Vedbulletinen maj 2010

Idag har jag haft semester för att klyva ved. Ett riskabelt självmedicinerande som min sjukgymnast nog har synpunkter på. Å andra sidan räcker det inte med en rehabiliterad kajakaxel; jag vill gärna paddla med Mannen men det är nästan omöjligt att få med honom ut så länge årets vedskörd inte är bärgad. Och eftersom han gjort illa armen är det jag som hanterar veden.

Jag har varit i fantastiskt gott sällskap:
Först ett avsnitt av podcasten This American Life, den här gången med tre-fyra vitt skilda stories på temat ”fine print” - finstilt. Sedan lunchpaus med Maria och Adam på besök IRL – vilken lyx med föräldraledig vän som kommer åkande med bäbis och spenatsoppa! Därefter ILR-(I LuRarna)-visit från Tomas Andersson Wij. Tommy och hans mamma – en så vacker låt! Maria – skippa Räisinen nästa skumbad och ta med dig TAW istället. Inget skum i öronen – varje ord måste nå in!

En del av er känner till att jag har en vän i vedboden, en tidigare kollega jag alltid tänker på en stund när jag är där. Han passerar förbi den här gången också, men han bor i andra änden av vedboden, där veden ska hämtas ut och inte här där den skickas in. Slutligen, på en av de sista klabbarna träffar jag en fågel – eller är det ett omen om att det blir en myggtät sommar? Nej, en fågel är det bestämt.

Det är nåt magiskt med manuell vedklyvning. Det kan kanske inte rekommenderas till folk som jag med svajiga axelleder, däremot till andra stressade pappersvändare – av båda könen. Hur många särartsfeminister förblir det efter att ha upplevt den universella tillfredsställelsen när vedklabben ger med sig och visar upp sitt vita innanmäte? Från levande träd till värmande trä – inte utan motstånd men med bibehållen värdighet. Namaste säger jag och fågeln.

Att skriva eller inte skriva?

De senaste månadernas utveckling har fått mig att fundera över mitt bloggande. Jag är ju van vid att spotta ur mig om allt möjligt som pågår i min vardag och hjärna, och att stundtals vara ganska utlämnande när det gäller mig själv. Men eftersom mycket av både praktisk verksamhet och tankedito just nu kretsar kring min mammas demens, blir jag tveksam. Kränker jag mammas integritet, även om hon inte läser vad jag skriver eller ens vet att jag gör det, och även om det handlar om mina tankar och känslor och inte om detaljer kring hennes sjukdom? Är det värre att blogga om upplevelsen av att vara dotter till en dement mamma än om det hade handlat om en annan sorts sjukdom, som cancer eller hjärtproblem? Skulle jag alls tveka då?

Jag har nyligen läst två böcker skrivna av kvinnor med dementa - och vid skrivtillfället levande - mödrar, Maj Fants Att vara mamma till sin mamma och Karin Flygares Det är så konstigt nuförtiden. Båda ger ganska utlämnande porträtt av mammorna och deras relationer med sina döttrar, och båda är mycket öppna med sina egna känslor - även de mindre vackra. Man förstår att skrivandet har varit ett verktyg för författarna att bearbeta sin situation, och jag som läsare är tacksam för böckerna. De ger mig en känsla av tillhörighet i en värld där jag annars känner mig ensam och främmande - de flesta vänner i min egen ålder har pigga, starka mödrar och får fortfarande vara döttrar till sina mammor.

Bloggen har ju blivit min ventil där tankar och känslor får pysa fritt och där jag stundtals får intressant respons av mina läsare. Kanske har jag aldrig behövt den så mycket som nu. Jag känner igen mig i det som Lotta Gray, vimmelreporter som fått tarmcancer och varvar cellgift och väskinköp i sin blogg, säger i SVT:s program Annas eviga - att när man redan är bloggare är det svårt att utelämna något som utgör en stor del av ens liv (i hennes fall cancern). Det handlar om det där 360-gradersperspektivet som jag och Sara och jag strävar efter - att vara hela människor, även på nätet. Skulle vara väldigt tacksam för era synpunkter.

Me, myself and I

Äntligen - efter mer än fyra decennier - tror jag att jag har lärt känna mig själv lite grann, till kropp och själ. Att det skulle ta sån tid. Men jag tänker att det nog underlättar min vardag och befriar mig från en och annan onödigt negativ tanke, även om självkänslan fortfarande är kass emellanåt.

Jag har exempelvis lärt mig att när jag blir gnällskällig mot barnen beror det nästan alltid på trötthet och/eller stress. I stället för att få dåligt föräldrasamvete kan jag nu tänka: "Dags för timeout - sova en stund med lillebror, gå i ide och läsa, tänka eller sitta vid datorn en stund, alldeles för mig själv" eller "Dags att se över rutinerna och försöka undvika sådana här situationer". Det funkar ofta.

Jag har också lärt mig att jag lätt intar försvarsposition och kommer med motanklagelser när min man uttrycker missnöje över något, oftast att jag är så slarvig. Nu börjar jag så smått att kunna känna dumtankarna komma, och i stället ta in vad han säger och lova att försöka bättra mig när det faktiskt finns anledning till det, och det gör det oftast (med det inte sagt att jag alltid lyckas med själva bättringen...).

Och så har jag lärt mig att jag behöver massor av inre motivation för att komma igång med en livstilsförändring. Har jag den blir jag envis som synden och lyckas oftast; annars är det ingen idé att låtsas och försöka - det går garanterat åt pipsvängen. I avsaknad av tillräcklig motivation har jag exempelvis tagit det med ro att jag inte lyckats bli av med extrakilona jag lade på mig under min senaste graviditet - en dag är jag plötsligt redo, och i söndags kom den dagen (tror jag). Återstår att se om jag lyckas ännu en gång.

I och med att jag vet mer om vem jag är och hur jag fungerar blir det kanske också lite lättare att förlåta mig själv för mina tillkortakommanden. Linda Olsson skriver i Sonat för Miriam: "Till skillnad från film ger levande livet mycket sällan tillfälle till omtagningar [...] Men jag tror absolut att vi måste ge oss själva samma andrum som vi ger andra. Förlåta oss själva. Hysa medkänsla med oss själva. Och kanske också älska oss själva litegrann". En av mina återkommande affirmationer lyder: "Jag duger - precis som jag är".

Gå mot strömmen

Under en långpromenad i skogen lyssnar jag på P1:s Tendens som just nu har temat Jag vill säga upp mig från samhället! Av en slump hamnar jag, som så ofta nuförtiden, i ett mycket tankeväckande program. Just idag handlar det om Emelie Cajsdotter, ett maskrosbarn som trots uppväxten i en dysfunktionell familj har skapat ett liv som fungerar, där hon får lov att vara den hon är och leva på det sätt hon tror på - vilket ofta innebär att gå mot strömmen, tänka och göra annorlunda än andra. Lyssna på Emelies tankar i programmet och läs flera intressanta kommentarer till det här.

En rasande tur

I morse avslutades morgonbestyren med att jag och barnen sjöng Så länge skutan kan gå så det ekade i badrumskaklet. Utmärkt låtval för kommunala musikskolans flakturné, glad träning för tacksamhetsmuskeln, utan snedbelastande skuldinslag:

...
Ja, vem har sagt att just du skall ha hörsel och syn,
höra böljornas brus och kunna sjunga!
...
Det är en rasande tur att du lever, min vän
och kan valsa omkring uti Havanna!
...

Sen åkte jag till jobbet och hörde sirenerna (de förföriska i sjön, inte de på biltaken) viska om hur kul det är att smida tankar i grupp, utveckla, utvecklas. Borde jag inte lägga lite mer tid på jobbet än jag gör? Ha fingrarna i fler syltburkar, driva här, rota där.

Om jag hade varit min mamma hade jag haft tre år kvar att leva nu, ovetandes tack och lov. Skulle jag i slutfasen ha önskat att jag hade levt mitt nuvarande liv annorlunda än jag gör?

Inte mer jobb, det är jag säker på, men å andra sidan; hade jag önskat att jag jobbat så mycket mindre? Varit mera nära de närmaste, mindre framåtriktad och mer i ögonblicket med dem. Tjuvkikat mer på dem när de koncentrerar sig på något helt annat, fast det gör jag redan nästan varje dag. Ännu öppnare i mötet med alla andra människor, eller iallafall nöjd med att jag så ofta ger så mycket som jag gör. Lite mer än en del vill ha kanske, men det tar jag inget extra för. Och tiden är ju utmätt, tydligare än vanligt i det här exemplet.

Taj Mahal kan få stå där det står för min del. Det är så många andra som besöker det. Däremot stannar jag gärna lite oftare och tittar på utsikten där jag råkar hitta den. Lite såna småsaker kunde jag ha synpunkter på, annars inbillar jag mig att jag skulle ge mig godkänt.

Vi vinner en förhandling

Jag tycker jag gör en del framsteg i livet. Idag har jag till exempel tänkt samtidigt som jag grälade. Med dottern förstås. Det är nästan bara med dem jag grälar. Eller... henne. Med mannen pratar jag och på jobbet tänker jag ett bra tag, sedan är jag tydlig. Men nu grälade jag alltså. E ville inte åka och dansa som hon brukar på torsdagar. Ryggmärgsreflexen säger: det-blir-roligt-när-du-kommer-dit, man-får-allt-gå-terminen-ut-innan-man-slutar, nu-har-vi-slängt-i-oss-middagen-för-att-hinna. På toppen ett jag-fick-lära-mig-att-nya-banken-tar-100-kronor-i-övertrasseringsavgift-när-jag-glömde-just-det-autogirot.

Men visst, fröken E har sina poänger: hon sa faktiskt redan förra veckan att hon inte var sugen, pengarna är ju redan betalda och middan istressad, och inte är det många gånger kvar på terminen heller. Det blir ju bara körigare för henne och mej om vi stressar iväg nu. Nånstans i bakhuvudet flimrar ett antal gamla ofyllda tiokort på allsköns inrättningar förbi. Dom var visst mina dom...

Mitt i den bitvis heta, bitvis truliga diskussionen stannar jag upp och tänker, flera gånger faktiskt. Under tiden blir det tyst och E följer mig med en intresserad (road?) blick. Jag funderar på hur det blir om vi gör si eller så. Nu och sen. Hur väger egentligen argumenten? Vilka blir de prejudicerande effekterna? Kan det bli något bra av det här, inte minst för mig?

Till slut kommer jag med förhandlingsbudet att E slipper dansa om hon hänger tvätten medan jag - i ensamt majestät - åker och handlar i min egen takt och bubbla. Enligt den ursprungliga planen skulle det ha skett i sällskap av H och med tidspress medan E dansade.

E accepterar glatt. En win-win-situation är nådd, kännetecknet för en lyckad förhandling. Fråga mig bara inte vem som är mästare och vem som är lärjunge i just det här exemplet. Det är jag inte så säker på.

Vad är lycka?

Jag ställer mig själv frågan då och då under de senaste månaderna, när lyckopirr över den nya babyn varvas med oro, sorg och frustration över min mammas sjukdom - känslor som emellanåt tycker att de ska få snika sig in och äta av lyckoruset. Är lyckan de stora kickarna, euforin, ruset eller handlar den mer om en lugn och stillsam känsla av att ha ett mestadels gott liv? Och är den i det senare fallet mindre sårbar för de mörka stunderna? Kan lyckan se helt olika ut för olika personer? Hur ser den ut för mig?

Livsstilsmagasinen har inte sällan ordet lycka i omslagsrubrikerna och det är lätt att förledas att tro att det finns enkla recept. Men jag ser också en förändring, en problematisering, inte bara "gör såhär så blir du lycklig", utan exempelvis, som i Leva (4/10) funderingar kring om lyckojakten har gått för långt, blivit ett normaltillstånd som mer eller mindre ska kunna krävas av livet. Man försöker också reda ut vad själva begreppet står för, och noterar att det genom åren nog har skett en förskjutning från det konstanta och stillsamma till något mer flyktigt, ofta kopplat till framgång. Kanske går jag själv i motsatt riktning - från ett starkt behov av häftiga upplevelser till en förmåga att hitta lyckan i ett litet grönt blad, ett leende, ett skumbad, nya bokcirkelboken, en solnedgång? Är det därför jag trivs så mycket bättre hemma den här, fjärde, gången och inte känner igen mig i Gaias beskrivning av livet med liten baby?