Man borde inte borda

Jag vill ha en siren som ljuder när jag tänker ”Egentligen borde man…” samtidigt som det tynger till i mittersta magtrakten. Reaktionen kan utlösas av någorlunda seriösa men ändå larminriktade rapporter i media, eller av tvärsäkra människor, som ändå på något sätt vunnit tillräckligt av mitt förtroende. Ibland lyckas jag upptäcka och ifrågasätta känslan direkt när den kommer, men ofta händer det att jag inte får syn på den förrän jag utsätts för motgiftet – ett nyanserat inlägg om att sambanden kanske inte är så himla självklara.

Häromkvällen, till exempel, bevistade jag en föreläsning om vad unga gör på Internet. Sodom och Gomorra, övervakning och förbud mot webbkamera var vad jag väntade mig (jag som precis börjat överväga att köpa en). Men den här föredragshållaren visar sig istället vara vaccinet mot det jag befarade – han avdramatiserar, är nyanserad, visar på hur alla nya medier och umgängesformer genom tiderna mötts med stor skepsis, men tipsar också om konstruktiv vuxenmedverkan på nätet. Som stöd för sitt resonemang hänvisar han till en världstillvänd forskare - Elza Dunkels - och hennes båda bloggar. Tacka vet jag akademin ibland!

Akademin bistår mig faktiskt i ännu en borde-fråga. Borde vi inte ha fler kvantitativa mål för det jag ansvarar för på jobbet? Kanske – men det är faktiskt inte säkert. Kvantitativa mål kan bidra till en bättre verksamhet, men också till det motsatta. Visste jag ju egentligen; behövde bara få höra det i rätt stund och rätt sammanhang för att brotta mig upp ur underläget och inse att nyttan av detta avgör faktiskt vi själva.

Det finns en massa andra exempel: Man borde inte sova när natten faller på - ett av de mer befängda enligt min mening, åtminstone om man är trött. Så finns det ju också den om att vara ute när det är så fint väder. Men allvarligt talat: Vill du vara ute, gå ut. Annars var inne.

Vad tillför detta snack om att man borde? En ton av ängslan, dåligt samvete och avsaknad av lust - det är det enda jag kan komma på.