Delad glädje = energi 2

På fredag är det Negativa Dagen på Facebook. Såhär lyder programförklaringen:

Är du trött på att höra om folks löprundor, gosiga bebisar/hundar/pojkvänner, fredagsmys i soffan med älsklingen och barhäng med bästa bästa vännerna? Då är denna dag något för dig. Vi tror, att tvärtemot vad vår motsats Positiva Dagen vill hävda, så är inte folks gnäll i statusrader det främsta problemet med facebook. Det främsta problemet är att vi blir så jäkla provocerade av våra vänners gulligullstatusar att vi snart överväger att gömma alla vänner som ens knystar om ett glas vin i soffan eller en kopp te framför brasan medan regnet öser ner utanför.

Ja, ja, jag fattar att det finns humor i detta, men samtidigt ligger det garanterat ett par nypor allvar bakom. Somliga provoceras av att höra om andras livstrivsel. Och det provocerar mig. Varför kan man inte glädjas och låta energin smitta av sig? Själv tycker jag det är en ynnest att få vara mednjutare på distans på den svettiga löprundan, med glaset vin i soffan eller koppen te framför brasan - oavsett om jag själv är på toppenhumör eller inte. Är jag själv låg kan en sådan statusrad snarare lyfta än sänka.

Självklart har vi alla rätt att må skit, rätt att gnälla av oss ibland (även på Facebook), men jag tror som Dalai Lama, det som är negativt är vi så bra på att älta ändå, så vi behöver inte anstränga oss för att lyfta fram det. Så, nej, jag tänker inte delta i Negativa dagen. Jag går på en högst välförtjänt semester, men eftersom jag ska ut och tälta och fortfarande inte har internet i mobilen kommer jag inte att kunna berätta om hur bra det känns på Facebook. Och tur är väl det, då behöver ju i alla fall ingen bli provocerad den här gången (det var säkert tillräckligt irriterande att jag njöt av varmt kvällsdopp och trädgårdspicknick idag)!

Rikt land som vi bor i

Mitt förra inlägg förde mig in på en tes som jag har samlat spaningar för rätt länge nu: Jag lever i ett rikt land, rikt på riktigt. Det var inte smultronrubinerna vid vägkanten som väckte tanken även om de gott kan få vara med i indiciesamlingen. Nej, jag associerade vidare från barnet med Downs syndrom till det faktum att allt fler svenska familjer adopterar barn med funktionsnedsättningar. Möjligheterna är ingalunda lika för alla, fördomar krymper men finns ändå kvar, så Sverige bjuder inte på något idealläge för funktionshindrade. Ändå finns det allt fler föräldrar som har kraft och vilja att ta sig an ett föräldraskap som är särskilt krävande, som inte följer mallarna och som på nära håll, i tid och rum, har beskrivits som något ingen frivilligt kan vilja vara del av. Det tycker jag är strongt.

Allt fler familjer önskar sig också ett tredje barn, och får det. I en tid då vi alla sägs vara egocentrerade materialister. Hur hänger det ihop? Och säga vad man vill om folkhemmets nedmontering, men föräldraförsäkringen står starkare än någonsin och är så närande som något kan vara.

En annan lite mer materiell aspekt på rikedom fick jag syn på när jag flanerade in i Domkyrkan häromdagen. Tänk att det finns fantastiska, stora byggnader med vackra konstverk i alla hörn, byggnader som står öppna hela dagarna för att ge mig och andra en stilla tankestund. Och – tänker jag när vi kör hem efter midsommarfirandet – bara det att vi har en radiokanal som kan få för sig att sända ”ett kontemplativt program i förundran över fåglar”. Ett sådant land kan inte vara fattigt, varken i anden eller någon annanstans. Den som vill kan lyssna på söndag kl. 11.03.

Smultron och fantasi

På cykelvägen hem mot midsommarhelgen, jag, Mannen och fina H. Jag har skrivit tidigare om det braiga med en hemväg som är tillräckligt lång, som har en mitt. Den här gången hinner vi med att äta svällande smultron, alldeles vid vägkanten men säkert nyttigare än det mesta som finns i mataffären. Vi hinner stanna och titta ut över två sjöar från sundet emellan dem. Och vi hinner resonera oss igenom de flesta av H:s olika framidsscenarion, från arkitekt eller ingenjör till hotelldirektör. Allt är möjligt och jag undrar när det är man börjar säga ”Nja, det där är ju rätt svårt. Det går nog inte.” Hur länge är det okej att drömma, fläska på det ena efter det andra? Jag har förstått att en del tycker att 42-åringar har passerat den gränsen.

H, däremot, kan ju först bli arkitekt så hon kan rita hotellet som hon ska driva, och när hon drivit det några år kan hon bli hotellprovare som åker runt och bor på alla hotell och äter deras goda mat. Fast då blir det ju lite mycket resande, hon som har tittat ut exakt vilken lägenhet hon ska bo i här i Växjö.

Jag kommer att tänka på en berättelse från en kvinna som fått ett barn med Downs syndrom. Den varma föräldralyckan, men med en sorgkant för allt det som inte blev, det som hon kanske aldrig hade föreställt sig medvetet men som hon nu ändå hade förlorat. Det som hon inte ens kan få sig till att fantisera om på cykelvägen hem. Förlorade fantasier kostar sorg, det ser man så mycket lättare när barn är inblandade.

Patti säger: Gör något nytt!

Det var ju inte alls cyklande jag hade tänkt skriva om när jag satte mig vid datorn efter den litterära salongens sammanträde för någon vecka sedan, utan boken vi hade läst och pratade om. Patti Smiths Just Kids valdes lägligt, dagen före nyheten att Patti Smith utsetts till Polarprisvinnare.

Jag satte högst betyg av oss alla den här gången, 4 -, och det gjorde mig nöjd. Dels för att jag inte fastnade i att läsa boken extra kritiskt för att just jag hade valt den, dels eftersom boken inte var den sorten jag brukar falla för. Jag som gillar rom-coms, lyckliga slut, innerliga och inifrånbyggda personporträtt föll för en bok nästan helt utan känslobeskrivningar, med ett rakt och kärvt språk och en ännu rakare tidslinje som berättarteknisk ledstång.

Den där enkelspåriga kronologin blev en av bokens finesser för mig, andra tyckte istället att den förde tankarna till mellanstadiets skoluppsatser om sommarlovet. På radio hörde jag någon säga att tidningar berättar historien framlänges, medan historieböckerna går från andra hållet. Den här boken börjar från början och slutar i slutet, utan förnumstiga ”och-som-vi-alla-vet-blev-ju”-blinkningar till läsaren – och det trots att både vi och författaren vet en hel del om hur det faktiskt slutade.

I mina ögon har den här boken en tydlig sensmoral: Framgång står inte stämplad i pannan på alla som så småningom når dit. Vad tror ni att en Idol- eller Talang-jury hade sagt om den besökt det trånga rummet på Chelsea Hotel, där Patti Smith och Robert Mapplethorp sitter i sängen och klipper bilder till collage, skriver dikter och trär pärlhalsband med flugfiskefjädrar och dödskallepärlor? Hur sannolikt är: ”Klart att du blir en av epokens viktigaste rockpoeter och du en världsberömd fotograf, det syns ju lång väg.”

Det andra som slår mig är hur oerhört moderna de var, Patti och Robert (boken handlar lika mycket om dem båda och om deras konstnärskap). Att vara androgyn i sin framtoning, homo- eller bisexuell, sammanboende ogift, till synes ointresserad av allt som kan förknippas med ett Svensson-liv – det går väl an nu, men här handlar det om människor födda på 1940-talet i allt annat än avant garde-familjer, bland de första kullarna som fick tillfälle att slå en liten lov in i ungdomskulturen på vägen mellan barn- och vuxenliv. Den moderna känslan förstärks av bokens foton av huvudpersonerna: De skulle båda kunna vandra Växjös, Stockholms eller New Yorks gator fram idag och betraktas som intressanta, stilsäkra och åtråvärda.

Just det får mig att tänka på att boken har sitt fokus på sent 1960-tal–tidigt 1970-tal. Den tidsperioden har verkligen något särskilt som inte bleknar i första taget. Kanske har min bror berett vägen för den insikten, han som började digga Stones som åtta-tioåring i början på 1980-talet och som har gråtit äkta salta tårar över att aldrig någonsin få uppleva Woodstock-festivalen. Han gav mig en bakgrundsdos av Sympathy for the Devil, Crosby, Stills, Nash & Young och allt det där. Patti Smith romantiserar inte, men om nutidens mantran är ”upplev” och ”var lycklig” så var nog den tidens, i hennes kretsar, ”vad du än gör, gör något nytt”.

Veckans hemläxa: Att inte vara till lags!

Genom livet har jag alltför ofta ansträngt mig för att vara till lags, passa in, vara vän med, inte göra mig obekväm med människor i min omgivning. Alldeles för rädd för att inte vara omtyckt. Av någon anledning har jag haft mycket lättare att sätta ner foten i sammanhang med vilt främmande människor. Tänk taxichaufförer som försöker blåsa mig på alldeles för många pengar. Då jädrar är madam inte nådig - och oftast får hon som hon vill. Likadant med mannen och barnen, på dem ryts det också från tårna med ojämna mellanrum. Varför är det då så svårt att säga ifrån, säga nej i andra sammanhang, till de där mittemellanpersonerna (som jag känner, men som inte är allra närmast mitt hjärta)? Var kommer denna konflikträdsla ifrån?

Trots ett år i psykoterapi har jag inte lyckats gräva fram något i min barndom som riktigt motiverar mitt beteendemönster. Jag hade en syster att tjafsa med och föräldrar som satte gränser och inte tassade på tå för mig. Möjligen ligger det där mobbingåret på högstadiet och spökar, men annars, nada. Men visst kan man ge sig själv hemläxor även om man fyllt 42?! Stärkt av framgången då jag vid två tillfällen i helt olika sammanhang den senaste tiden har satt ner foten - och sett att det gett resultat - bestämmer jag mig för att försöka vara lite mindre Mesiga Mia och lite mer Kajsa Kavat.

Jag plussar på ännu mer på min gå-min-egen-väg-och-inte-vara-till-lags-känsla med en intervju med vackra och kloka existentiella-frågor-programledaren Anna Lindman Barsk i senaste numret av PS!Leva (06, 20011) som känner sig lite sådär som jag, men jobbar på det och bl.a. inspireras av bådas vår favvovärmländska: "Det är så skönt att Hanna Hellqvist har börjat på tv. Hon är som hon är, tar för sig och förställer sig inte. Hon försöker inte leva upp till någon speciell roll". Yes, Hanna, you will be my role model! Och nu läxar jag vidare: våga vara just precis jag, våga vägra!

Färdigflämtat - för den här gången

Jag har kommit till slutet av en drygt tre veckor lång jobba-nästan-jämt-tunnel och såhär i svallvågorna inser jag hur längesen det var som jag höll på i det här tempot, med jobb hela dagarna och därtill kvällar och helger. Tänk att en sådan tillvaro var mer regel än undantag för mig under en ganska lång period av mitt liv, och fortfarande är det hos många av mina kollegor. Minns när personalkonsulenten på jobbet utbrast "Nä, Maria, det är inte normalt att ha dåligt samvete för att man tittar på Ally McBeal en timme, en vardagkväll i veckan, i stället för att jobba...". Vilken tur ändå att jag nästan gick i väggen så tidigt i mitt liv och började inse vad det var jag höll på med.

Numera klarar jag av en tuff period - om den inte blir för långdragen. Är det bara mycket att göra, med hyfsat angenäma arbetsuppgifter, kan det till och med kännas lite skönt, lite som den där ovalfriheten jag bloggade om för ett tag sedan. Inga val, ingen tid att fundera, bara brassa på. Men när den höga arbetsbelastningen kombineras med något mentalt tyngande, som en konflikt med en kollega eller ett jobbuppdrag jag verkligen inte trivs med, då känner jag att min tröskel är låg. Då tutar larmet högt i mina öron - jag sover dåligt, blir irriterad på barnen, gnällig inför mannen och vännerna. Dags att dra i nödbromsen!

Sådär kämpigt blev det den här gången, Men nu är det över, jag har slutat flämta efter mental luft och börjat andas långa djupa andetag igen. Jag ser världen i klarare färger, jag sover på natten, jag lyssnar på mina fina ungar igen. Och hoppas, hoppas att det dröjer länge till nästa gång.

Mera mirakel

Senaste dagarnas rapporter från vardagsmirakelobservatören: en nyfödd liten kalv på darriga ben i grannens hage. Trots att vi är sena till skolan måste vi helt enkelt bara stanna bilen ett par sekunder och utbrista i ett långt "åhhhhhh". Och så en stund senare, mitt på snabba raksträckan in till jobbet:en hel liten ankfamilj på promenad i sakta mak. Så långt ifrån stress man kan komma, så självklara. Det är bara att stanna och le med hela hjärtat. Och så den lilla lilla rävungen som strosar i samma lugna tempo över stora vägen.

Man kan inte annat än fascineras av alla dessa små mirakel omkring oss. Annars är jag faktiskt inte - trots att jag är uppväxt på landet och älskar att bo där - någon Skogsmulle. Jag njuter enormt av solnedgångar, den doftande jasminbusken och alla dessa söta djur som jag snubblar över i olika sammanhang, men jag erkänner: visst var jag Frilufsare som barn, men ärligt talat var jag mer förtjust i smörknivstäljning och pinnbrödsgrillning än att utforska skalbaggar och blommor. Och jag försöker anstränga mig, men det sitter i - jag campar hellre på campingplats än i skogen, jag reser hellre till havet eller stan än till skogen. Jag säger som en vän sa häromdagen: "Jag vill så gärna gilla att vara ute i skogen, jag trodde att det skulle bli så när jag fick barn, men ...".

Därför gläds jag åt att mina egna barn är mer nyfikna på skogssniglar och daggmaskar än jag var och är, och häromdagen hittade jag de perfekta mamma-har-varit-borta-mycket-och-dövar-sitt-dåliga-samvete-presenterna: en Min-första-blombok till sexåringen och en Min-första-insektsbok till nioåringen. Underbara små betraktelser med vackra bilder, lite fakta och framförallt: en kryss-sida för varje upptäckt, med plats att fylla i när och var mötet skedde. Åh, vad jag önskar de här ungarna oändligt mycket underbar medveten närvaro och förmåga att njuta av alla de små vardagsmiraklen i livet.

Våga cykla - om du vill

Hemma från kvällens litterära salong efter en cykeltur i den ljusa klockan-elva-skymningen, längs sjö och genom vackraste bokskog. Vid såna tillfällen undrar jag hur någon kan se ett flitigt cyklande som en uppoffring. Och: hur kommer det sig att hela samhället accepterar att en så stor andel av befolkningen – särskilt kvinnor, som ju enligt alla studier lever betydligt farligare i sina hem – låter rädslan för att vistas ensam utomhus efter klockan 19 bli en självklarhet som får styra livet; bort från miljövänligt naturmöte med inbyggd vardagsmotion och filosofistund som cyklande eller promenerande kan vara och är för många av oss, till ett okritiskt accepterande av att det är klart att jag tar bilen, att jag måste ta bilen.

Vore inte den rädslan lika självklart att satsa resurser på som att bearbeta fördomar om främlingar och upplysa om rökningens skadeverkningar. Jag kan inte komma på en enda samhällsinstans som jobbar på att försöka slå hål på den förgivettagenheten. En ny innebörd för begreppet Reclaim the street kanske? Och den här gången med samma intresse som Polisen. Dess uppdrag är ju faktiskt inte bara att minska brottsligheten utan också att öka tryggheten…

Äkta vara IV: Ett äkta dilemma

Jag har visst utlovat ett dilemma om att vara äkta:

En väns bror blir lämnad av sin sambo samtidigt som deras mor ligger för döden. Min vän är upprörd över ex-svägerskans beteende. Hur kunde hon? Just då, när de alla var helt under isen. Min spontana reaktion: ”Måste hon gå så måste hon.” Inte det svar min vän hade väntat sig, och ingen åsikt hon delade.

Efteråt funderar jag över min tvärsäkerhet – den dyker upp så sällan att den alltid överraskar mig, jag som är van att ta eftertanken före. Hur hade jag känt om det var jag som blev lämnad när jag var som svagast? Är det sån jag är? En som skulle kunna resa sig och gå när jag behövs som bäst?

När jag pratar om detta med Mannen kommer vi fram till några saker som vi båda önskar och hoppas om vi skulle hamna i en sån situation.
…Att vår kontakt förblir så nära och öppen att det inte kommer som en blixt från klar himmel den dag relationen knakar.
…Att ingen av oss skulle klara, eller vilja, hålla masken en längre tid inför den andre.
…Att vi även i ett dubbelt krisläge skulle försöka stötta varann. Erkänna att kärleken inte blomstrar men tills vidare fokusera på att bära varann genom den andra krisen, vad den nu består i. Göra det på medmänskliga eller vänskapliga grunder.

Allt detta är fromma förhoppningar, jag vet, men har man inga såna i förväg lär det inte bli lättare att navigera när man väl står där mitt i dilemmat. Så tänker jag. Hur tänker du?

Vardagsmirakel

Ibland känns det - trots allt läsande, bloggande, grubblande och samtalande med kloka människor - som att jag står och stampar på ruta ett i min utveckling av Maria AB. Så är det förstås inte, jag har klättrat en hel del pinnhål på många plan, men ni förstår nog vad jag menar. (Som när jag än en gång sitter där på den höga stolen på mötet med fina docenterna, och känner att benen inte når ner till marken, samtidigt som jag till råga på allt dubbelstraffar mig själv med att tänka att vad korkad jag är som inte kan sluta banka mig själv i skallen och nån gång tycka att jag duger ändå...).

Men på ett plan känner jag med kropp, hjärna och hjärta att det har hänt något. Jag har blivit väldans mycket bättre på att upptäcka och njuta av det där som HC Andersen så fint beskriver: "Hela världen är en rad underverk men vi är så vana vid dem att vi kallar dem vardag" (ur senaste numret av Landstinget Kronobergs fina må-bra-tidning Det Goda Livet). Mitt i en period med enormt hög arbetsbelastning, då jag kämpar med en jättehög med uppsatser såväl sena kvällar som röda dagar, har jag numera förmågan att faktiskt se de där små miraklen: grönskan längs vägen till jobbet, gonattsagan tätt tätt intill sexåringen, diskussionerna om att våga gå sin egen väg med nioåringen, 20-åringens bubblande glädje över att ha klarat av sin första uppsatsopponering på universitetet, frukosten på farstutrappan ackompanjerad av fågelsång och glada tjoanden från en yster liten baby på grönbete i gräset.

Mitt i allt härjet är jag så lycklig. Och det är så enkelt.

Att äta marshmallows - eller inte

Jag tror jag börjar förstå vad hemläxan handlar om den här gången. Förstå läxan, instruktionerna alltså, men ändå vara långt från att ha löst den. Jag behöver markkänning, fötter på fast mark som tar ett steg i taget, känna varje steg genom hela kroppen. Fokus på det som jag kan och behöver göra just där jag är nu.

Jag vet ju vart jag är på väg, eller i alla fall vad som är de närmaste stegen mot att låta Livstidsprojekten få mer utrymme, för det är det jag längtar efter. Men på vägen dit skulle jag behöva sällskap av vännerna Tålamod och Förtröstan. Jag vill inte bli som kvinnan som blev sur och irriterad varje gång hon behövde tanka bilen. Hon ville ju bara köra med den, men i dealen ingår att bilar måste tankas, arbetsuppgifter utföras och mat tillagas.

Det går att se den tid jag är i nu som en kurs i att vara där jag är även om jag hellre vore någon annanstans, eller snarare hade en annan fördelning av tid och engagemang på de olika temana i mitt liv.

Till saken hör att jag är skeptisk till det där med att vänta på något gott, som att det skulle vara något enbart gott. Jag blir skeptisk när jag hör om marshmallow-experimenten, där fyraåriga barn utlovas en andra marshmallow i belöning om de kan låta bli att äta upp den första under den kvart de får vistas ensamma i ett rum – ensamma med en marshmallow som kan fördubblas. Kontentan av experimentet är att en tredjedel av barnen klarar att hantera frestelsen, får sina två marshmallows – och är framgångsrika och lyckliga vid en uppföljningsstudie 15 år senare. Resultaten för de övriga två tredjedelarna är inte alls lika positiva.

Det jag vänder mig emot är tesen att det alltid är bra med självkontroll och att vänta med det man vill göra, som exempelvis Joachim de Posada hävdar här, varvat med rara marshmallowkämpande barn. (Har för övrigt ingen aning om vem Joachim de Posada är.) Har vi inte alla hört talas om för många hjärtinfarkter vid 65,5 års ålder för att tro på den enkla världsbilden?

Jag äter en marshmallow nu, när jag sitter här och bloggar. Imorgon åker jag till jobbet och försöker underlätta för mina medarbetare inför årets tuffaste arbetsdag. Kanske är det att avstå marshmallown sovmorgon och helledig dag, som jag har inom räckhåll. Men det är å andra sidan en del i hemläxan: Gör det som är det rätta utifrån där du är just nu. För det är där du är. Tids nog är du någon annanstans.