När det gäller staplande av hypoteser är jag mig i alla fall lik även när jag är moloken. Det är typiskt mig i många lägen, men ändå ett tecken på hur ovanligt det här tillståndet är för mig. Jag inser hur stor del av tiden jag gör det jag gillar och gillar det jag gör, möter och möts för fulla segel. Jag tänker med en ödmjuk munkbugning på den som bär betydligt tyngre varelser i bröstet över längre tid, men ändå tar sig upp ur sängen och gör det man tycker behöver göras för sig själv och andra. Och som måste tycka att såna som jag är rätt påfrestande.
Jag tycker det känns bäst att se med sympati på min tillfälliga inneboende. Jag tror inte hon kan schasas ut, hon måste vilja lämna själv. Kanske är det en säsongsgäst? Visst har hon varit här förut i maj? Min mamma dog en solig och klar majdag. Åter till min första hypotes – inte vilja vara vuxen. I maj för 22 år sedan tog jag ett stort och helt ofrivilligt steg mot att bli vuxen. Inte det första men garanterat det tyngsta. Är det det som söker sig till ytan?
Whatever, säger murmeldjuret. Kan vi inte sova nu?
1 kommentar:
Tittar tillbaka och hittar ett inlägg med precis samma ton som det här, skrivet för ett år sedan minus två veckor. Stödjer min sänsongsteori. Murmeldjuret bryr sig inte. Och just nu ser jag en regnbåge.
Skicka en kommentar