Och jag kan inte se någon annan anledning till att det plötsligt går så bra än att jag matat min hjärna med påhittade bilder av just detta.

Utmaningen nu börjar bli att komma på mig när obehaget växer till, så att jag kan styra in mig på fantasibanorna, som gärna får svulsta på lite, innehålla lite prutmån, vara nöjsamt färgstarka. Jag har börjat se fram emot att gå och lägga mig, även när jag har ett grubbel i bakhuvudet, och släppa iväg mig själv på lite onyanserat dagdrömmande med happy ending.