Mötas eller mötas?

Ett strävandemål i mitt liv just nu är att möta alla människor omkring mig med ett öppet sinne. Jag vill nå känslan av ett varmt dunkande hjärta, en lätt bugning med handflatorna ihop och ett sånt där milt men finurligt munkleende. Jag vill lyssna och ta in den jag möter innan jag börjar fundera på vad jag själv ska säga, hur jag vill framstå.

Jag tror jag lyckas ibland. Jag känner mig avspänd och nyfiken, för och följer i samtalsdansen utan oro för nästa steg. Det intressanta är att jag vid några av de tillfällena inser hur lite kontakt jag har med den jag möter, det känns som mindre än jag fått tidigare. Kanske är det så att jag, först när jag på allvar tittar ut ur min egen lilla glugg, ser den andras osäkerhet på ett sätt jag inte gjort tidigare. Ser hur hon funderar på hur hon vill uppfattas av mig, hur jag faktiskt uppfattar henne, vad hon ska säga härnäst – kort sagt allt det där jag ägnar energi åt, istället för att möta den jag möter, när jag inte lyckas hålla munkhjärtat dunkande.