En riktig skitdag - utan dammråttor i hörnen

Jag borde kanske anat oråd när jag vaknade upp med städlust. Den lusten hade haft gott om tid att ackumulera sig, om man säger så, och nu fanns den där. Efter frukost, första törnen: barnen uppfattar kravet på deras medverkan som en fullständig överraskning och fruktansvärd orättvisa – fast det ingått i veckopengsdealen i flera år. Det säger kanske något om hur ofta vi ställer kravet på dem, vilket dock inte är mer sällan än vi faktiskt städar.

Jag känner hur irritationen hugger klorna i mig när det går åt mer energi för att få igång barnen än det hade gjort att städa själv. Min tilltänkte vapendragare i allt detta, var är då han? Han sitter i glasrummet med stängd dörr och pratar släktforskning med bröder och bryllingar – på den helgjobbar-primetime som inte minst han har lärt mig att helga till förbannelse! När han väl kommer in innehåller vattnet som jag torkar badrumsgolvet med en påvisbar andel tårar och jag är skitförbannad. En klassisk kvinnomartyrscen!

Mindre klassiskt: Den här mannen är inte sen att hugga i med städningen, om än lite förbryllad över min ilska. Motvilligt och efter ytterligare tjorvande gör barnen sin del. Vi äter mat och läget börjar ljusna. Ett krux dock: Vår efterlängtade sportlovsfarmor har a ticket to ride, men inget tåg att åka hit med, vilket gör barnen ännu mer bedrövade. Vad det innebär praktiskt för den kommande veckan har vi inte vågat fundera över än. Gör hela dagen upprepade försök att boka ny biljett på en SJ-sida som av tempot att döma är nära total krasch.

Efter lunch går vi ut. Mannen och jag skottar gångar och platta tak medan barnen perforerar en snödriva med andra gångar och runda rum. Det välkända landskapet har klätt ut sig. Mellanrummen i smålandsgärdesgården är igensatta av snö, och studsmattestommen, som blev kvar ute i år, sticker upp max två decimeter. När vi skottat klart hoppar vi ner från taken, och allt känns lite bättre.

Innan vi går in tänker vi vuxna att vi kunde ta ett ryck med att gräva ut snökan, dvs den stora snöhög som vi skottat upp och som kanske blir en tillfällig sovplats någon natt inom kort. Det här är mannens och barnens projekt som jag tillstyrker för den goda sakens skull. Göra nåt lagom knäppt hela familjen och allt det där. Men tror ni att någon vill låna ut den lilla spaden – som är den enda som ryms där inne än så länge om man ska få plats själv också? Nej, förslaget är att vi står kvar och väntar i en kvart tills ett av snörummen i den nya snödrivan är färdiggrävt. För att göra något som barnen absolut vill ha gjort, men lika absolut vill få hjälp med!

För en gångs skull får vi båda två nog precis samtidigt. Mannen spänner på sig skidorna och pulsar iväg och jag sätter mig där jag sitter nu, i glasrummet med snutteburken som en varm katt i knät.

Hade det varit min partner eller en lägenhetskompis som varit problemet hade det varit dags för ett samtal nu: ”Jag tycker verkligen om dig, men om vi ska fortsätta leva ihop så måste det bli ändring. Jag orkar inte dra det här lasset själv medan du sitter där – kapabel till en himla massa men utan att göra något om du inte blir nödd och tvungen.”

Men nu är det mina barn det handlar om, och det finns inte en enda bortskämmande svärmor jag kan skylla på. Det är inte så att vi inte försöker, med kökstjänstlistor, datortidsreglering och annat. Men det verkar vara väldigt svårt att nå fram med några enkla basfakta:
- Vi är fyra personer som bor i det här hushållet.
- Vi har delvis olika roller men måste hjälpas åt.
- Chanserna att få välvillig hjälp av någon annan ökar markant om man är beredd att själv erbjuda detsamma.

Dags att säga upp basavtalet för fullständig omförhandling. Och förstås – alla goda råd mottages tacksamt!