Fram för mera win-win!

För några år sedan blev vi tvungna att göra oss av med vår fina hund Fredman. Till skillnad från min man är jag inte uppväxt med hund, men mådde ändå väldigt bra av all villkorslös kärlek och alla promenader; med en vovve i huset kommer man ju ut även om det regnar fyrtumsspik. Vad jag inte trivdes med var bundenheten och - något som jag inte alls var förberedd på - stressen över att Fredman inte fick tillräckligt med mental stimulans i form av lek och träning.

Så för ett tag sedan fick vi en ny granne i byn och med grannen följde en fin hund som behöver passning då och då. Eftersom jag för närvarande är föräldraledig och mycket hemma kommer Mola ofta till oss och jag får återigen njuta av villkorslös kärlek och hundpromenader - men slipper bundenheten och stressen över den mentala biten, eftersom det inte är min hund och därmed inte mitt ansvar (dessutom leker och tränar småtjejerna mer än gärna med henne). Och som grädde på moset kommer vår granne då och då med en påse nybakat som tack! En win-win-relation för alla inblandade med andra ord.

Ett annat exempel, där vi står i andra ändan av behovsrelationen, är att vi gärna lånar äldsta dotterns farmor som barnvakt. De små barnens farföräldrar bor långt borta och mormor orkar inte längre, men vår "extrafarmor" är pigg och lekglad, har inga fler barnbarn än min nittonåring och kärleken mellan henne och våra små är ömsesidig. Enda problemet är att extrafarmor är en kvinna med många järn i elden och därmed oftast måste bokas långt i förväg, så nu smider jag planer för att skapa nya win-win-relationer med ett par andra "extrafarmödrar" som antingen inte har några egna barnbarn eller har dem på distans.

Alltså, fram för fler win-win-relationer av den här typen - så länge båda parter är på det klara med att man alltid har rätt att säga nej om det inte passar eller man inte orkar!