Om visdom

Visdom är för mig ett av det svenska språkets vackraste ord. Jag associerar det inte till sådant som faktakunskap, teoretisk kunskap, intelligens eller intellekt, utan tänker mig att begreppet i stället står för något som vem som helst kan tillskansa sig helt enkelt genom att leva och lära sig något av livet självt. Inte heller tror jag att man måste vara 100 år och ha tillbringat sina dagar i ett ashram i Indien ständigt mediterande för att bli vis.

Visdom är något jag strävar efter i takt med att år läggs till år, och jag tycker faktiskt att jag blir lite visare för varje dag som går, genom den ständiga dialog som mina tankar för kring sådant som val och prioriteringar, och i takt med att jag försöker lära mig av mina misstag i stället för att låta dem stjälpa mig. "Du är så klok - som vanligt! Jag är så glad att ha dig som vän :-) Du berikar mitt liv. Tack!" skrev en vän till mig på Facebook som kommentar till ett tidigare inlägg här på bloggen. Kommentaren gjorde mig glad och rörd, och samtidigt vet jag naturligtvis att jag har oändligt mycket kvar att lära. Eller som Sara uttrycker det i en kommentar till mitt inlägg om oförmåga till samtalsnärvaro häromdagen: "Det krävs några mil till längs vishetens väg innan jag kan ta sånt med upphöjt egoneutralt lugn och bara ägna mig åt att vara närvarande...".

Frågan är: kan man arbeta aktivt för ökad visdom? I senaste numret av tidningen Kattis & Company (7/09) läser jag om läkaren, professorn och författaren Stefan Einhorn, som tror att man kan det, och behandlar ämnet i sin senaste bok, Vägen till visdom. Einhorns tankar är knappast revolutionerande, men ändå intressanta. Han menar att det är bland våra medmänniskor vi hittar vägen till visdom, genom att lyssna på andra människor i vår vardag, vara nyfikna, be om råd och ifrågasätta våra egna övertygelser.

Ett av Einhorns tips är att hitta en mentor "som kan fungera som vän, rådgivare och lärare". Jag är lycklig nog att ha många människor omkring mig som lär mig om livet, men om jag skulle lyfta fram en enda som betyder särskilt mycket i det här avseendet så måste det vara just Sara. Jag är så glad för att du är min vän och bloggpartner, och för varje samtal - face to face och här på bloggen - kommer jag ett par millimeter längre på min egen personliga väg till visdom. Tack för att du finns i mitt liv!