Tassar du - kväser jag?

Ta ansvar för sina egna behov, som Maria råder alla bitterorgan att göra, är inget dåligt mantra – och precis som sådana behöver det upprepas ofta för att få effekt. Det är knappast roligare att vara en bitter man än en bitter kvinna, men jag tror det är lättare för kvinnor att hamna i just den fällan. Precis som Anna säger ”väljer” vi så lätt efter våra gamla mönster.

Sen är det ibland svårt att upptäcka sina egna behov innan de väljs bort av hjärnans automatlåda, inte minst när det gäller riktigt viktiga saker. Då står så mycket på spel så att blotta sin önskan, ställa frågan – och så kanske få ett nej av den som måste säga ja – kräver mycket mod. Kanske enklare att låtsas att behovet, önskan, viljan inte finns där.

Det är så lätt att bli den som utan att märka det tassar runt i en relation utan att ta sina behov på allvar. Då kommer de aldrig ens upp på förhandlingsbordet och det fria modet krymper utan att man förstår varför. Om kvinnor lättare hamnar där är den andra extremen, den kväsande, en traditionell mansroll (för ett paradexempel, studera pappan i Bitterfittan). En som inte respekterar andras personer och önskningar utan använder dem som slagpåsar. Inte är det så ovanligt att två personer i ett diaboliskt samspel växlar mellan de båda rollerna – en familjemiddag med ett sådant par är gratis Norén-underhållning. Om man nu vill ha det.

I efterhand kan jag se att mannen i mitt liv vann den positionen bland annat genom att klara mitt omedvetna tassa-kväsa-test under vår första period tillsammans. Han visade sig ha precis rätt sammansättning av empati och kraft, rätt för att matcha min egen blandning. Hans medkänsla gör det lättare att sätta ner hela fötterna där jag går bredvid honom. Den stillsamma styrkan har för länge sedan lärt mig att utesluta tjuvnyp och gliringar ur handlingsalternativen. Sammantaget blir det … al dente, liksom.

Bitterpitten och jag!

Nu är jag nog snart den enda kvinnliga varelsen i min bekantskapskrets som INTE har läst Bitterfittan (men Sara har reserverat den åt mig så snart kan jag sälla mig till skaran). Det ska bli extra intressant att läsa den utifrån perspektivet att jag i någon mån "spelar på andra sidan nätet".

I vår familj är det JAG som har tagit allt det där utrymmet - det är...

... jag som har jobbat långa dagar (medan min man kör på deltid och oftast är den som hämtar barnen från dagis och fritids)

... jag som åker iväg på spännande tjänsteresor, bor på fina hotell och käkar stillsamma hotellfrukostar (medan han är hemma och kokar välling och torkar snor)

... jag som började jobba när mina barn fortfarande var ganska små (medan min man var hemma ett helt år med varje barn)

... jag som sticker iväg och umgås med vänner, tränar (OK, det gör han också) och gör av med mest pengar på mina fritidsintressen

Borde jag ha dåligt samvete för att jag har tagit för mig medan han har tagit huvudansvaret för hem och barn? Är han på väg att bli en Bitterpitt?! Än så länge har han inte klagat, men tänk om han en dag vaknar upp och känner att han har missat en massa på vägen? Men då tänker jag att han får skylla sig själv. Han är vuxen och får ta ansvar för sina egna behov (precis som Sara är inne på i sitt inlägg och även Camilla beskriver i en kommentar). Som sagt, var och en skapar sin egen historia...

Så snälla alla (verkliga och potentiella) Bitterfittor och Bitterpittar: Ta ansvar för era behov och säg ifrån - annars finns risken att vi på andra sidan nätet ångar på i vår tro att ni är nöjda!

Mera skratt åt folket!

Minns ni videosnutten för ett par år sedan, med en skrattande baby från YouTube som fick hela världen att skratta med, och som till och med visades i Rapport? Min fyraåring har också det underbaraste och mest smittsamma skratt man kan tänka sig. Ingen jag har mött har kunnat motstå hennes porlande bäcks-kvillrande. Jag mår så bra av att skratta. När jag skrattar riktigt gott åt något är jag medvetet närvarande på riktigt - bara här och nu i livsglädjen. Periodvis skrattar jag mycket men jag vill skratta ännu mer i livet.

Att skratt faktiskt kan ha en läkande förmåga och fungera som energigivare har bevisats i ett antal studier, läser jag i Orloffs Positiv energi (s. 252): "det stärker immunförsvaret och höjer endorfinhalten (vår kropps naturliga smärtlindrare); det dämpar stress, ångest och depression; det förhindrar hjärtsjukdomar." Och ännu en ytterst ovetenskaplig statistisk kartläggning av min omgivning - den här gången den äldre generationen - säger mig att det måste ligga något i detta. De gladaste är också ofta de friskaste.

Den sista tiden har jag skrattat...
... med min vän Sara åt våra underbara vardagskaotiska liv som vi på nåt märkligt sätt får att fungera
... åt min vän Fredriks under-bältes-humor som är precis lika töntig som när vi lärde känna varandra för 23 år sedan
... åt Mia och Klara som jag nyss har upptäckt - som vanligt ett steg efter alla andra'
... åt Mark Levengoods träffsäkra skildringar av barndom och nutid

Vad får dig att skratta?

Bitterfittan och jag - nästa insikt

Det var inte riktigt som jag trodde, då i söndags när dammsugningen fick vänta. Det insåg jag i ett långt kvällssamtal med mannen och av att jag förstod kommentarerna till blogginlägget precis men kände att de inte passade in på mig – den här gången.

Det som surade ihop mig var inte att jag själv var hemma och dammsög – det var faktiskt att jag hade synpunkter på mannens tidsprioritering. Lite läskigt, man vill ju inte vara en av de där … bitterfittorna … genom historien som har snörpt på munnen och diskat så flisorna rykt ur proslinet när partnern prioriterar fritidspassionen, Arbetet eller det geniala Skapandet. Och om jag har synpunkter på mannens egenutrymme bjuder jag ju in honom att ha synpunkter på mitt.

Men vänta här nu, är det inte så att han har haft synpunkter på mitt egenutrymme, synpunkter som jag har tagit till mig? Då gällde det ekonomiskt utrymme, där jag tar för mig betydligt mer än han gör. Att inte använda pengar på ett sätt som sabbar möjligheterna att göra det vi båda vill, det var temat då. Vi satte en gräns för ”lekpengar” per månad. En gräns som mannen aldrig är i närheten av och som jag nyligen beslöt att flytta från dåligt-samvete-mappen till verktyg-för-ett-gott-liv i mitt interna kartotek.

Nej, jag är inte ute efter att mäta vår egentid med stämpelklocka. Jag vill gärna pussa lycklig man med frost i skägg och se honom mäta tillryggalagt avstånd med en sytråd på kartan, berättandes om havsörn och råkar. Men jag har bett honom fundera på sitt användande av tid i förhållande till våra gemensamma mål, precis som han bad mig fundera över mitt användande av pengar. Känns både rätt och "inte mer än rätt".

Bitterfittan och jag

Utläst sedan några veckor, men Bitterfittan lever med mig och gör gott. På tidsfesten i höstas angav jag ”jämföra sig med andra” som energitjuv, men när jag lyckas göra det utan att hamna i över-/under-lägsenhetsfällan kan det funka bra. En skillnad mellan Sara i boken och mig är den stora MAMMASKULDEN. Det där tärande dåliga samvetet vid dagislämningar, sena eftermiddagar eller mindre pedagogiska ilskeutbrott känner jag inte igen.

Jag tror min mamma löste den skulden åt mig – jag minns hennes glada tjoande när hon äntligen kom hem från en sen dag på jobbet. Visst hade jag längtat efter henne och velat ha henne hemma tidigare, men återseendena var härliga stunder upplysta av hennes sprudlande energi. Något helt annat än om hon kommit smygande med försvarsmasken på eller urskuldande blick och en mutpresent från Uno-X. Jag rannsakar mitt föräldrabeteende, det gör jag, men mest som indata för ”bättre-lycka-nästa-gång”.

Om nu mammaskulden är avbetald av tidigare generationer så känner jag igen mig desto mer i dåligt samvete-missbruket i allmänhet (som Maria bloggade om igår, helt utan samkörning) och, i synnerhet, svårigheten att möta mina behov och önskningar med samma respekt som jag tillmäter min mans.

Jag tycker det är bra att han åker skridskor någon dag per helg nu när den sällsynta chansen finns, även om glasrummet som står på min årsönskelista får mindre tid. Jag glädjer mig åt att han ska ägna tre marsveckor åt egen skidåkning efter familjens gemensamma fjällvecka. Den här söndagen väljer jag att vara hemma och röja i huset för att slippa höra smulorna krasa under fötterna den kommande veckan. MEN: Några timmar efter att han åkt med ispiken i högsta hugg börjar mitt mod att sjunka. Framåt eftermiddagen känner jag mig som en riktig bitterfitta.

Vad är då detta fråga om? Med dammsugningen ogjord sätter jag mig och skriver det här och kommer kanske på det: Jag är inte sur på mannen och hans livsbejakande aktiviteter. Jag är inte rädd att han ska hindra mig från att ta motsvarande eget utrymme när jag behöver det. Jag är rädd att JAG ska hindra mig! Få saker äter energi och städhumör så som att misstro sig själv. Lyckligtvis kommer energin tillbaka med råge när jag kommer på mig själv och blir heligt förbannad.

Här ska inte has några jävla dåliga samveten! Här ska – som jag tänkt sen Bitterfittan sidan 20 – resas på egen hand och drickas vin på balkong och kanske till och med åkas flygplan till den där balkongen, även om det kräver klimatkompensation och gör miljömannen bestört. Här ska yogas och bloggas när jag behöver, för då behöver jag. Begrips!

Så. Nu går jag och dammsuger.

Grundlösa (kvinnliga?) skuldkänslor

Varför är många av oss så duktiga på irrationell skuldbeläggning av oss själva i alla möjliga sammanhang? Varför är det alltid vi som har gjort fel? En synnerligen ovetenskaplig statistisk kartläggning säger mig att vi självutnämnda syndabockar framförallt är kvinnor. Jag konstaterar samma sak, gång på gång, i diskussioner med min omgivning - skuldkänslor som saknar grund. Här är några exempel:

• En student gör dåligt ifrån sig i min kurs. Han har inte deltagit i mina lektioner, själv medgivit att han inte har läst instruktioner o.s.v. - men blir ändå upprörd när jag ifrågasätter hans engagemang i kursen. I stället för att inse att problemet ligger hos studenten i fråga börjar jag fundera på vad jag kan ha gjort för fel. Har mina instruktioner varit otydliga? Har jag varit omotiverat sträng?
• En vän står i kassakön på stormarknaden. Någon tittar åt hennes håll med en (som hon uppfattar det) ovänlig blick. Omedelbart börjar hon fundera på om hon har gjort något fel, kanske trängt sig före eller råkat ställa sig i en kö där man får ha max 10 varor?
• En annan vän märker att en jobbarkompis är irriterad och tänker direkt - oj, det måste vara mig han är arg på. Vad har jag nu gjort?

Sällan upplever jag att män i min omgivning har sådana här känslor. Är det så eller är de bara bra på att dölja dem - kanske även för sig själva?

Åter på jobbet 4: A taste of flow

Så plötsligt är man innanför jobbets glasväggar och glider fram som fisken i vattnet istället för att trycka näsan mot rutan och vilja ut. Hjärnmaskineriet har smort upp sig, en idé ger nästa, det är som att dansa eller kanske som när man en gång lärde sig gå: ”Det går, jag kan, det här är ju underbart!” Ett alexanderhugg i en segdragen mötesdiskusison, en aha-upplevelse om hur något faktiskt funkar och hur slipstenen ska dras – kickar med påtagliga fysiska effekter uppkomna av små elpulser i skallen hopraddade till mentala processer. Könstigt är vad det är.