Samtalsnärvaro än en gång

I en kurs jag undervisar på just nu pratar vi mycket om kommunikativ kompetens, och alla de komponenter som det begreppet kan involvera. En av mina studenter uppmärksammade en aspekt som jag tycker är särskilt intressant: empati och intresse för den man kommunicerar med. Utan detta blir dialogen ofta en monolog och språkförbistring kan lätt uppstå även om vi som kommunicerar med varandra talar samma språk.

Flera av mina tidigare blogginlägg har handlat om samtalsnärvaro och att se varandra i ögonen - och nu är jag alltså där igen. Det som återfört mig till ämnet idag är ett seminarium med lite sedvanlig akademisk tuppfäktning. Förundrad konstaterar jag hur somliga är TOTALT ointresserade av andra människor och bara intresserade av att få föra fram sin egen ståndpunkt. En sådan person var min "opponent" vid detta seminarium. Han brydde sig inte om att lyssna på mina motargument och förklaringar, och när vi efter seminariet hade sällskap en bit och jag försökte hålla samtalet igång genom intresserat småprat om hans värld svarade han på mina frågor men visade inte något som helst intresse för min.

Jag känner inte den här personen, och kan därför inte bedöma om hans ointresse för andra människor är generellt eller om han bara tyckte att jag var en alltför obetydlig person att lägga krut på, men faktum kvarstår: jag trivs inte med att känna mig så osynlig i en kommunikativ situation. Och det är i och för sig väldigt nyttigt, eftersom det får mig att rannsaka mig själv. Förhoppningsvis kan det påminna mig om att själv försöka vara närvarande och intresserad när jag kommunicerar.