Lättare packning?

Sommarspaning, publicerad i Smålandsposten 2010-07-27:

På min blåa sommarhimmel finns ett gråtråkigt moln som stör, och som blir större ju fler äventyr och utflykter som sommaren rymmer. Jag har börjat kalla det packningsfobi. Det är förstås en överdrift, men det känns ändå bra med en diagnos.

Det är inte så enkelt som att jag ogillar att packa. Nej, det första som händer är att packningsprocessen förvränger min självbild. Jag tar mig an packandet med en envis övertygelse om att jag inte kommer att klara det. Så känner jag inför få andra uppgifter, särskilt när jag egentligen vet att jag klarar av dem.

Jag gör det inte heller lätt för mig. Flera av mina favoritresesätt innebär en stor andel oumbärligheter som ska packas på mycket begränsat utrymme, i kajak eller cykelväskor. Den här sommaren ställer jag upp i ytterligare en gren i behandlingsprogrammet för packningsrädda: tre veckor i ett land jag aldrig besökt, där jag ska träffa folk jag inte känner och delta i aktiviteter med en dress code jag inte har en susning om. Dit paddlar jag lyckligtvis inte.

Det andra som påverkas av packningsskräcken är mitt humör, särskilt om det finns andra personer inblandade som jag kan vara arg på. Temat brukar vara att det bara är jag i det här huset som tar ansvar och begriper hur mycket som måste göras innan vi åker.

Jag söker förstås botemedel och strategier. Tankestrategin ”vad är det värsta som kan hända” funkar i många sammanhang, men inte alltid här. Exempelvis inte på scenariot att jag paddlar ut i obebodd skärgård med färskvattnet kvar på land.

Pä senare tid har jag börjat föra över strategier från yrkesrollen till privatlivet och tvärtom. Jag försöker också leva upp till komplimangen jag fick en gång (jo, det var en sån) att jag är en seriös flummare. För mig betyder det en del struktur, strategi och systematik, en del känsla och intuition.

Struktursidan får sitt i sommarens åtägrdspaket genom ett excelark med sinnrikt konstruerade kolumner, dels för packningsbara ting, dels för varje enskilt resprojekt. Det delar jag gärna med mig av – eller inte. Kanske patentera istället?

På mjukissidan:
1. Fantasier/målbilder om hur jag under resan konstaterar att packningen innehåller allt jag behöver.
2. Mitt bästa knep i alla lägen –träna tacksamhetsmuskulaturen: Jag äger fler saker än jag får plats med i en resväska. Tack. Jag har ett jobb som ger mig råd att åka iväg, och semester att göra det på. Tack. Jag har ett hem att lämna och vänner att besöka. Tack.

Förresten, såg du vart det där mörka molnet tog vägen?

Växla om - med andra eller med varandra?

Hur får man en relation att fungera år efter år? Jag ställer mig frågan ibland, inte minst när flera långa förhållanden i min närhet spricker. En och annan nygammal tanke kan man få sig till livs i senaste numret av Leva, som tipsar om att rensa ut ogräsen i kärleksrabatten med olika former av utvecklingssamtal, där båda parter får komma till tals i lugn och ro och där fokus ligger på både det som är bra och dåligt. Ja, varför ska man ha utvecklingssamtal med chefen, barnens lärare och dagispersonal, men inte med sin livskamrat? Och kan vi ha familjeråd härhemma, så varför inte ett litet relationsråd också, strukturmuppar som vi är båda två?

Lite mer otippat bidrar globalhälsoprofeten Hans Rosling till diskussionen i P3:s Söndag med Saman. På frågan om hur han och hans fru, som träffades redan under skoltiden, håller lågan brinnande, ger han rådet att byta miljö tillsammans då och då, så att man får nya funktioner, nya saker att prata om. Rosling säger att det kan handla om allt från att se 300 tvåmeterssköldpaddor komma upp på stranden och lägga ägg utanför hotellet i Trinidad till att glutta runt bland grannarna för att hitta en bra kompostlösning till fritidshuset utanför stan. "Omväxling behöver man. Och ska man inte ha omväxling från varandra måste man ha omväxling tillsammans." Enkelt men klokt av en jordens klokaste män.

Sara tycker:

Apropå synen på med- och motparter, i politik, på arbetsplatser och i familjer. Jag tror jag vågar mig på att tycka något alldeles väldigt bestämt:

Få antaganden är så korkade och kontraproduktiva som att utgå från att ens motpart är korkad och kontraproduktiv.

Eller, för att vara lite mer konstruktiv:
Få utgångspunkter är så kloka och konstruktiva som att utgå från att ens motpart klok och konstruktiv.

Det är mitt allra bästa knep, inte minst i karriären. Jag har inte sagt att det är lätt, men det är bra.

Munkens röst i valet

Tankarna om munkhjärtat spinner vidare: Snart är det val. Vi förväntas sitta kvar vid TV:n eller låta radion stå på när det ska ”debatteras”. Folk ska kasta sarkasmer och floskler på varann – och det förväntas vi använda som grund för vad vi ska rösta på!

Jag är uppvuxen med animerade/aggressiva diskussioner. Trots det, eller just därför, hör jag till dem som går ut till gänget i köket när samtalsklimatet börjar handla om att vinna eller försvinna. Förresten, det handlar bara om att vinna, för ingen ger sig någonsin i en sån diskussion. Ingen tar någonsin till sig ett argument att begrunda, och de som lyssnar får inget med sig hem att fundera på.

Sveriges radio P1, min huspredikant i nöd och lust, eller för den delen Smålandsposten: Hör min bön: Hitta några modiga politiska människor (inte nödvändigtvis politiker) som vågar möta varandra och använda sin mun och båda sina öron. Och som har en antydan till munkhjärta.

Jag tänker mig ett samtal om exempelvis kvoterad föräldraförsäkring:

Motståndare: Jag vill tro att människor är kapabla att avgöra själva hur de vill vara föräldralediga, föräldrar emellan.
Förespråkare: Ja, så tror jag det skulle fungera – i ett mer jämställt samhälle. Som det är nu tror jag att könsroller och tradition styr föräldrarnas val och det missgynnar deras balans i relationen och barnens kontakt med båda sina föräldrar.
Motståndare: Jo, vi tycker ju att det där med att barnen ska ha god kontakt med båda sina föräldrar är jätteviktigt, men vi tycker ändå att enskilda familjers möjlighet att styra sina liv väger väldigt tungt. Kanske har du rätt i att kvoterad föräldraförsäkring skulle snabba på jämställdheten, men vi tycker inte det är värt den styrning av enskilda som blir ett av verktygen.
Förespråkare: I valet mellan fördröjd jämställdhet och fritt val för enskilda verkar vi helt enkelt vikta olika. Det är intressant. Samtidigt verkar vi vara mer för friare former på en del andra områden. Hur ser ni till exempel på adoption för homosexuella?

En sån diskussion skulle jag lyssna andäktigt på. Jag skulle känna mig som en person som anses kapabel att tänka själv, och samtalet skulle ge mig något att fundera över. Hur värderar jag jämställdhet på lång sikt jämfört med valfrihet på kort sikt? Hur många kloka familjer med originella livsval skulle jag behöva träffa för att ändra ståndpunkt när det gäller kvoterad föräldraförsäkring?

På flera håll har jag hört begreppskedjan debatt-diskussion-dialog definieras som samtal med syfte att vinna, övertyga respektive förstå. I vilket sammanhang är chansen störst att deltagarna tar till sig något nytt och/eller låter samtalet få konsekvenser för deras handlande? Samtalstypen där de får tänka själva förstås, och inte får åsikter nerkörda i halsen.

Fast det är klart, det går väl inte. I botten ligger ju en strid om makt och politiska poster. Och visst – hellre öppen strid än försåtligt manipulerande dolt i dialog. Något annat vore väl för mycket att vänta sig av det politiska konglomeratet. Eller borde jag göra det jag önskar att de gjorde av mig: vänta mig mycket?

Nästan och munkhjärtat

Nej, jag älskar inte heller alla jag möter, eller alltid mig själv. Inte sällan himlar jag med mina inre ögon åt att de inte begriper bättre, eller åt att jag kunde säga nåt så korkat. Men munkhjärtat som jag önskat mig sedan i våras och bad särskilt om inför den långa sommarresan har tagit plats och vuxit. Mindre mäta, väga, synas och mer möta, lyssna, dela. Vara där. Tänk vad mycket mer man får med sig då!

Något liknande upplever jag på jobbet. Det har alltid funnits en tunn strimma av prestige på min professionella palett. Mest har den varit till nytta; tagit mig i kragen för att hävda min rätt, fått mig att ta steget fram och synas. Jag tror sällan att den drabbat någon oskyldig. Den var för svag för ett liv inom akademin, men stark nog att hålla mig kvar där lite väl länge. Å andra sidan till nytta när jag etablerade mig i en ny miljö. Men nu undrar jag om den har lämnat mig. På semester eller permanent avflyttad? Kommer jag att sakna den eller har den spelat ut sin roll? Vi får se. Jag vet bara att när jag nu funderar över vart jag är på väg väcker yttre prestation och VIP-faktor inte det där lilla magpirret som det gjort förut. Jag är hellre välgrundad än flyger högt. Det behöver inte betyda att jag måste byta roll, men kanske förändra sättet jag spelar den.

Kärleken och nästan

Jag skulle så gärna vilja vara en sån där GOD människa, som tyckte om alla omkring mig, som strödde kärlek i obegränsad mängd - eller åtminstone kunde hitta någon liten positiv egenskap hos precis varenda en. Lite sådär som att kunna förstå att också mygg, flugor, bromsar, fästingar och getingar har ett existensberättigande, fast de mest ställer till med elände för oss på två ben.

Sara skriver så fint om att möta alla människor med ett öppet sinne, "ett varmt dunkande hjärta, en lätt bugning med handflatorna ihop och ett sånt där milt men finurligt munkleende". Kanske inte så svårt när människan man möter sänder ut positiva vibrationer, men desto knivigare när man möter slutenhet, överlägsenhet, intolerans eller totalt ointresse.

Om jag nu inte lyckas bli den där personifierade godheten, kärleksprofeten, kanske jag åtminstone kunde försöka bli bättre på att se det som en intressant utmaning och något att lära av när jag möter människor som jag har svårt att tycka om. Vad kan vara anledningen till att de beter sig som de gör? Varför retar jag mig på dem? Kan det vara så som Kay Pollack är inne på, att jag projicerar - att det jag stör mig på hos dem är sådant som jag innerst inne hittar - och ogillar - hos mig själv?

Och om inte det heller fungerar kanske jag kan ta till ett nytt intressant grepp serverat i Eva Dahlgrens sommarprogram nyligen: "Det finns ingen, ingen, ingen som inte behövs, till och med din suraste granne, din petigaste jobbarkompis, din mest pinsamma barndomsvän fyller sin funktion. Att spilla sin irritation på, så att den du tycker om slipper få den portion av surhet som trots allt ändå finns i oss alla."

...men hemma bäst

Efter fem nätter i tält med hela stora familjen pratar jag med döttrarna om detta med att komma hem. Vi har haft en finfin resa med inte alltför många fnurror på alla relationstrådarna, trots den tropiska värmen och det extremt tajta umgänget, och det blir nästan tropiskt i hjärtat också när åttaåringen vid nattningen tackar för allt roligt hon har fått vara med om, all god restaurangmat och alla glassar hon har fått mumsa i sig (Trangiaköket blev inte direkt utslitet under just den här semestern).

Samtidigt märker jag att flickorna också är glada över att vara hemma igen, en känsla som jag själv hade svårt att få att infinna sig efter min barndoms semesterutflykter. Jag minns att hemkomsterna sällan genererade någon större förtjusning över sådant som mina egna döttrar uppskattar - att sova i egen säng, leka med hemmakompisarna eller äta den vanliga frukostmaten. Jag kunde liksom inte ställa upp på det där berömda uttrycket om borta bra men... Inte förrän jag blev vuxen och fick eget hushålle kunde jag känna så. Minns exempelvis hur fantastiskt det var att komma hem till min fina lägenhet med riktig toalett efter två månader med ett hål i golvet i en bungalow i Thailand.

Men just för att det tog så lång tid för mig att känna hemkomstglädje, blir jag så glad för att mina egna barn åtminstone emellanåt verkar vara bättre på det där med att leva i och njuta av nuet, oavsett om det är hemma i huset eller på en camping i Kolmården, än vad jag själv var i deras ålder. Kan det vara så att mammas mindfulness-strävan är lite smittsam? Kanske bidrar vår lilla kvällsrutin med att tänka igenom vad som varit särskilt bra just den här dagen en liten aning?

Med eller mot strömmen

I förra inlägget skrev jag om Kay Pollaks uppmaning att simma medströms. Genast kommer tankarna på ordspråket ”Bara döda fiskar följer strömmen.” Hur får vi nu ihop det här – vem har rätt? Om strömmen är ens egen livsflod tror jag på Kay Pollak. Och så kan man ju jämföra lite med verkligheten. Laxarna simmar väl bara uppströms när de ska leka, eller? Alltså när förhållandena så kräver. Om alla fiskar simmade uppströms vore det ju väldigt lätt att veta var man ska fiska - så högt upp i vattendragen som möjligt.

Nej, om man någon gång hamnar i diskussion om ström-metaforen kan man gott kontra med: Bara dumma fiskar simmar mot strömmen – när de inte måste.

Ett nystan som flyter med strömmen

Jetlag-snurren efter resan hem ger mig och mannen några sömnlösa timmar mitt i natten – samtidigt. Såna kan man bland annat använda för att prata, efter tre veckor med nya människor omkring oss på dagarna och barnen i närheten även på nätterna.

Vi konstaterar att jag har ett passionerat förhållande till jobbet. Jag vill hela tiden utvecklas och helst ska varje dag ge något nytt att tänka på, annars kommer tvivlen. I familjelivet har jag mycket lättare att njuta i det småskaliga nuet – inte minst i de förgängliga stunderna med barnen. Mannen är lite tvärtom. I de rymliga nattminutrarna har vi tid att vrida och vända på våra olikheter med nyfikenhet, utan ambitionen att ändra varann.

Jag tänker på Kay Pollaks föreläsning som jag såg på DVD, där han berättade om sina försök att börja simma mer med strömmen än mot den. Att – precis som Maria skriver – lita på att det jag behöver kommer till mig. Det är en form av hybris att tänka sig att det är jag som måste/kan styra vart jag ska ta vägen framöver. Det jag behöver göra är att frilägga min inre kompass, odla fantasier och drömmar så att riktningen blir tydlig, sen kommer tuvorna jag ska skutta på att visa sig.

Själva skutten måste jag ta med egen muskelkraft – att ta kontakt med personen som intresserar mig, att gå kursen eller söka jobbet. Men ju mer jag höjer blicken och ser skog istället för bara trän, desto lättare blir det att hitta. Det jag behöver göra är att samla mig, fokusera energi och värme på min kärna – här, där jag är – för att sedan öppna ögongen och se vägen framför mig.

Några gånger nu har jag haft en ny bild i mitt huvud när jag slumrat om kvällarna eller på olika flygplan: Ett nystan av fluffiga, ännu ospunna ulltåtar – sockervaddsliknande band som de vi såg i Upper Canada Village, ett kanadensiskt Skansen. Nystanet svävar ibland i min bröstkort, ibland i luften i olika miljöer. Där är min kärna, och den hastar inte iväg eller tror att den måste fixa allt. Den finns där, flyter och rör sig i harmoni med helheten.

På sista flighten från Canada köper vi en dagstidning och jag läser mitt horoskop med igenkännande nickningar. Jag har satt parentes om det som inte hade behövt vara med:
Your power to change things may be limited (at the moment) but there is no need to get frustrated about it. Life moves in cycles and it won’t be long before (you are back in command and making) things happen. In the meantime – chill!

Slutligen ler jag brett när jag läser Marias inlägg om att låta saker komma till sig – samma resonemang samtidigt utan samkörning – som så ofta.

Nu behöver jag bara en extrados tålamod, och kanske en kurs i att chilla.

Våga tro att det löser sigI

Alldeles för ofta oroar jag mig, ibland väldigt mycket, ibland bara lite grann, eller så förutsätter jag helt enkelt att saker ska bli mer komplicerade eller obekväma än jag hade önskat. Tänk om jag i stället kunde känna tillit till livet självt, att det löser sig. Jag avslutar alltid mina affirmationer med "Allt vi behöver kommer till oss!" och ändå är det inte alltid det känns som att det ska bli just så.

Jag hoppas kunna lära av den senaste tidens flyt i smått och stort inom olika områden - att saker och ting faller på plats utan att jag behöver göra så hemskt mycket åt dem, eller oroa mig. Här är några exempel:

• Känslan av att jag inte vill tillbaka till samma typ av jobb när jag återvänder efter föräldraledigheten gnager till emellanåt, trots att jag verkligen försöker leva i nuet. Och så får jag plötsligt ett erbjudande som ser ut att göra återvändandet just så positivt som jag önskat.
• Oro för hur min mamma ska ta idén om att det kanske snart börjar bli läge att söka sig till en annan form av boende än lägenheten hon bor i nu har plågat mig de senaste månaderna. Visst blir reaktionen som väntat negativ först, men efter bara några dagar inser hon att detta faktiskt är den bästa lösningen, och nu känns det mycket mycket lugnare.
• Vi letar begagnat tält på Blocket inför campingsemestern, men får bara napp på tält som antingen är för dyra eller av helt fel sort. Semestern närmar sig och så plötsligt dyker det upp exakt ett sådant tält vi vill ha, till ett mycket bra pris och bäst av allt - de som säljer det bor på vägen till semestermålet.

Kanske kan jag genom att uppmärksamma händelser av det här slaget mer, exempelvis genom att skriva om dem på bloggen, påminna mig själv om att det förvånansvärt ofta blir såhär - saker går i lås, allt jag behöver kommer faktiskt till mig.

Tankar från Ottawa

Jag är på jakt efter ledtrådar, till hur jag ska utveckla det jag gör just nu eller hitta rätt väg vidare. Innan vi reste iväg funderade jag på om jag skulle snubbla över något här på okänd mark som kunde vara användbart. Och jo, det känns som jag har fått några vackra fjädrar och stenar med märklig form att lägga i min sommarask och ta med till jobbet och mina tankar om det om några veckor:

- I Duluth fick jag möjlighet att sitta med som en fluga på väggen i en samtalsgrupp för kvinnomisshandlare; ett 26-veckorsprogram som man kan ”dömas” till. Mycket intressant kan sägas om det, men det som jag vrider och vänder på nu efteråt är gruppledarnas (the facilitators) fingertoppskänsla i mötet med deltagarna. Att inte inbilla sig att den perfekta formuleringen ska skära som laser genom deras tvivelaktiga argument och få bladen att falla från deras ögon. Det handlar mer om att lägga ett åtminstone öppningsbart paket i deras knän och hoppas att de är redo att försöka trassla upp det. Den här träffen, nästa eller för någon kanske inte alls. Tålamod. Närvaro. Ömsom föra, ömsom följa.

- En hel dag i utbytesprogrammet i Duluth ägnades åt samhällets baksida och det stöd som finns där och som inte är direkt statsunderstött. Olika former av boenden, soppkök, ungdomsprogram med mera fick vi uppleva; soppköket som gäster bland andra. USA:s rika flora av välgörenhet och frivilligt arbete är imponerande. Man kan diskutera moralen i och konsekvenser av att ge bara om, när och hur man vill kontra vårt svenska system som jag tänker mig innebär att vi var och en bidrar mer till att stötta dem som behöver stöd, samtidigt som vi sällan investerar vårt personliga engagemang – om det inte gäller barnens idrottsklubb eller något annat närliggande. Att arbeta tydligare för dem som behöver det mest – hur skulle det vara?

- Språket. Jag håller inga föredrag och visst pratar vi mestadels svenska inom familjen här också, men det är ändå tydligt att engelskan flyter på bättre än någonsin. Alla This American Life-program jag har hällt i mig de senaste åren har gett effekt – vilket lyxigt sätt att lära! Det finns en resurs där, som kanske kunde användas mer. Och när jag undrar något har jag ju dig, Maria!

- Vår sista anhalt på resan – där vi är just nu – är våra vänner i Ottawa. Annika berättar om sin verksamhet i egna företaget TrulyU som mentor och coach för andra entreprenörer, med en sinnesvidgande och unik blandning av alla de kompetenser hon har samlat på sig genom åren. Målet är att hitta klinetens "life and business purpose". Inspiration, se möjligheter, tro att man har något att erbjuda, jantelagens rena motsats. En bra jetmotor för tankarna på vägen hem.