Ett återkommande tema på bloggen är stresshantering och den självförvaltande kompetens (ett begrepp myntat av Marika Hansson i hennes avhandling) som jag med bestämdhet hävdar är nödvändig att bygga upp om man ska hålla i längden i ett arbete av den typ som blir allt vanligare: med höga krav, stor frihet vad gäller var, när och hur man jobbar och flytande gränser mellan yrkesliv och privatliv. För ett antal år sedan var jag på väg med huvudet före in i väggen, men klarade mig med några bulor i pannan och kom tillbaka rustad med ett antal strategier (här är några av mina och här några av Saras).
Medan lunchpastan kokade i Saras kök igår konstaterade vi att vårt individuella och gemensamma arbete med att utveckla strategier i strävan efter ett gott liv och en god tid (enligt bloggens programförklaring) fått ett positivt resultat, utöver det faktum att vi nog generellt sett har allt fler goda stunder i våra respektive liv. När vi stöter på de där skitdagarna (för nejdå, tro inte att vi på något sätt är förskonade från dem, vi heller - här är en av Saras och här en av mina), så blir vi allt bättre på att (ibland i större utsträckning, ibland i mindre) ställa oss vid sidan av skitdagen och titta på den utifrån, och så lite klokt och förnumstigt tala om för oss själva att det kommer bättre tider - eller plocka fram någon annan fiffig strategi ur bakfickan.
En glädjande antydan till att vår strävan (som vi är införstådda med är livslång) gör lite skillnad, inte bara för oss själva, utan också för andra, får jag med dagens e-post. Jag påminner deltagarna i de stresshanteringsgrupper jag har lett det senaste året om en kommande återträff och får då ett svarsmeddelande som gör mig glad, stolt och lite rörd: Jag vill också passa på att berätta att jag har haft stor nytta av kursen. Jag mår mycket bättre och jobbar på ett lite annat sätt än tidigare fast jag får hela tiden tänka mig för... Därför vill jag tacka dig för att du engagerar dig i detta arbete. Fortsätt med det! Jag tror att många är i stort behov av din erfarenhet, dina råd och tips. Det allra roligaste är att personen som skrev såhär var en av de deltagare i mina grupper som jag upplevde till en början visade mest motstånd till tanken att man på något sätt kan påverka sin situation, att vara den som skapar sitt eget livs historia.
1 kommentar:
Just så är det! Väggmetaforen gillar jag förstås - och att du fått ett erkännande från en svårfrälst!
Skicka en kommentar