Vad gör du med din tid - människa?!

I bilen hem efter senaste bokcirkelträffen kommer vi in på det som var huvudtemat för den där festen som blev den här bloggen: hur får vi till det med tiden? Någon undrar varför det är präktigare att dammsuga klockan åtta på morgonen än att göra det halv tolv på kvällen. En annan måste aktivt tygla sin göra-nytta-drift för att alls få en lugn stund på helgen.

Själv berättar jag hur min och Mannens hemmafixardagar ser ut. Två per helg har inte varit ovanligt under hösten, då vi satsat hårt på att få vårt glasrum färdigt:
ca kl 8 – vaknar, av oss själva
10-tiden – drar på jobbarkläder efter en lång frukost
ettiden – mikrar hyfsat goda rester till lunch (tycker inte våra mikromatshatande barn)
halv tre – tar ett andra jobbaryck efter att ha toppat lunchen med en testund
fem-sextiden – dags att laga middag och umgås på allvar med barnen

Just barnen gör nästa inlägg i tidsdebatten, i samband med förhandling om deras datorvanor. Vi har inte mycket att sätta emot när de hävdar att vi jobbar ”hela tiden” på helgerna, och ”aldrig” gör något med dem. Och även om hösten varit extrem så känner de oss väl nog för att veta att det inte blir mer än en gradskillnad när glasrummet är klart. Det svider i mammahjärtat, och jag tänker genast tankar om bio- eller simhallsbesök i helgen. Men, att känna dåligt samvete är en sak – att agera på det utan att passera Gå är något annat, inte alltid så lyckosamt. Jag får nog lov att fundera lite på det här.

Mitt i funderandet kommer jag att tänka på den gamla 70-tals-feminism-sloganen eller vad det nu är: ”att göra det personliga politiskt”. Eller att åtminstone utgå från att andra nog har samma funderingar som man själv, och att det kan finnas en poäng i att prata med varandra om det istället för att städa frenetiskt inför varandras besök och hålla fasaden uppe. (Det tycker jag förresten att vi har lyckats bra med i bokcirkeln, att hålla träffarna så fria från krav och dåligt samvete som möjligt; man måste inte ha läst boken, värdinnan bjuder på te och mackor, och ingen skulle drömma om att kasta smalögda blickar på dammråttor eller tvätthögar. Nästan så vi skryter om hur lite vi städar ibland, vilket kanske också är lite fånigt.)

Nu efterlyser jag beskrivningar, dilemman, tips, smarta lösningar och annat som har med vardagstid att göra. Ska försöka åstadkomma lite sånt själv också, utöver det jag skrivit nu. Just den här helgen blev rätt bra till slut. I förmiddags hade jag och barnen ett jazzdanspass i glasrummet, och på eftermiddagen spelade vi Pictionary en stund. Jag tror vi hade lika kul alla tre.

Torsdag kväll 18.23

Jag sitter i väntrummet utanför E:s danssal med datorn framför mig. Börjar på några trådar men ingen har en krok som drar mig med sig. Funderar på att sura för att jag inte tog med vandrarkängorna och tog en promenad i de stora snöflingorna istället. Men att bli sur är ju nästan alltid onödigt. Ingen stress här vid datorn, bara ett intuitivt fiskande i medvetandet för att se vad som kan behöva fiskas upp och vridas och vändas på.

Vrida och vända, ja… Under den här veckan har jag hunnit vrida och vända på mycket, på arbetstid. Jag har en bredvidgångare, en kollega från en annan ände av organisationen som vill vidga sina vyer genom att se vad jag gör. På köpet får jag mitt synfält breddat och coachning som med vanlig timtaxa skulle kosta multum. Plus ett stort antal goda skratt. Ansvariga i den här organisationen visste nog vad de gjorde när de tussade ihop oss två. Eller så visste de det inte …

Bland mycket annat pratar vi om den stora förmånen att ha hyfsad koll på var man har sig – vad man tycker, hur man jobbar, vad man kan och inte kan, vilka sammanhang man vill vara i och vilka som får en att vissna.

Och där tog det lilla fönstret av inspiration och skrivro slut. Mest beroende på de fyra 17-19-åringar som bubblar fram sin konversation i sofforna bredvid mig i väntan på sin danslektion. Mycket identitetsbyggande, fasadputsning och försiktiga trevanden efter godkännande, kanske lite mindre magkänsla och närvaro. Men jag tänker att de säkert också är på väg åt sina rätta håll.

I vilket universum bor du - just nu?

I mitt ekologiskt anpassade svenska medelklasshem äter jag leverpastejmacka och tittar på ett niominuters youtube-klipp med zumbadans, en ny dans/träningsfluga som nog måste undersökas närmare. Det finns ett inslag av salsa som väcker minnet av tidigare erfarenheter.

På radion talar Människor och tro om den lilla men kraftfulla amerikanska subkulturen muslimsk punk, som sipprat fram mellan betongblocken främlingsfobi och extremism.

Tidigare idag utanför Konsum packade jag mina cykelväskor och tog omständligt på mig cykelhjälm och reflexväst medan ett par i tjugoårsåldern grälade högljutt med spruckna röster strax bredvid. Båda delar så helt oglamoröst men med helt olika tempo och förtecken.

Jag upphör aldrig att fascineras av alla dessa parallella universum vi människor kastar oss mellan. Man får vara glad så länge man ser finessen med den mångfalden, och så länge man mestadels är i samma universum som sig själv.

Så ovanligt vanligt

Idag går jag runt med en märklig känsla. Mina barn är på dagis och i skolan som vanligt, jag har ätit frukost som vanligt, himlen är grå som vanligt. Och samtidigt har allting förändrats totalt härhemma. Tidigt i fredags morse kom en ny liten familjemedlem till världen - en lillebror, så hett efterlängtad, inte minst av sina tre storasystrar. För bara några dagar sedan var han en sparkande liten främling i min gigantiska mage och nu är han en fullkomligt självklar och oändligt älskad del av vår verklighet. Hur var livet före Adam? Ingen minns...

Tankar från en skurhink

En vecka in i 2010 års vardagslunk. Eftersom inga spontana utlåtanden kommer ur mig undrar sportjournalisten hur det känns. Jotack, försiktigt bra. Återanpassningen till jobbandet har gått bra, vilket inte är en självklarhet för mig. Vissa gånger känns skiftet mellan semester och jobb - åt valfritt håll - som övergången från vatten- till landlevande varelse, eller tvärtom. Arbetssituationen som jag lämnade med viss bävan när jag gick hem före jul känns lite mer behändig nu. Dit nådde jag genom att skura ett trägolv.

Jag lever med en föga evidensbaserad misstro mot min förmåga att göra - och framför allt slutföra - konkreta projekt på hemmaplan. Den tyngsta grunden för misstron är misstron själv: de gånger jag drar ut på mina hemmaprojekt beror det framför allt just på övertygelsen att jag inte orkar ända fram. En klassisk cirkelreferens eller självuppfyllande profetia som har sin motsvarighet på jobbet.

En dag i slutet av ledigheten var jag bara så utvilad och energisk att jag bestämde att de 50 kvadratmetrarna trägolv på bottenvåningen skulle skuras samma dag, fast det redan var eftermiddag. Eftersom det sker så sällan är det knäskurning med fasthet som gäller, och det tar en stund. När jag tittade upp ur skurhinken några timmar senare satt frasen "Hur svårt kan det va?" som en smäck. Sedan dess har jag nyinstallerat en dator och packat ihop alla julsakerna sådär snabbt och rappt som jag inte förknippar med mig själv.

Jobbet fick sig också en Bengtzing-analys. Är det någon arbetsuppgift som jag inte vet hur jag ska ta mig an? Nej. Känns summan alldeles övermäktig? Nej. Är jag kanske lite rastlös och därför rädd att jag inte ska ge järnet på det jag har framför näsan? Kanske. I så fall är det ju inte något att känna sig klen för. Men nya givar kommer hela tiden och det finns alltid saker att lära i det där man gör för andra och tredje gången.

Så känns det just nu, sportjournalisten. Och än så länge känns inte måndagmorgnarna som att man tar ett djupt andetag och dyker ner i arbetsveckan för att hålla andan ända till fredag. Ska se om vi kan undvika det upplägget i vår.

I väntans tider

Igår passerade min efterlängtade beräknade förlossningdag utan att någon baby var intresserad av att se dagens ljus. Eftersom jag har gått över tiden även med mina tre tidigare barn är jag van och tar det ganska lugnt, men som min parallellväntande vän K (som inte heller är förstagångsföderska) beskriver kan man ändå drabbas av den här underliga känslan av att det aldrig kommer att bli något barn, att alltihop bara är ett enda stort missförstånd.

Samtidigt med otåligheten infinner sig också många tankar, känslor och frågor av olika slag kring förlossning och stundande babytid. Ena stunden glädjer jag mig ofantligt utifrån principen "förtida uttag", medan jag i nästa påminns om att ett litet nyfött barn i min nära omgivning inte fick leva mer än en halvtimme. Jag tänker också en hel del på hur själva förlossningen kommer att bli. Efter två mindre behagliga upplevelser hade jag med nummer tre en mycket positiv sådan, och självklart hoppas jag att det ska upprepas denna fjärde och sista gång. Men man kan aldrig veta - varje förlossning är ju unik...

Vad jag säkert vet är att inom några dagar (eller i allra värsta fall veckor) har jag fått svar på alla mina frågor.

Ge mig inget val!

I varje nummer av en av mina favorittidskrifter, Leva, får poeten Bob Hansson ett ord av läsarna att definiera - på sitt alldeles egna underfundiga sätt - och jag gillar verkligen hans små ordkrönikor. I senaste numret (1/10) är ordet Hansson tar itu med ekologi och bland annat skriver han: "Ekologi är att hitta ett sätt för hyresgästen homo sapiens att bo logiskt på. Alltså ett sätt som inte gör oss hemlösa."

Det som framförallt tilltalar mig i just den här betraktelsen är budskapet om att vi har alldeles för stora valmöjligheter när det handlar om att tillsammans förstöra vår planet. Varför finns det mat som inte är ekologiskt odlad så att vi kan välja bort det som är nyttigare för både oss själva och jorden? Varför är det ofta billigare att flyga än att ta tåget? Varför tar inte politikerna ansvar och helt enkelt bestämmer åt oss när vi inte klarar av att göra det själva? Det gick ju bra att inför rökförbud i offentliga miljöer, så varför skulle det inte gå att göra inskränkningar i vår personliga frihet på andra punkter också? Det är ju ändå för en god sak...