Känsla av koll - var är du?

För ungefär en månad sedan uppstod en spricka i min känsla av koll. Jag vet att Bodil Jönsson har använt just det här begreppet men jag vet inte riktigt hur, så jag gör som jag brukar och fyller det med mitt eget innehåll. Verkligheten och vardagen är precis densamma, men min upplevelse är en helt annan. Istället för att vara den som sitter ovanpå (on top of things), har koll, styr och väljer, smyger jag ut ur mitt kontor inför julledigheten utan att riktigt stå för den prioritering i före och efter jul som jag gjort. När jag lämnar hemmet några dagar senare känns det mer som att jag flyr dammråttorna i hemmet än att jag håller huvudet så högt att jag inte ser dem.

Flykten från dammråttorna går till svärsläkten sju snömoddiga timmar norrut. Om det är återhämtning jag behöver så har jag kommit rätt. Hos svärfar sitter vi många sävliga timmar vid köksbordet och pratar om smått och gott, bläddrar i gamla foton och fikar eller äter varannan timme. Hos svärmor är menyn planerad sedan veckor tillbaka, och med en saftig självspricka på vardera tummen blir jag reducerad till sällskapsdam vid diskningen, som vi annars brukar stå för.

Något i Mälarluften får mig att sova som en stock. Andra nattliga aktiviteter är dessutom så gott som uteslutna när man bor sex personer på samma lilla övervåning. Lite fysisk aktivitet blir det – skidor med två fnissiga rammelkalvar idag, ett axelträningspass nu på kvällen och förhoppningsvis en skidtur till imorgon förmiddag innan de är dags för släktmiddag – avspänd sådan förväntar jag mig eftersom det är så det brukar vara.

Under tiden funderar jag i lagoma doser på mitt vanliga sammanhang. Är det något i vad jag faktiskt gör (och inte gör) som jag vill justera, eller kan jag bara luta mig tillbaka och invänta att känslan av koll träder ut ur sitt vinteride och åter tar mig i besittning?

Julbord på Livstid

Som en julklapp till våra Livstidsvänner har vi – i hållbarhetens och återvinningens tecken – plockat ihop lite julläsning: ett axplock av våra egna favoritinlägg från hela Livstids produktion. Buffétanken är vi ju förtjusta i, såväl när det gäller mat som livet i stort.

Som vanligt hittar vi på en sån här idé med tanken att det ska ge någon annan något, och så får vi minst lika mycket ut av det själva. Här skuttar vi runt bland blogginläggen och upptäcker allt klurigt vi skrivit och faktiskt hunnit glömma bort igen.

Hoppas läsningen ger er också en trevlig stund.

Vi önskar er alla en riktigt God Jul och ett underbart nytt 2010!

Kramar från Maria och Sara

Maria-inlägg
Sara väljer
- Här kommer jag och är "good enough"!
- Från frustrerande väntetid till behagligt mellanrum
- Bitterpitten och jag
- Att skapa sin egen historia
- Längtansrymd

Maria väljer
- Dr Jekyll och mr Hyde
- Att lära av livets bräcklighet
- Choosing what matters
- En hyllning till mitt sommarparadis
- Det här med livspusslet

Sara-inlägg
Maria väljer
- En eufemism räddar min sinnesfrid
- Förtida uttag
- Så skrynklar jag min egen hjärna
- Hjälp att få
- Bloggen - min klickmanick i verkligheten

Sara väljer
- Plura själv!
- Dagens ord: livspussel
- Banalt och bra
- Till Berit
- Tro om gott på salsakurs

Kvinnan som slog tårna i trösklar

Jag tror jag är för klen för att gå in i väggen, jag är för dålig på att bita ihop helt enkelt. Och så har jag ofta en förmåga att leta rätt på dörrhålen istället, och använda dem. Men de senaste veckorna har min vanliga precision saknats. Jag prickar fortfarande "vardagsrummets" dörrhål, men kommer inte alltid helt oskadd därigenom.

De små vardagsmissödena får löjligt stora proportioner - precis som när man slår tårna i en tröskel. Tårarna samlas i ögonen och de fula ramsorna i huvudet. Om någon stackars familjemedlem råkar vara i närheten och på något enda långsökt vis kan anses förtjäna en irriterad kommentar så kommer det en.

Mina stresshanteringsstragetier biter, visst, men hållbarheten tycks ha minskat. Effekten rinner av inom en timme och så... Aj faan, kommer jag i närkontakt med ännu en tröskel med samma emotionella ömtå. Såhär års - efter en lång arbetsintensiv höst och inför (eller just nu mitt i) en intensiv juletid är det tätt mellan mina trösklar.

Vad gör jag åt det här då? Började julledigheten med att tillämpa ett tips från julproffset Gaia: att planera in en riktigt lat dag. Känns som att det ökade motståndskraften något. I övrigt bidar jag min tid, och så stjäler jag mig till stunderna här vid snutteburken. Den är min vän.

Om denna tröskelåkomma visar sig vara tydligt säsongsbetonat får jag överväga att koppla in Superskarpa Struktur-Sara i nästa julhelgsplanerande. Jag kan ju sånt om jag vill, men det känns så... professionaliserat. Fast kanske brukar det vara lättare när man inte ägnat varenda helg före jul åt att snickra glasrum? Å andra sidan hjälper det mot de flesta själsliga åkommor att sitta därinne, som vi kan göra nu. I det rummet krymper trösklarna.

Julen och jag

Till skillnad från Maria och Gaia tycker jag emellanåt att julen är lite knölig. Jag hade några år när barnen var små då jag suktade efter att få plocka fram julpyntet, och sedan spisade Jan Malmsjös julskiva i flera dagar. Jag tror det gav med sig när jag skaffade några timerstyrda åretruntlampor till farstun och andra mörka hörn i huset. Då blev varde-ljus-i-fönstren-effekten till jul mindre dramatisk och mysfaktorn jämnare spridd över året. Inget jag ångrar.

Jag tycker egentligen inte att jag är fången i egna och andras julförväntningar mer än jag anser rimligt. Jag accepterar att barnen inte tycker det är okej att bara få en noga utvald julklapp plus en summa att disponera i januarirean. Att hitta på riktigt bra julklappar kan vara kul, men det blir så himla mycket på en gång! Slutet på hösten är tuff redan från början, och även en restriktiv jul tär på min ork i planeringsstadiet, innan de lediga dagarna äntligen trillar in. Dem har jag dock inga som helst problem med!

För mig är det något skumt när alla ska göra samma sak samtidigt, och framför allt känna samma sak samtidigt, som att umgås med sina familjer och vara glada. Varenda människa vet ju att innanför en viss andel av de där varmstrålande fönstren är stämningen en helt annan. Den där skillnaden mellan är och ser ut skrämmer mig mer än en genuint bister situation, som inte låtsas vara något annat. Det skrev jag om förra året vid den här tiden.

Det här går igen i andra sammanhang också - jag har svårt för situationer där känsloprotokollet är skrivet i förväg. Då får jag svårt för att skriva mitt eget. I valet mellan en candlelight dinner och en oväntat passionerad kyss vid diskbänken vet jag vad mitt sinne och minne föredrar. Kanske är det därför jag gillar den här låten så mycket.

PS. Detta är Livstids tvåhundrade inlägg. Så det så. DS

Naveln är världens mitt?

Just det Maria skrev om nyligen har jag också gått och plurat på ett tag: hur inkrökt får man vara, och är man, egentligen?

Genom jobbet har jag nyligen fått en rejäl dos krismedvetande och färska kunskaper på miljöområdet. I det här fallet är faktiskt kunskap emellanåt tung att bära. Jag som brukar må så bra av att lyfta blicken och leta efter sammanhangen känner att här måste jag sänka den istället, som bländad av en stor svart sol som är Krisen, Farorna och Koldioxiden. Jag får ta ett steg i taget och koncentrera mig på var jag sätter nästa fot, och nästa. Små miljönyttor och mindre skador. Leta begagnat och upplevelser som julklappar, cykla mer, streta på med miljököret på jobbet.

Sen försöker jag ju må bra också, och frågan är om detta är en konkurrerande eller kompletterande verksamhet. Ibland undrar jag om det vi petar i här på Livstid är små oväsentliga detaljer. Kliver vi rätt ut i luften från toppen av Maslows trappa? Men det jag kommer fram till är ändå att man gör så mycket mindre skada och mera nytta om man mår bra. Ett inte så vardagligt exempel är Nelson Mandela. Jag tänker mig att han måste ha ägnat en del av all sin tid i fängelse åt det som kan kallas för navelskåderi, för att försöka bli klokare och lyckligare. Hade han någonsin kommit ut om han inte gjort det? Och hur hade Sydafrikas nutid sett ut om han hade kommit ut, men med hämnd för ögonen istället för försoning?

Julstressbrist och julklappstips

Nu är vi där igen med bara en vecka kvar till jul. Människor far runt som bollarna i Lottomaskinen - stress på jobbet, stress hemma, allt ska fixas, krav inifrån och utifrån. Trots att jag gör JUL I KUBIK varje år - har massor av mer eller mindre konstiga traditioner med mig i bagaget som jag helt enkelt inte vill leva utan - kan jag helt ärligt säga att jag sällan är så lugn och tillfreds som de här sista veckorna före jul. Jag njuter så oerhört av allt ifrån nejlikeapelsintillverkning med barnen till det klippta granriset på köksgolvet på julafton, en tradition från min morfars barndomshem i Halland. Väldigt, väldigt sällan känner jag av den julstress som alla pratar om och som i stort sett varenda livsstilsmagasin med självaktning har hittat ett recept mot.

Och så var det detta med julklapparna. Jag har erkänt det förr och jag gör det nu igen - jag tycker verkligen om att köpa julklappar, slå in fina paket och lägga i den gamla flätade korgen i vardagsrummet. Däremot bestämde jag mig förra året för att tänka mer och köpa mindre. Jag köper mer av nyttiga saker som jag vet att mottagarna ändå skulle ha skaffat själva och mer av upplevelser i stället för prylar (biobesök till de vuxna och Karlsson-på-taket-teater till barnen). Och så gör jag en favorit i repris till den äldre generationen som inte hänger på nätet dag och natt som jag själv... Jag skriver ut några väl valda blogginlägg att smälta efter julskinkan.

Jag ger också den typ av julgåvor som inte ger min mottagare något annat än tillfredsställelsen att ha kunnat hjälpa några människor i världen som har det sämre ställt än man själv. I år köper jag exempelvis poliovaccin, gröt och vätskeersättning från Unicefs gåvoshop. Andra exempel på organisationer som erbjuder den här typen av gåvor är Individuell Människohjälp (IM) och Plan. Eller varför inte göra som jag gjorde förra året - sätta in pengar till en organisation som Rädda Barnen, Stadsmissionen, SOS Barnbyar eller Greenpeace och själv skriva ut ett gåvobrev till mottagaren?

Jag och världen

I senaste numret av Leva (12/09) läser jag om 23-årige Sven Heijbel som genast blir en ny idol. Han bröt en tung släkttradition och tog en paus i sin läkarutbildning för att jobba med att engagera ungdomar i miljö- och klimatfrågor. Idag är han vid sidan av arbetet med sitt företag Wake Up Call klimatambassadör för Världsnaturfonden och just nu förstås på plats på klimatmötet i Köpenhamn.

"Jag vill att alla coacher där ute [...] inser att vi lever i en tid då det inte längre räcker att förverkliga sina egna drömmar. Vi lever i en tid då hela mänsklighetens projekt står på spel", skriver Sven i sin krönika och ger mig först dåligt samvete. Här håller jag på och bloggar om personlig utveckling och privat välbefinnande när jag kanske borde jobba med helt andra och mycket viktigare frågor.

Men så tänker jag ett steg till och funderar på hur många av alla som springer runt i sina ekorrhjul och kämpar med att lägga bitarna till det "omöjliga" livspusslet som överhuvudtaget hinner tänka på någonting annat än just detta. Aldrig någonsin har jag funderat så mycket över miljön som det senaste året, och säkert har det delvis att göra med den ökade uppmärksamheten i media. Samtidigt tror jag att det är just för att jag har satsat på att komma till ro med mig själv och min tillvaro som jag också lite oftare lyckas lyfta blicken bortom min egen lilla sfär och fundera på vad jag kan bidra med för världen och klimatet.

Och även om det finns så oändligt mycket mer att göra så har jag faktiskt kommit en bra bit på väg på ganska kort tid.

Titta en tidlucka

... och det mitt i december då dom är så sällsynta! Ungarna sover, Mannen är på julfest och så länge jag sitter upp i sängen finns chansen att jag är vaken en stund till. Även om jag går upp tidigt imorgon bitti och sedan hänger i byggställningar hela dan och skrapar färg från fönstren i vårt tillbygge, så definierar jag mig som ledig, och det har hjärnan skickat signalsubstanser om sen tidigt i eftermiddags. Förtida uttag i miniformat. På mejlen hittar jag bokningsbekräftelsen för fjällveckan i mars. Den ska man kanske börja smutta lite på i smyg?

Tredje gången (av fem) som vi åkte till samma ställe för en familjevecka i vinterfjäll fick jag ge en tyst upprättelse till alla som år-efter-år-semestrar på samma ställe, och som jag tidigare betraktat med skepsis. Det handlar förstås om förtida uttag det också, den här gången på resekontot!

När vi åkte till vårt fjällställe första gången var det nytt och spännande, men också lite osäkert. Hur funkar det här nu då? Var ligger toaletterna och hur mycket förväntas man sköta själv och socialisera med andra? År två kopplade av när jag kom innanför fjällstationens väggar där allt var sig likt och brasan sprakade. År tre blev den systematiska delen av hjärnan kvar på perrongen i Alvesta. För varje år blev det alltså fler avkopplade timmar på lika lång semestervecka. Ibland är det viktigare än nya vyer och historierna man ska berätta när man kommer hem.

Nu tror jag tidluckan är slut, ögonlocken kommer liksom i vägen. Jag lägger mig och visualiserar välorganiserade förråd och vackra telemarkssvängar. I säkert tre minuter. Gonatt!

När andan faller undan

Det är mycket nu – vem höjer på ögonbrynen? Samtidigt börjar marginalerna tunnas ut av höstmörkret och oxveckorna och summan av alltihopa. Häromhelgen vaknade jag på lördagmorgonen och kände att orken inte fanns där och inget var riktigt kul. Känslan av koll var försvunnen. Inte för att kollen egentligen var sämre än vanligt, utan för att min toleransnivå var lägre. Trouble overload som jag skrivit om tidigare, bara det att om det infaller 8.30 en lördagsmorgon är omedelbar sänggång inget bra handlingsalternativ.

Helgen blev småknölig rätt igenom, men jag kom på att jag använde ett antal strategier som bidrog till att det inte blev värre:

- Ett långsamt, djupt andetag varje gång en överfylld diskbänk eller något annat naggade min sinnesro i kanten.

- Korta skärpedjupet i det jag gör så att allt utanför absoluta fokus blir blurrigt och slutar störa.

- Göra något som reparerar känslan av koll och kapacitet – utan att bli ett straffarbete. Jag satte mig och rensade igenom årets bilder på datorn, ett gammalt samvetsgnag. Roligt, inte minst när barnen bänkade sig runt mig fnissade åt årets värsta spexarbilder.

- Fylla huvudet med annat. I det här fallet blev det en hastigt bokad teaterbiljett till Anna Vnuk och Lo Kauppis Riksteaterföreställning på söndagkvällen. Förlossningsbalett och feminism-ståupp – det var något annat för min hjärna att knåda.

- Skapa lite extrautrymme någonstans. Lyckades få till en ledig dag i den efterföljande veckan, som sedan visserligen blev en vaccin-vabbardag, men nästan lika vilsam för det.

Bara det att jag kunde räkna till fem olika strategier för att hantera situationen gjorde att känslan av koll repade sig lite grann.

Sen tror jag det fanns ett annat syfte med upplevelsen: Jag fick en liten näsknäpp som sa mig att jag ibland inte är så empatisk när Mannen tycker det är för mycket i rörelse runt oss. Det händer att det långt inuti hörs ett småländskt ”amen skääp te daj”, eller att ett överseende leende lurar i vassen. Så vill jag inte bli bemött när jag har råkat ta en överdos av livets låtsasmåsten, och det ska inte han heller behöva vara med om.