Det spritter i benen!

Det är söndagskväll och jag är hemma igen efter en springrunda i kvällssolen. Det går inte fort efter fem månaders träningsuppehåll, men oj så välgörande det är! En dag med potentialer - ingenting inbokat och bara lugn och ro och mycket tid med barnen - blev i stället en skitsöndag, fylld av trötthet och frustration över att mina uttänkta och med mannen grundligt diskuterade strategier för att hantera syskonbråk och åttaåringstjureri inte fungerar det allra minsta utan det i stället bara blev en massa gnäll och skäll.

Men i skogen, med nya löparskorna på fötterna och bland annat The Sharpest Lives med My Chemical Romance och Pain med Jimmy Eat World i ena örat och fågelkvitter i det andra, springer jag ifrån min irritation, och tröttheten flyttar ut ur huvudet och ner i benen. En så mycket mer behaglig känsla. Och om ett par veckor avslutas frysningen av mitt gymkort och då ska jag äntligen få sparka och skuggboxas till hård musik på hög volym igen (sist var jag i sjunde månaden och ledaren tittade lite oroligt på min stora mage och trodde nog att mina hoppsparkar skulle sätta igång förlossningen).

Så vad är det som har hänt? När blev jag beroende av att röra på mig? Jag som tyckte att gympa var skolans tristaste ämne (om vi inte spelade basket eller volleyboll) och som genom åren har släpat mig iväg till träningspass, där jag bara längtat till duschen efteråt. Om jag kände det minsta lilla kill i halsen tog jag det som en förevändning att stanna hemma. Vändpunkten kom på en friskvårdsdag med jobbet för tre-fyra år sedan, då jag tröttade ut kroppen totalt under en heldag med stavgång, rodd, pilbågsskytte och golf. Det gav en sanslös känsla och lägligt nog fanns möjligheten att skriva upp sig för en testvecka på ett gym i stan. Sen dess är jag fast i endorfinträsket - ett beroende jag inte vill bli befriad från.