Det känns som att familjetiden, vid frukostbordet och på andra ställen behövs. Ännu mer behövs lite mer ostörd tid med mannen. Vi hinner nätt och jämnt stämma av logistik och inkomna ärenden - ännu mindre filosofera fritt i glesa samtal med långa - ostörda - pauser. På kvällarna somnar barnen inte långt före oss, och sen somnar vi förstås.
Nu när vi jobbar i samma stad finns ju möjligheten att boka lunch, men vi behöver nog hitta på något mer. Gå ut en sväng tillsammans i vårkvällen. Fixa tillsammans härhemma istället för var för sig, åtminstone när fixandet tillåter samtal. Boka en egen helg är värdefullt förstås, bara det inte trycker ihop tillvaron runtomkring för mycket. Lockas just nu mer av knep för att göra vardagen mer samtalsvänlig. Snart börjar kajaksäsongen. Och så vill jag ju alltid att vi ska dansa mer. Fler idéer, någon?
7 kommentarer:
Ja, visst är detta med tid tillsammans superviktigt och bidrar samtidigt till så mycket större livskvalitet tycker jag. Lätt att prioritera bort i den allmänna villervallan ibland men min kära hustru, som reagerar snabbare än jag vid brist på denna tid, är suverän på att sätta fingret på detta behov. Det är jag så tacksam för.
Apropå detta med att känna tacksamhet (och det onödiga i att koppla tacksamhet till skuld)så vill jag tipsa om Bob Hanssons tankar för dagen för några år sedan. Grymt inspirerande för mig:
http://www.sr.se/topsy/ljudfil/923947.mp3
Kram kompis
Min man är bra på det. Vi gör alla tråkiga vardagliga saker tillsammans istället för var för sig, ineffektivt kanske men skapar tid för samtal har jag märkt. till exempel städa/rensa så tar vi inte olika rum utan samma, samtidigt, handla på willys eller tråkiga öb eller tråkiga byggvaruhus, allting gör vi tillsammans istället för var för sig. Likaså skjutsa barn till träningar då åker vi tillsammans och pratar i bilen istället för att en stannar hemma och gör nåt vettigt haha. Och när ungen tränar kanske vi tar en fika på cafe bara för att bryta upp vardagen eller sitter tillsammans och tittar på träningen och pratar. Ibland äter vi middag själva efter barnen och då kör vi ut barnen ur köket och säger att vi vill ha tid för oss själva lite och prata. Vi lägger alla barn kl. 8 (stora barn får läsa i sina rum)och då lägger vi oss också eller drar oss tillbaka i vårt sovrum och ser på TV, bloggar, läser, surfar i sängen, ca 1-2 tim kvalitetstid. Sist men inte minst slänger vi pengar på att boka in tonårstjejer som barnvakt 1-2 ggr i månaden och går ut och äter, ofta går vi också på pub och dansar på disco...Vi är ju båda skilda sedan tidigare så vi prioriterar det här skitmycket nu. Lite tips från oss.........
Fast det som jag kan känna och som jag skrev ett inlägg om idag, inspirerad av ditt inlägg, är att vi borde bli bättre att unna varandra egen-tid ibland men det är bara jag som känner behov av det så då får jag skuldkänslor...Vad har ni för tankar kring det?
Egentiden är också viktig. Jag kan också inbilla mig att jag kräver mer av det än min man, men så börjar jag räkna ihop hans timmar på skidor eller långfärdsskridskor, och då inser jag att det är rätt jämnt. En skillnad är att han gärna skulle ha med mig om det funkade praktiskt - eller om jag skrinnade lite fortare. Det är inte helt ömsesidigt. Jag har verkligen ett behov av att vara för mig själv. Dels för att jag har ett rikt inre liv, dels för att jag då kan låta de utåtriktade tentaklerna vila - det klarar jag tyvärr inte annars.
Hemmafixande ihop kan bli gemensam tid, det är ett bra tips. Hemmafixande var för sig kan å andra sidan vara en rätt mysig kombination av egen tid och gemensamt mål. Man jobbar med varsin grej men för samma projekt liksom. Vi jobbar över huvud taget lite för mycket på vår fritid, är för nyttiga. Det vet jag inte riktigt hur vi kan eller är beredda att attackera.
Jag tror inte på någon millimeterrättvisa, varken när det gäller egentid eller vad man gör hemma, utan satsar på att det oftast jämnar ut sig i längden. I vår familj har det ju varit jag som gjort karriär, jobbat länge och varit borta mycket, och även haft mer egentid än min man. Nu är vi inne i en period där det är jag som tar större ansvar hemma och har lite mindre egentid eftersom jag är barnledig (med ett ganska lättskött barn som sover bra på nätterna - annars kunde det nog ha sett annorlunda ut) och han jobbar heltid och har mycket med sin träning.
Så länge var och en vågar känna efter, försöka ansvar för sina behov och man pratar med varandra tror jag inte att det är någon större fara. Skuldkänslor blir ingen gladare av.
Tror det är lite samma sak när det gäller fritiden och hur man prioriterar där - det går i vågor. Här måste man nog känna efter vad som känns viktigast - just nu. Ibland känns det jätteviktigt att få klart något husprojekt, kanske för att det kan ge skön avkoppling längre fram (som ert glasrum, Sara) eller för att det kan ge mindre kaos (som att röja garaget). Andra perioder kan man släppa sådana projekt och vara "onyttig". Det viktiga tror jag är lite fokus och medveten närvaro. OK, nu målar vi - då går jag inte och grämer mig för att vi inte paddlar. OK, nu paddlar vi - då går (sitter) jag inte inte och grämer mig för att vi inte målar. Lite som när jag bestämde mig för att jobba på jobbet och vara ledig hemma, och inte ständigt ha skuldkänslor för det jag inte gjorde... Är du med på vad jag menar?
Thomas: Tack för tipset och kramen! Länken verkar inte funka, kan bero på att sr:s hemsida bytt namn eller på att det är en fil för nedladdning. Tror jag hittade filen efter lite detektivarbete på den här sidan: http://sverigesradio.se/sida/laddaner.aspx?programid=1165&sida=39
Inlägget daterat 2007-12-17, avsändare Bob Hansson.
Yepp, du hittade rätt. Bob är verkligen speciell och härlig tycker jag. Jag hoppas få se honom live snart igen. :-)
Skicka en kommentar