Återbesök i längtansrymden

I förrgår packade jag ryggsäcken och gjorde som jag med jämna mellanrum får förmånen att göra i det jobb jag har - att resa iväg några dagar för att (i bästa fall) inspirera och inspireras tillsammans med en massa människor på en intressant konferens. Det har blivit många genom åren, det ser jag inte minst i skålen i min kontorsbokhylla, där jag samlat alla namnskyltar, som ett litet minne av alla de där kunskaperna och tankarna som vidgat sin upptäckarkrets.

För varje år jag lever och för varje unge jag föder blir det lite lite tyngre att åka iväg. Trodde nog att det skulle bli tvärtom, att jag skulle vänja mig, men jag kan konstatera att jag i stället blir blödigare. Och samtidigt, jag njuter ju så av den där lilla bubblan, där jag är bara jag och inte behöver hålla koll på en massa andra människors behov, vilket vi fantastiska kaosfamiljsmödrar alltsomoftast tycker att vi måste göra när vi är hemmavid (och ibland glömmer att jorden ofta snurrar på rätt bra ändå). Beroende på konferensens upplägg blir bubblan mer eller mindre elastisk, men jag blir allt bättre på att ta ansvar för att tänja åt mig små egenstunder, även i den mest innehållsrika och programspäckade tillställning.

Och så var det ju det där med längtansrymden, Bodil Jönssons vackra ord, ett av de där sällsynta som gör känslan som de beskriver ännu mer intensiv bara för att ordet i sig är så njutbart att tänka på eller uttala. När jag reser bort ett par-tre dagar får jag precis lagom mycket längtansrymd. Jag är borta tillräckligt länge för att verkligen sakna dem därhemma ända in i hjärteroten, men inte så länge att det hela börjar anta tandvärksproportioner. I skrivande stund sitter jag på tåget från Stockholm och njuter av min längtansrymd som om ungefär två timmar, om SJ inte hittar på något av sina hyss, ska förbytas i intensiv medveten tillsammansnärvaro. Efter en vecka då hela famljen dessutom varit sjuk kan den ju inte bli annat än njutbar! Hoppas din helg blir det också!