Radion och jag - en liten stillsam kärlekshistoria

I min barndom hade radiolyssnandet en viktig plats i vårt familjeliv. Inte så att vi satt bänkade runt radion och bara lyssnade, men i köket stod den alltid på. Under sömniga vardagsmorgnar fick jag mig alltsomoftast en liten morgonandakt till filen, och till lördagens förmiddagsstädning kastade hela familjen loss i Melodikrysset (vi kunde precis alla frågor om Evert Taube...). Tracks efter lunch på lördagarna var veckans höjdpunkt. Men så flyttade jag hemifrån och jag och radion var liksom inte "on talking terms" under många år. Jag fortsatte förstås att lyssna på musik, men nu hittade jag den inte längre på Trackslistan, och när jag och min man flyttade ut på landet och det blev mycket bilåkande, upptäckte jag ljudböckernas förtrollade värld och lyssnade bara på radio i skarven mellan boklånen från biblioteket. Köksradio skaffade vi visserligen, men glömde bort att använda den till annat än klocka.

Ända tills nu har jag alltså varit en mycket oflitig radiolyssnare. Och så plötsligt är jag fast igen, framförallt genom att jag äntligen har en mobiltelefon som ger mig möjligheten att lyssna på radio (som vanligt efter alla andra). Det känns lite som att träffa en gammal ungdomskärlek och bli sådär rosig på kinderna igen efter många år (sånt som man läser om i Hemmets journal). Jag lyssnar på en debatt om konstnärslönens vara eller icke vara när jag plockar ur diskmaskinen, lär mig om sociala mediers inflytande i politiken när jag kör ved, njuter så att jag måste le åt mig själv av Mikael Wiehes vackra röst och kloka tankar under hundpromenaden i skogen, och fnittrar åt fredagsflörten i Christer i bilen.

Detta att bara sätta på radion och se vad som dyker upp - så spännande! Alltid nya ämnen som jag inte visste att jag behövde veta mer om, men det är klart att jag gör. Än så länge är det P1 och ibland P3 som är favoriterna, fast P1:s ekonominyheter får mig i ärlighetens namn att snabbt ratta över till Hit FM. Och så alla dessa härliga arkiv på nätet, med Sommar-avsnitt och Tankar för dagen. Vid senaste bokcirkelträffen upptäckte jag att flera vänner i min egen ålder hittat till P2 (jag trodde nog inte att någon under 60 lyssnade på den kanalen). Så vuxen har jag inte blivit ännu, men vem vet...

Rik på riktigt

Under promenaden på skogsstigen i kvällssolen, med tremånadersbabyn i selen, femåringens varma hand i min och åttaåringen skuttande strax framför med vår fina lånehund i kopplet, känner jag att begreppet rik på riktigt (myntat av Fredrik Warberg och Jörgen Larsson, som ligger bakom Tidsverkstaden) är alldeles verkligt och sitter som en smäck. Tänk att jag bor så här vackert med skogen och sjön på nära håll. Tänk att jag har fått alla dessa barn som jag skäller på alldeles för ofta, i stället för att bara vara tacksam över att de lever, är friska, vackra och mina. Jag stämmer in i kören med Sara och Gaia - tänk att jag har dem! Och alla andra härliga människor omkring mig som inspirerar i samtal IRL eller via nätet - tänk att jag har dem!

Annat som ger mig känslan av att vara rik på riktigt är när huvudet är fullt av idéer om blogginlägg, framtida projekt (en sån dag är det idag!) eller när jag tänker på alla böcker och tidningar som ligger och väntar på att bli lästa på mitt nattduksbord eller på tvättkorgen i badrummet, alla avsnitt av Sommar och Tankar för dagen som jag har kvar att lyssna på. Förr blev jag stressad av allt jag "missade" och av alla högar som växte olästa/olyssnade. Idag tar jag det med ro och njuter av allt jag har kvar att fylla hjärna och tomma söndagar med.

Komma ut... ur kontorsmodulen

Ska jag berätta en hemlis? Kom lite närmare så ingen hör. Så. Vet du vad: På mitt jobb händer det att det finns lugnare stunder efter intensiva perioder. Tid för återhämtning och lite lägre tempo.

Det här är något jag är tacksam över, lika tacksam som över att känna mig behövd, effektiv och smart när det hettar till. Det är så här alla säger att det bör vara. Jag verkar kunna vara till nytta utan att slita ut mig, jag har den relation till jobbet som många säger att de vill ha. Varför känns det då som att jag erkänner det här istället för att skryta med det?

Tankar för dagen och natten

I en kommentar till Saras Morgonstund, tipsar Thomas om ett avsnitt av programmet Tankar för dagen med Bob Hansson, ännu en av mina husgudar. Varje morgon bjuder P1 på klokskap och känsla i läckert miniformat (tre-fyra minuter) tidigt på morgonen, och jag inser hur längesen jag lyssnade, i bilen på väg till tåget till Kalmar. Desto gladare blir jag när jag upptäcker att alla program från maj 2007 och framåt finns i pod-version här. I Bobs bidrag (från 17/10-07) filosoferar han över kompistankar, dumtankar och om det smarta i att välja tacksamhet över det man har i stället för gnäll över det man saknar. Lyssna till och inspireras av Bob, Mark Levengood, Lennart Koskinen, Marcus Birro och många andra pigga morgontänkare!

Om Tankar för dagen är ett njutbart sätt att få igång hjärnan i arla morgonstund, så är för mig den måbra-bok som jag skriver mina kvällstankar i sedan några år tillbaka ett sätt att stänga av. Detta är ingen vanlig dagbok som skapar stresskänslor av rapporteringsskyldighet, utan har till uppgift att knyta ihop säcken runt dagen på ett positivt sätt. Ibland skriver jag kort om vad som hänt, men de viktiga, stående inslagen är för det första en lista på minst tre punkter där jag säger Tack! för något att glädjas åt (Bob, here we go again!). Varje dag tackar jag för min familj, och sedan fortsätter jag med solsken, årets första snödroppar eller en härlig pratlunch med en vän. Listan hjälper mig att ta vara på och känna förundran inför det som finns där runt omkring, och som är alltför lätt att ta för givet.

Den andra rubriken heter Hjälp! och här kan jag - om jag vill - notera något som jag känner mig bekymrad/olycklig/frustrerad/orolig över. Det kan vara att be om ork att ta hand om min mamma eller mer tålamod med mina barn. Mina tack och hjälp riktar sig mest till mig själv eller universum, snarare än till en religiös makt, men det viktiga är att de hjälper mig att se, minnas och sortera, och skapar ett lugn att ta med in i sömnen.

Sista rubriken i min bok är bara en liten blomma. Här antecknar jag vad jag just idag har gjort för mitt eget välbefinnande till kropp och själ - en promenad, ett träningspass, ett bad, ett blogginlägg... I övrigt fyller jag boken med läst eller hörd klokskap som jag vill minnas, affirmationer och visioner. Och min måbra-bok just nu har inte bara ett innehåll som gör gott utan också en framsida med ord som inspirerar: Live, love, laugh.

Strategier som gör skillnad

Ett återkommande tema på bloggen är stresshantering och den självförvaltande kompetens (ett begrepp myntat av Marika Hansson i hennes avhandling) som jag med bestämdhet hävdar är nödvändig att bygga upp om man ska hålla i längden i ett arbete av den typ som blir allt vanligare: med höga krav, stor frihet vad gäller var, när och hur man jobbar och flytande gränser mellan yrkesliv och privatliv. För ett antal år sedan var jag på väg med huvudet före in i väggen, men klarade mig med några bulor i pannan och kom tillbaka rustad med ett antal strategier (här är några av mina och här några av Saras).

Medan lunchpastan kokade i Saras kök igår konstaterade vi att vårt individuella och gemensamma arbete med att utveckla strategier i strävan efter ett gott liv och en god tid (enligt bloggens programförklaring) fått ett positivt resultat, utöver det faktum att vi nog generellt sett har allt fler goda stunder i våra respektive liv. När vi stöter på de där skitdagarna (för nejdå, tro inte att vi på något sätt är förskonade från dem, vi heller - här är en av Saras och här en av mina), så blir vi allt bättre på att (ibland i större utsträckning, ibland i mindre) ställa oss vid sidan av skitdagen och titta på den utifrån, och så lite klokt och förnumstigt tala om för oss själva att det kommer bättre tider - eller plocka fram någon annan fiffig strategi ur bakfickan.

En glädjande antydan till att vår strävan (som vi är införstådda med är livslång) gör lite skillnad, inte bara för oss själva, utan också för andra, får jag med dagens e-post. Jag påminner deltagarna i de stresshanteringsgrupper jag har lett det senaste året om en kommande återträff och får då ett svarsmeddelande som gör mig glad, stolt och lite rörd: Jag vill också passa på att berätta att jag har haft stor nytta av kursen. Jag mår mycket bättre och jobbar på ett lite annat sätt än tidigare fast jag får hela tiden tänka mig för... Därför vill jag tacka dig för att du engagerar dig i detta arbete. Fortsätt med det! Jag tror att många är i stort behov av din erfarenhet, dina råd och tips. Det allra roligaste är att personen som skrev såhär var en av de deltagare i mina grupper som jag upplevde till en början visade mest motstånd till tanken att man på något sätt kan påverka sin situation, att vara den som skapar sitt eget livs historia.

Den vita särken

Vaknar mitt i natten och kan inte somna om – någon liten dålig ursäkt till bekymmer håller mig vaken. Snor runt och försöker byta tankebana flera gånger utan resultat. Efter ett antal försök tar en tankegång, avslappningsmetod eller meditationsteknik form i mitt huvud utan att jag råder över den. Den tar sig till och med ett namn: Vit särk.

Det är som att jag dyker ner under mina tankebanor om konkreta problem och frågor. Istället ser jag bara känslorna och oron de skapar och fokuserar på dem. De är som uppstickande bergstoppar – Storsylen & co kanske - i en överskådlig modell av ett vitt fjällandskap. Med tankens hjälp slätar jag ut de uppstickande piggarna som när man lugnt och metodiskt slätar ut ett skrynkligt tyg. Jag antar att tyget är den vita särken.

Man borde inte borda

Jag vill ha en siren som ljuder när jag tänker ”Egentligen borde man…” samtidigt som det tynger till i mittersta magtrakten. Reaktionen kan utlösas av någorlunda seriösa men ändå larminriktade rapporter i media, eller av tvärsäkra människor, som ändå på något sätt vunnit tillräckligt av mitt förtroende. Ibland lyckas jag upptäcka och ifrågasätta känslan direkt när den kommer, men ofta händer det att jag inte får syn på den förrän jag utsätts för motgiftet – ett nyanserat inlägg om att sambanden kanske inte är så himla självklara.

Häromkvällen, till exempel, bevistade jag en föreläsning om vad unga gör på Internet. Sodom och Gomorra, övervakning och förbud mot webbkamera var vad jag väntade mig (jag som precis börjat överväga att köpa en). Men den här föredragshållaren visar sig istället vara vaccinet mot det jag befarade – han avdramatiserar, är nyanserad, visar på hur alla nya medier och umgängesformer genom tiderna mötts med stor skepsis, men tipsar också om konstruktiv vuxenmedverkan på nätet. Som stöd för sitt resonemang hänvisar han till en världstillvänd forskare - Elza Dunkels - och hennes båda bloggar. Tacka vet jag akademin ibland!

Akademin bistår mig faktiskt i ännu en borde-fråga. Borde vi inte ha fler kvantitativa mål för det jag ansvarar för på jobbet? Kanske – men det är faktiskt inte säkert. Kvantitativa mål kan bidra till en bättre verksamhet, men också till det motsatta. Visste jag ju egentligen; behövde bara få höra det i rätt stund och rätt sammanhang för att brotta mig upp ur underläget och inse att nyttan av detta avgör faktiskt vi själva.

Det finns en massa andra exempel: Man borde inte sova när natten faller på - ett av de mer befängda enligt min mening, åtminstone om man är trött. Så finns det ju också den om att vara ute när det är så fint väder. Men allvarligt talat: Vill du vara ute, gå ut. Annars var inne.

Vad tillför detta snack om att man borde? En ton av ängslan, dåligt samvete och avsaknad av lust - det är det enda jag kan komma på.