Äkta vara II: Vem kan man lita på?

På samma ledarskapsutbildning som jag nämner i förra inlägget gjorde vi en ledarspegel: en kursare intervjuade några av mina kolleger, medarbetare och chefer och sammanställde svaren till en spegelbild som jag fick ta del av, och jag gjorde detsamma för någon annan. En grupp nyckelord som jag sedan dess jobbar med att ta till mig är – i stigande svårighetsgrad – ärlig, hög integritet och tydlig. Ärlighet är förstås en dygd för varje duktig flicka, men kan man verkligen vara tydlig utanpå när det ibland känns inuti som att pippilottorna sitter kvar i håret och benen bara når halvvägs ner från skrivbordsstolen?

Epiteten har nu dykt upp i så många sammanhang att min motståndskraft börjar brytas ner. Ungefär som komplimanger för en näsa man alltid har haft komplex för: ska jag kämpa emot hela världen och fortsätta våndas eller ska jag bestämma mig för att världen – i detta undantagsfall – kanske har lite rätt och jag rätt fel? Och kan jag hitta några tankegångar som gör det lättare för mig att skruva lite på den här delen av min självbild? Jag har kommit på några:

- Omgivningen och jag har olika bedömningsgrunder: Den ser vissa men inte alls alla de tillfällen då det här inifrån är så uppenbart att jag fegar. Däremot ser andra de tillfällen då jag faktiskt kliver fram och tar ställning, medan de gångerna försvinner i mängden för mig. Kanske kan jag ändå hålla med om att tillfällena då jag vågar, eller bara måste, har blivit fler med åren.

- När jag ser tillbaka på mina tuffaste faser i livet så ser jag också hur jag har kommit ur dem: genom att bryta upp ytan och släppa fram det som finns under. Bryta upp, skriver jag, som om det var något jag valde. Bryta ihop är kanske mer sanningsenligt, bryta ihop så allt forsar ut och man sen kan börja om. Helst vill jag braka genom isen som jag skrev en gång i en dikt utan att förstå vad jag menade. Det har jag gjort några gånger, aldrig har det varit lätt men alltid har det blivit bättre efteråt. Kanske har det gjort mig lite mindre rädd för sanningar än jag var en gång.

- Jag belastar mig ofta med att vara för mån om att vara sams med människor, att det gör mig mindre ärlig. Men glöm inte att många av oss som vill vara sams med andra har samma behov i förhållande till oss själva. Jag hymlar inte med att jag helst vill bli älskad av alla, men måste jag välja någon är det ju ändå jag som måste stå ut med mig hela tiden. Det är vi som i samma kropp ska sova gott om natten och vakna stilla och mjukt. Kanske gör det där behovet av att vara i frid med mig själv att jag vågar ta strid oftare än jag skulle ha gjort annars.

Om jag nu tar till mig vad andra säger och mitt eget resonemang för det också med sig något annat, som inte är fullt så behagligt att tänka på: Om nu vissa (säkert inte alla man kan fråga, men vissa) envisas med att beskriva mig som ärlig och tydlig, så måste ju det vara i förhållande till något. Tänk om alla andra inte är sådär raka och starka och påtlitliga som jag alltid har trott. I så fall - borde jag lita mindre på dem än jag har gjort hittills? Men då blir ju jag mer återhållsam - och därmed mindre ärlig.