På mitt förra jobb hade jag en samling solglimtar. Nån gång på ett tråkigt möte skrev jag ner deras namn på en ledig sida i min almanacka, där står namnen fortfarande: Marie, Annika, Kerstin, Rolf, Harald och några till. Jag funderar på vad de har gemensamt.
Det var inte de här personerna jag för tillfället jobbade närmast. Med de närmaste kollegerna hade jag andra, mer heltäckande relationer. Men alla var de personer som jag lärt känna lite genom att vi under någon period haft mycket med varann att göra.
Jag gillar väldigt många jag lär känna på mitt jobb och uppskattar nästan alla. Solglimtarna upptäcker jag när jag inser att jag fortfarande ler, flera korridorlängder efter att vi möttes och sa hej. Eller när den motvilliga känslan inför ännu några mötestimmar helt rinner av mig när rätt personer är där.
Det här är personer som visst har sitt professionella skal - som man ska ha på jobbet - men ett ganska genomskinligt skal, så att man lätt får syn på människan innanför. Det jag ser innanför ska vara något som överraskar mig och gör mig nyfiken; som administratören som utbildar sig till gestaltterapeut eller den eftertänksamme, milde juristen – som har I don’t feel like dancing som ringsignal på mobilen. Den senare är början på solglimtsamlingen på nya jobbet. Solglimt kan låta flyktigt men det tar allt ett tag att kvala in.
När jag insåg att min nya samling fått sin första medlem tänkte jag tillbaka på vårt samarbete såhär långt, som började någon av mina allra första dagar på nya arbetsplatsen. En av sakerna jag kunde notera var att han flera gånger gett mig sin bild av mina nya kolleger. Alltid med respekt och fingertoppskänsla, och faktiskt flera gånger med beskrivningar som ”Hon/han är en sån där som man blir glad när man ser.” Så kanske det är; de flesta solglimtar är själva hängivna samlare. Nån sorts spegeleffekt liksom.
fredag 29 maj 2009
tisdag 26 maj 2009
Lagom mycket mening?
På lunchen går jag runt sjön. Här i stan är det ett begrepp, här där Växjösjön ansluter till stadskärnan och lyckligtvis aldrig blev igenfylld och asfalterad när det revs och expanderades i hela stan. Förslaget sägs ha varit på tal.
Jag har slitit mig loss från jobbet, stod lutad över skrivbordet och skickade mejlen jag annars var rädd att glömma, vågade inte sitta ner på stolen för då skulle jag inte ha kommit iväg. Men nu går jag här i solen och känner att min livsuppgift som professionell varelse är ganska lagom laddad med mening. Jag känner mig behövd och bekräftad men hittar samtidigt de där luckorna av frihet då jag gör som jag själv vill, då mobilen inte ringer, då jag får vara lite frifräsare.
Jag är exempelvis inte en frihetskämpe i 70-talets Chile, som måste göra ett omöjligt val: låta mina barn växa upp med frågan hur jag kunde försumma dem så för den stora Saken, eller låta dem växa upp i en omänsklig diktatur jag kanske hade kunnat hejda. Inte heller är jag arbetslös eller understimulerad anställd.
Min svärfar har inte mycket till övers för promenader, som den jag gör runt sjön. Om man måste promenera för att sysselsätta sig har man för lite mening i sitt liv tror jag han tänker. Särskilt om man använder stavar. Bättre att skrota runt i sin snickarverkstad och bygga trätrappor. Men min svärfar kör å sin sida med andra otillåtna hjälpmedel: en strävsam tax är hans alibi för att just promenera, som ju då istället blir att gå ut med hunden, dvs mycket mer meningsladdat ur hans perspektiv.
Min svärfar är inte ensam om att ha hund. Massor av folk mellan 40 och 50 år, med barn som börjar klara sig själva, skaffar hund. Det tycks ge dem ett lagom tillskott av mening i tillvaron. Själv är jag allergisk mot hundar. Och föredrar dessutom katter som jag dessvärre också är allergisk mot. Och skulle i vilket fall som helst, oavsett antal husdjur, aldrig kunna lura i mig själv att jag föredrog dem framför det som är den ultimata källan till mening i mitt liv: barn.
Den lejonkula av meningars mening som småbarnsåren var – för mig – skulle jag återvända in i utan att blinka, om bara han var beredd att följa med, han som är den ende jag vill ha med mig dit. Nu vill han inte det, och jag har kommit fram till att jag inte kan tänka mig att lura dit honom eller byta ut honom.
Än något tag hoppas jag på att han efter en planka i skallen eller annan ofarlig nära-döden-upplevelse plötsligt ska se saken my way. En stor del av mig inser att det inte kommer att hända. Emellanåt sörjer jag att det inte blev fler barn, snarare än att det inte blir fler. Men sörjer gör jag, en sorg som är på riktigt. Just eftersom dom är mina ögonstenar dom två vi har. Just eftersom det har funkat så bra och dom har varit så friska och vi är en funktionell familj och allt det där som mannen har som sina argument för att det är bra som det är, det räcker. Där står vi och hittar inte riktigt sättet att båda få lagom mycket mening.
Jag har slitit mig loss från jobbet, stod lutad över skrivbordet och skickade mejlen jag annars var rädd att glömma, vågade inte sitta ner på stolen för då skulle jag inte ha kommit iväg. Men nu går jag här i solen och känner att min livsuppgift som professionell varelse är ganska lagom laddad med mening. Jag känner mig behövd och bekräftad men hittar samtidigt de där luckorna av frihet då jag gör som jag själv vill, då mobilen inte ringer, då jag får vara lite frifräsare.
Jag är exempelvis inte en frihetskämpe i 70-talets Chile, som måste göra ett omöjligt val: låta mina barn växa upp med frågan hur jag kunde försumma dem så för den stora Saken, eller låta dem växa upp i en omänsklig diktatur jag kanske hade kunnat hejda. Inte heller är jag arbetslös eller understimulerad anställd.
Min svärfar har inte mycket till övers för promenader, som den jag gör runt sjön. Om man måste promenera för att sysselsätta sig har man för lite mening i sitt liv tror jag han tänker. Särskilt om man använder stavar. Bättre att skrota runt i sin snickarverkstad och bygga trätrappor. Men min svärfar kör å sin sida med andra otillåtna hjälpmedel: en strävsam tax är hans alibi för att just promenera, som ju då istället blir att gå ut med hunden, dvs mycket mer meningsladdat ur hans perspektiv.
Min svärfar är inte ensam om att ha hund. Massor av folk mellan 40 och 50 år, med barn som börjar klara sig själva, skaffar hund. Det tycks ge dem ett lagom tillskott av mening i tillvaron. Själv är jag allergisk mot hundar. Och föredrar dessutom katter som jag dessvärre också är allergisk mot. Och skulle i vilket fall som helst, oavsett antal husdjur, aldrig kunna lura i mig själv att jag föredrog dem framför det som är den ultimata källan till mening i mitt liv: barn.
Den lejonkula av meningars mening som småbarnsåren var – för mig – skulle jag återvända in i utan att blinka, om bara han var beredd att följa med, han som är den ende jag vill ha med mig dit. Nu vill han inte det, och jag har kommit fram till att jag inte kan tänka mig att lura dit honom eller byta ut honom.
Än något tag hoppas jag på att han efter en planka i skallen eller annan ofarlig nära-döden-upplevelse plötsligt ska se saken my way. En stor del av mig inser att det inte kommer att hända. Emellanåt sörjer jag att det inte blev fler barn, snarare än att det inte blir fler. Men sörjer gör jag, en sorg som är på riktigt. Just eftersom dom är mina ögonstenar dom två vi har. Just eftersom det har funkat så bra och dom har varit så friska och vi är en funktionell familj och allt det där som mannen har som sina argument för att det är bra som det är, det räcker. Där står vi och hittar inte riktigt sättet att båda få lagom mycket mening.
torsdag 21 maj 2009
9B i nöd och lust
Runt i mitt huvud tumlar tankarna om gångna helgens klassträff. Den där klassen som jag så ofta avfärdat utan att tänka närmare på saken. Jag passade aldrig in där, trivdes inte nåt vidare, i myten om mig själv börjar livet i gymnasiet.
När inbjudan kom visste jag ändå att jag skulle gå. Jag älskar ju fester, att prata med kända och nya, dansa, vara i ett nytt sammanhang. Hade inte dragit mig för en fest med fullständiga främlingar om jag bara visste att alla var i samma sits.
Jag funderade förstås en del inför festen. Hur var det egentligen då, i grundskolan? Vilken roll tycker jag själv att jag hade, och vad tänker dom andra? Jag var som sagt en sån som inte tyckte att jag passade in – men hur många tyckte att dom gjorde det? Hur många satte sig själva i ena ringhörnan och ”dom andra” i den andra – i ett eller flera sammanhang, hela eller delar av tiden?
Det finns en stor självupptagenhet i att känna sig utanför och osäker. ”Nu ser alla hur mina händer skakar när jag håller i mitt föredragsmanus.” Känns den igen? Jag tror till och med att jag i efterhand någon gång har beskrivit mig som mobbad, men det påståendet håller inte för någon närmare prövning. Jag tror bara att jag var en aktör bland alla andra i en skolmiljö med alla roller besatta. De flesta av oss var nog ganska osäkra på om vi själva dög. Ett sätt att skydda sig var att fästa gruppens uppmärksamhet på någon annans egenheter och påstådda brister. Och varje gång vi gjorde det skavde våra egna tillkortakommanden ännu mer. Nästa gång kunde det ju vara vår tur.
Strax innan dess hann jag få teorin om självupptagenhet bekräftad: ”Du nappade ju aldrig när vi stötte på dej” säger nån lite surmulet sent i baren. Nej, tro fasen det. Som feta skygglappar i vägen för alla såna signaler satt känslan av otillräcklighet och av att inte höra till – som jag kanske delade med många, ironiskt nog. Och på franskan sjöng vi ”Tous les garçons et les filles de mon age…”.
Nu går jag runt och är glad och mallig över oss i 9B, att vi kunde träffas utan att hamna i skrytfacket, att så många var så trygga, avspända och bara glada. Men jag blir också ack så sorgsen, eller vemodig kanske. Varför kunde vi inte, eller jag inte, uppleva det så då, för 25 år sen? Eller har det selektiva minnet slagit till nu igen? Trösten får bli att något skulle vi väl ha dom här 25 åren till – att bli en hel hoper tryggare människor, att förvanska sanningen – eller möjligen båda delar.
När inbjudan kom visste jag ändå att jag skulle gå. Jag älskar ju fester, att prata med kända och nya, dansa, vara i ett nytt sammanhang. Hade inte dragit mig för en fest med fullständiga främlingar om jag bara visste att alla var i samma sits.
Jag funderade förstås en del inför festen. Hur var det egentligen då, i grundskolan? Vilken roll tycker jag själv att jag hade, och vad tänker dom andra? Jag var som sagt en sån som inte tyckte att jag passade in – men hur många tyckte att dom gjorde det? Hur många satte sig själva i ena ringhörnan och ”dom andra” i den andra – i ett eller flera sammanhang, hela eller delar av tiden?
Det finns en stor självupptagenhet i att känna sig utanför och osäker. ”Nu ser alla hur mina händer skakar när jag håller i mitt föredragsmanus.” Känns den igen? Jag tror till och med att jag i efterhand någon gång har beskrivit mig som mobbad, men det påståendet håller inte för någon närmare prövning. Jag tror bara att jag var en aktör bland alla andra i en skolmiljö med alla roller besatta. De flesta av oss var nog ganska osäkra på om vi själva dög. Ett sätt att skydda sig var att fästa gruppens uppmärksamhet på någon annans egenheter och påstådda brister. Och varje gång vi gjorde det skavde våra egna tillkortakommanden ännu mer. Nästa gång kunde det ju vara vår tur.
* * *
Så träffas vi nu – 25 år senare. Uppslutningen är god, tack vare några målmedvetna lobbare men framför allt, antar jag, för att många vill komma. Stämningen är från första början festlig, vänlig, intresserad och prestigelös. Så förblir det en hel lååång kväll som slutar med att en handfull av oss sävligt vallas ut ur festlokalen av ordningsvakten.
Strax innan dess hann jag få teorin om självupptagenhet bekräftad: ”Du nappade ju aldrig när vi stötte på dej” säger nån lite surmulet sent i baren. Nej, tro fasen det. Som feta skygglappar i vägen för alla såna signaler satt känslan av otillräcklighet och av att inte höra till – som jag kanske delade med många, ironiskt nog. Och på franskan sjöng vi ”Tous les garçons et les filles de mon age…”.
Nu går jag runt och är glad och mallig över oss i 9B, att vi kunde träffas utan att hamna i skrytfacket, att så många var så trygga, avspända och bara glada. Men jag blir också ack så sorgsen, eller vemodig kanske. Varför kunde vi inte, eller jag inte, uppleva det så då, för 25 år sen? Eller har det selektiva minnet slagit till nu igen? Trösten får bli att något skulle vi väl ha dom här 25 åren till – att bli en hel hoper tryggare människor, att förvanska sanningen – eller möjligen båda delar.
fredag 15 maj 2009
Kvinnokraft
Jag blir varm och fuktig i ögonen när jag läser Saras vackra tal till sin mamma. För mig andas hennes inlägg tre generationers kvinnokraft. Kanske är det för att jag är inne i någon sorts livsfas där jag fascineras ovanligt mycket av kvinnor som just denna aspekt skimrar emot mig i och mellan raderna. Och då handlar det inte om att jag ska byta inriktning - jag är fortfarande mycket lyckligt gift med världens bästa man - men jag njuter verkligen av att omge mig med kvinnor. Jag ser något vackert och starkt i dem alla oavsett vilket sammanhang det handlar om.
Här är några kvinnosammanhang som ger mig kraft:
* den nystartade bokcirkeln - en mötespunkt för ett gäng underbara kvinnor, med såväl hjärna som hjärta, gemensamma nämnare och olika perspektiv
* mina egna fina flickor mellan fyra och arton - var och en på samma gång en del av mig och en alldeles egen oerhört fascinerande individ
* de andra kvinnorna i min familj - syster, mamma och svärmor (i dubbel upplaga) - som tillsammans skrattade, grät, njöt av körsbärs-, äppel- och magnoliablom, nässelsoppa och vildsvinsstek under en helg på Österlen nyligen
Jag berörs också starkt av fina skildringar i litteraturen av kvinnlig gemenskap, gärna över generationsgränserna, som i Linda Olssons Nu ska jag sjunga dig milda sånger och Sue Monk Kidds Honungsbiets hemliga liv.
Precis före semestern ska jag ge mig iväg och fullkomligt frossa i kvinnogemenskap. Då packar jag mitt tält, mina mysbyxor och en sommarklänning, överger man och barn och beger mig för första gången till den årliga kvinnofestivalen i Mundekulla. Under två dygn ska jag umgås med bara kvinnor i olika åldrar, meditera, yoga, lyssna på föredrag, sjunga, dansa... Om det inte kommer kraft ur det mötet som räcker för hela resten av året så skulle jag bli mycket förvånad!
Här är några kvinnosammanhang som ger mig kraft:
* den nystartade bokcirkeln - en mötespunkt för ett gäng underbara kvinnor, med såväl hjärna som hjärta, gemensamma nämnare och olika perspektiv
* mina egna fina flickor mellan fyra och arton - var och en på samma gång en del av mig och en alldeles egen oerhört fascinerande individ
* de andra kvinnorna i min familj - syster, mamma och svärmor (i dubbel upplaga) - som tillsammans skrattade, grät, njöt av körsbärs-, äppel- och magnoliablom, nässelsoppa och vildsvinsstek under en helg på Österlen nyligen
Jag berörs också starkt av fina skildringar i litteraturen av kvinnlig gemenskap, gärna över generationsgränserna, som i Linda Olssons Nu ska jag sjunga dig milda sånger och Sue Monk Kidds Honungsbiets hemliga liv.
Precis före semestern ska jag ge mig iväg och fullkomligt frossa i kvinnogemenskap. Då packar jag mitt tält, mina mysbyxor och en sommarklänning, överger man och barn och beger mig för första gången till den årliga kvinnofestivalen i Mundekulla. Under två dygn ska jag umgås med bara kvinnor i olika åldrar, meditera, yoga, lyssna på föredrag, sjunga, dansa... Om det inte kommer kraft ur det mötet som räcker för hela resten av året så skulle jag bli mycket förvånad!
onsdag 13 maj 2009
Till Berit
Jag tänker att jag vill tänka lite extra på dig idag, exakt 21 år sedan du dog. Minns gör jag ju, men du har ingen tydlig röst i mitt inre. Så jag använder min egen röst. Vad vill jag berätta för dig om den här dagen av mitt liv?
- Att jag känner mig så lik dig, idag och andra dagar. När jag inte hittar dig som en röst att samtala med är detta kanske lika gott, att du är i hela mig.
- Att jag ikväll ätit ute med min kära vän från dina och mina barndomstrakter, den "äldsta" jag har. I 30 år har vi nu känt varann. Hon är faktiskt den enda i min umgängeskrets som träffade dig mer än enstaka gånger.
- Att mina aningar stämde när jag gav mig iväg till stan, lämnandes åttaåringen ensam en halvtimme innan mannen hann hem. Hon vinkade av mig lite för glatt och hastigt. Hennes bus bestod i att genast sätta igång och baka en sockerkaka. Mannen ställdes inför om inte fullbordat så irreversibelt faktum. Så blev det efterrätt även denna enkla onsdag. Kanske var kakan till dig? Hon ringde iallafall upp mig på restaurangen där jag satt, omåttligt nöjd med sin bedrift, det vara bara det hon ville berätta. Och att hon lagt blåbär i kakan.
- Apropå barnen tror jag att vi lyckas späda ut det Stora Ansvaret som du bar, upphaussat av rollen som Storasyster. Visst, min egen dos blev i högsta laget och de här döttrarna har kanske fått en större släng av sleven än jag inser. Men om den tredje storasystern i rakt nedstigande led kan konstateras: tendensen till rävar bakom örat är så mycket större än benägenheten att lägga tunga ok på axlarna.
- Idag när jag kom hemfarandes på cykeln var jag sen förstås. Men jag gjorde som du lärt mig: sa "Har du haft en bra dag, gullunge?" istället för "Jag vet att jag är sen. Har du väntat länge?"
- Din man, min far, säger att era ungar har blivit vettigare än han har gjort sig förtjänt av.
- På hemvägen från stan såg jag ett vildäppelträd vars blommor lyste vita i skymningen som ett cumulusmoln på land. Jag har det gemensamt med vännen jag träffade idag: siluetten av träd blir allt viktigare i våra liv. Tyckte inte du också mycket om träd?
- Att jag känner mig så lik dig, idag och andra dagar. När jag inte hittar dig som en röst att samtala med är detta kanske lika gott, att du är i hela mig.
- Att jag ikväll ätit ute med min kära vän från dina och mina barndomstrakter, den "äldsta" jag har. I 30 år har vi nu känt varann. Hon är faktiskt den enda i min umgängeskrets som träffade dig mer än enstaka gånger.
- Att mina aningar stämde när jag gav mig iväg till stan, lämnandes åttaåringen ensam en halvtimme innan mannen hann hem. Hon vinkade av mig lite för glatt och hastigt. Hennes bus bestod i att genast sätta igång och baka en sockerkaka. Mannen ställdes inför om inte fullbordat så irreversibelt faktum. Så blev det efterrätt även denna enkla onsdag. Kanske var kakan till dig? Hon ringde iallafall upp mig på restaurangen där jag satt, omåttligt nöjd med sin bedrift, det vara bara det hon ville berätta. Och att hon lagt blåbär i kakan.
- Apropå barnen tror jag att vi lyckas späda ut det Stora Ansvaret som du bar, upphaussat av rollen som Storasyster. Visst, min egen dos blev i högsta laget och de här döttrarna har kanske fått en större släng av sleven än jag inser. Men om den tredje storasystern i rakt nedstigande led kan konstateras: tendensen till rävar bakom örat är så mycket större än benägenheten att lägga tunga ok på axlarna.
- Idag när jag kom hemfarandes på cykeln var jag sen förstås. Men jag gjorde som du lärt mig: sa "Har du haft en bra dag, gullunge?" istället för "Jag vet att jag är sen. Har du väntat länge?"
- Din man, min far, säger att era ungar har blivit vettigare än han har gjort sig förtjänt av.
- På hemvägen från stan såg jag ett vildäppelträd vars blommor lyste vita i skymningen som ett cumulusmoln på land. Jag har det gemensamt med vännen jag träffade idag: siluetten av träd blir allt viktigare i våra liv. Tyckte inte du också mycket om träd?
fredag 8 maj 2009
Jag planterar små frön...
Som jag varit inne på tidigare, är det i min lilla yrkesbubbla, universitetsvärlden, vanligt att jobba mycket - väldigt mycket. Det är också populärt att prata i fikarummet om hur mycket man jobbar. Lite av en statusgrej. Lite som att den som rättat flest tentor under helgen kommer först till himlen. Och nu snackar vi obetald övertid - annars skulle det muttras mindre.
Nu vill jag inte på något vis förneka att vi har ett kravfyllt arbete med ständigt neddragna resurser och ofta uppgifter som måste lösas med extremt kort varsel - precis som det är inom så många andra yrkesområden. Men jag hävdar bestämt att det till viss del också handlar om ett förhållningssätt.
Efter min sjukskrivning i samband med "vidbrändhet" för drygt åtta år sedan omvärderade jag min inställning till jobbet ganska radikalt. Jag upptäckte att det går att ha en normal arbetstid och ändå åstadkomma ett bra resultat - ibland blev till och med resultatet bättre när jag lade mindre tid på vissa arbetsuppgifter. Ända sedan dess har jag hållit mig till en genomsnittlig 40-timmars arbetsvecka. Det håller inte varje vecka, men då ser jag också till att kompensera övertiden genom att gå hem tidigare eller ta en ledig dag. Till min hjälp har jag mitt eget lilla smörgåsbord med strategier att plocka ifrån.
Jag märker att mitt sätt att förhålla mig till jobbet kan provocera min omgivning. Häromsistens tittade en kollega förbryllat på mig när jag berättade om min egen "stämpelklocka", en tidsregistreringsmall som jag använder för att hålla koll på såväl hur mycket jag jobbar som hur min tid fördelar sig på olika arbetsuppgifter. Idén om att låta tiden styra vad jag hinner göra i stället för att låta det som ska göras styra min tid verkade främmande. Något för administratörer, kanske, men så kan väl inte vi lärare och forskare tänka?!
När jag i förra veckan var inbjuden för att prata om mina erfarenheter vid ett annat universitet satt ett antal professorer med armarna i kors och stirrade skeptiskt på mig. Antagligen tyckte de att jag tutade i deras doktorander - som är vana att slava på för att tillfredsställa sina handledare - vansinniga dumheter. De kunde ju rentav få för sig att det inte är normalt att jobba dygnet runt, gudbevars! Nåväl, doktoranderna (och prefekten dessutom) tyckte i alla fall inte att det var några dumheter jag kom med.
I vårens stresshanteringsgrupper har jag också försökt sälja in mina tankar om att man själv kan påverka sin situation (helt enkelt ta ansvar för sin egen historia), och känt att jag har fått gehör från många, om än inte alla. Och häromdagen sa en kollega och nyfunnen vän: "Vad bra, Maria, att du är en förebild för oss andra!". Det gjorde mig glad och rörd. Nu är jag inte så naiv att jag tror att det går att förändra organisationens livstempo över en natt. Men jag tror att om fler vågar börja ifrågasätta självklarheten i att se på jobbet som ett kall så kan det också hända saker.
Jag gör mitt bästa för att plantera små, små frön, vattnar och gödslar lite då och då, och så hoppas jag helt enkelt på att de ska börja gro här och var. De kanske inte växer till kokospalmer, men en liten hemtrevnad är ju alltid en början.
Nu vill jag inte på något vis förneka att vi har ett kravfyllt arbete med ständigt neddragna resurser och ofta uppgifter som måste lösas med extremt kort varsel - precis som det är inom så många andra yrkesområden. Men jag hävdar bestämt att det till viss del också handlar om ett förhållningssätt.
Efter min sjukskrivning i samband med "vidbrändhet" för drygt åtta år sedan omvärderade jag min inställning till jobbet ganska radikalt. Jag upptäckte att det går att ha en normal arbetstid och ändå åstadkomma ett bra resultat - ibland blev till och med resultatet bättre när jag lade mindre tid på vissa arbetsuppgifter. Ända sedan dess har jag hållit mig till en genomsnittlig 40-timmars arbetsvecka. Det håller inte varje vecka, men då ser jag också till att kompensera övertiden genom att gå hem tidigare eller ta en ledig dag. Till min hjälp har jag mitt eget lilla smörgåsbord med strategier att plocka ifrån.
Jag märker att mitt sätt att förhålla mig till jobbet kan provocera min omgivning. Häromsistens tittade en kollega förbryllat på mig när jag berättade om min egen "stämpelklocka", en tidsregistreringsmall som jag använder för att hålla koll på såväl hur mycket jag jobbar som hur min tid fördelar sig på olika arbetsuppgifter. Idén om att låta tiden styra vad jag hinner göra i stället för att låta det som ska göras styra min tid verkade främmande. Något för administratörer, kanske, men så kan väl inte vi lärare och forskare tänka?!
När jag i förra veckan var inbjuden för att prata om mina erfarenheter vid ett annat universitet satt ett antal professorer med armarna i kors och stirrade skeptiskt på mig. Antagligen tyckte de att jag tutade i deras doktorander - som är vana att slava på för att tillfredsställa sina handledare - vansinniga dumheter. De kunde ju rentav få för sig att det inte är normalt att jobba dygnet runt, gudbevars! Nåväl, doktoranderna (och prefekten dessutom) tyckte i alla fall inte att det var några dumheter jag kom med.
I vårens stresshanteringsgrupper har jag också försökt sälja in mina tankar om att man själv kan påverka sin situation (helt enkelt ta ansvar för sin egen historia), och känt att jag har fått gehör från många, om än inte alla. Och häromdagen sa en kollega och nyfunnen vän: "Vad bra, Maria, att du är en förebild för oss andra!". Det gjorde mig glad och rörd. Nu är jag inte så naiv att jag tror att det går att förändra organisationens livstempo över en natt. Men jag tror att om fler vågar börja ifrågasätta självklarheten i att se på jobbet som ett kall så kan det också hända saker.
Jag gör mitt bästa för att plantera små, små frön, vattnar och gödslar lite då och då, och så hoppas jag helt enkelt på att de ska börja gro här och var. De kanske inte växer till kokospalmer, men en liten hemtrevnad är ju alltid en början.
söndag 3 maj 2009
Sista betraktelsen från Münster
Sitter på en barstol i hotellfoajén, knappar frenetiskt på tangentbordet i sista kontakten med cyberrymden för idag. Om en timme går mitt tåg och jag lämnar Münster, som bjudit på några dagars destillerad lisa för själen.
Promenaden i slottsparken till exempel. Vi snackar så medveten närvaro som jag kan uppbringa: Jag känner hur fötterna sträcker ut sig i de ljuvliga tevasandalerna, blåsan vid ena sandalremmen som hälsar från gårdagens salsaäventyr, benen som går alldeles av sig själva, den svala luften så annorlunda från gårdagens värme. Jag ser det vita anddunet som ligger på den tilltrampade jordstigen och jag undrar vad den lilla fjädern känner i sin medveten-närvaro-övning - är det kallt mot den fuktiga lerjorden eller känns det bara stabilt och tryggt?
Senare SMS:ar jag med mannen och konstaterar att en av de stora poängerna med att vara borta är att jag vet att jag har honom och barnen att komma hem till. Så mycket bättre blir det helt enkelt inte.
Promenaden i slottsparken till exempel. Vi snackar så medveten närvaro som jag kan uppbringa: Jag känner hur fötterna sträcker ut sig i de ljuvliga tevasandalerna, blåsan vid ena sandalremmen som hälsar från gårdagens salsaäventyr, benen som går alldeles av sig själva, den svala luften så annorlunda från gårdagens värme. Jag ser det vita anddunet som ligger på den tilltrampade jordstigen och jag undrar vad den lilla fjädern känner i sin medveten-närvaro-övning - är det kallt mot den fuktiga lerjorden eller känns det bara stabilt och tryggt?
Senare SMS:ar jag med mannen och konstaterar att en av de stora poängerna med att vara borta är att jag vet att jag har honom och barnen att komma hem till. Så mycket bättre blir det helt enkelt inte.
Tro om gott - på salsakurs
Jo, jag gick till den tüska zalzakursen, med pumpsen i tygväskan och affirmationen "jag kan gå därifrån precis när jag vill" i huvudet. Betalar inträde, kliver in i konsertlokalen, tar en öl i baren och känner mig så grymt bortkommen som en människa kan vara och fortfarande försöka hålla masken.
Vid baren står en man som ser ut som en försynt tysk. Efter vissa våndor går jag fram och frågar honom om stället, om dansen och om kursen. Jag förklarar att jag känner mig rätt lost och att han får säga till om jag är i vägen.
Det visar sig att han har dansat salsa varje onsdag i nåt år. Saken blir både lättare och svårare av att han är minst så försynt som han ser ut. Lika bortkommen som jag är på okänt territorium är han av min oväntade framryckning. Frågan är om han inte är ganska bortkommen annars också. MEN - han kan dansa salsa precis lagom bra, han minns fortfarande hur svårt det kan vara i början, och han visar inga tecken alls på att ta min framfusighet som en övertydlig invit till något annat. Från min egen sida kan jag konstatera att varningen jag fått från en väninna - dansa bara salsa med din man, annars kan det gå illa - i det här fallet är helt obefogad. Inte en zündig tanke passerar min hjärna under kvällen.
Vi deltar i den korta kursen före konserten tillsammans med ett tiotal andra par. Tack vare min framfusighet har jag ju nu en kavaljer och slipper paras ihop med annan ensam kvinna och dansa herrstegen. Ein, zwei, drei säger salsafröken och -magistern. Vad de säger mer fattar jag huvudsakligen genom att se hur de andra gör. Efter kursen blir Christian, som han heter, uppbjuden av en av sina salsakursväninnor. När han lämnar mig vid bardisken för att dansa går väninnan resolut tillbaka och hämtar mig, placerar mig i en stol vid deras bord och presenterar sig som Monica.
Efter några danser i skarpt läge och en häpnadsveckande begriplig konversation på tyska med Monica, drar jag mig tillbaka som Askungen, fem i tolv, mycket nöjd med mig själv och med Christians fundersamma fråga: "Är det säkert att du inte har dansat salsa förut?"
Vid baren står en man som ser ut som en försynt tysk. Efter vissa våndor går jag fram och frågar honom om stället, om dansen och om kursen. Jag förklarar att jag känner mig rätt lost och att han får säga till om jag är i vägen.
Det visar sig att han har dansat salsa varje onsdag i nåt år. Saken blir både lättare och svårare av att han är minst så försynt som han ser ut. Lika bortkommen som jag är på okänt territorium är han av min oväntade framryckning. Frågan är om han inte är ganska bortkommen annars också. MEN - han kan dansa salsa precis lagom bra, han minns fortfarande hur svårt det kan vara i början, och han visar inga tecken alls på att ta min framfusighet som en övertydlig invit till något annat. Från min egen sida kan jag konstatera att varningen jag fått från en väninna - dansa bara salsa med din man, annars kan det gå illa - i det här fallet är helt obefogad. Inte en zündig tanke passerar min hjärna under kvällen.
Vi deltar i den korta kursen före konserten tillsammans med ett tiotal andra par. Tack vare min framfusighet har jag ju nu en kavaljer och slipper paras ihop med annan ensam kvinna och dansa herrstegen. Ein, zwei, drei säger salsafröken och -magistern. Vad de säger mer fattar jag huvudsakligen genom att se hur de andra gör. Efter kursen blir Christian, som han heter, uppbjuden av en av sina salsakursväninnor. När han lämnar mig vid bardisken för att dansa går väninnan resolut tillbaka och hämtar mig, placerar mig i en stol vid deras bord och presenterar sig som Monica.
Efter några danser i skarpt läge och en häpnadsveckande begriplig konversation på tyska med Monica, drar jag mig tillbaka som Askungen, fem i tolv, mycket nöjd med mig själv och med Christians fundersamma fråga: "Är det säkert att du inte har dansat salsa förut?"
Tro om gott - på jobbet
Mitt (hittills) bästa exempel på tro-om-gott-principen i jobbmiljö:
En man jag regelbundet stötte på i möten som jag arrangerade och han deltog i betedde sig överlägset och nedlåtande. Sällan direkt mot mig, mer mot min sort, mina kolleger, företrädesvis dem som inte fanns närvarande vid mötena. I svepande, försåtliga formuleringar klargjorde han deras bristande kompetens, förståelse, förmåga – till och med intelligens. Tyckte jag i alla fall.
Ofta ägnade jag cykelturerna hem åt att fundera ut slagfärdiga repliker som i min fantasi skulle lämna honom mållös. Tankarna genererade bra med energi till cykelmotorn, men mer blev det inte. När jag stod inför att lämna över mitt uppdrag till någon annan kände jag att jag måste ta mitt ansvar. Och eftersom jag verkligen inte trodde mannen ifråga om gott fick jag satsa på plan B: att bete mig som om jag trodde honom om gott, dvs att jag trodde honom om förmågan att ta till sig det jag tänkte framföra.
Jag tog ett enskilt samtal med honom där jag beskrev hur jag uppfattade hans beteende och den olust som det fick mig att känna: över att de som omnämndes varken kunde försvara sig eller ta till sig det berättigade som kanske fanns i hans kritik, över att jag kanske var måltavla för kritiken när jag inte fanns där, över att vi slösade tid som kunde användas för att faktiskt åstadkomma något.
Min motpart lyssnade uppmärksamt och sammanfattade till och med mina tankar i egna ord: ”Så du menar nån slags kategoriell nedlåtenhet?” när jag beskrev hur jag tyckte han såg ner på mig och mina kolleger. Dagen efter gick han runt och bad om ursäkt till ett antal personer som han förstod fanns med i kritikerkören bakom mina ord.
Vi blev aldrig bästa vänner och jag kände mig fortfarande emellanåt obekväm med hans sätt att uttrycka sig. Dock hände det efter vårt samtal att han påpekade när kolleger till mig gjort något han tyckte var bra, och på omvägar har jag förstått att han talar om mig med största respekt. När jag slutade på det jobbet gav han mig, helt utanför alla formella avtackningar, en pocketbok med Tranströmers dikter.
Inte vet jag hur mycket av hans brister som faktiskt fanns hos honom och hur mycket som satt i mitt huvud. Inte vet jag om han blev en bättre människa av den här händelsen - men jag blev det definitivt.
En man jag regelbundet stötte på i möten som jag arrangerade och han deltog i betedde sig överlägset och nedlåtande. Sällan direkt mot mig, mer mot min sort, mina kolleger, företrädesvis dem som inte fanns närvarande vid mötena. I svepande, försåtliga formuleringar klargjorde han deras bristande kompetens, förståelse, förmåga – till och med intelligens. Tyckte jag i alla fall.
Ofta ägnade jag cykelturerna hem åt att fundera ut slagfärdiga repliker som i min fantasi skulle lämna honom mållös. Tankarna genererade bra med energi till cykelmotorn, men mer blev det inte. När jag stod inför att lämna över mitt uppdrag till någon annan kände jag att jag måste ta mitt ansvar. Och eftersom jag verkligen inte trodde mannen ifråga om gott fick jag satsa på plan B: att bete mig som om jag trodde honom om gott, dvs att jag trodde honom om förmågan att ta till sig det jag tänkte framföra.
Jag tog ett enskilt samtal med honom där jag beskrev hur jag uppfattade hans beteende och den olust som det fick mig att känna: över att de som omnämndes varken kunde försvara sig eller ta till sig det berättigade som kanske fanns i hans kritik, över att jag kanske var måltavla för kritiken när jag inte fanns där, över att vi slösade tid som kunde användas för att faktiskt åstadkomma något.
Min motpart lyssnade uppmärksamt och sammanfattade till och med mina tankar i egna ord: ”Så du menar nån slags kategoriell nedlåtenhet?” när jag beskrev hur jag tyckte han såg ner på mig och mina kolleger. Dagen efter gick han runt och bad om ursäkt till ett antal personer som han förstod fanns med i kritikerkören bakom mina ord.
Vi blev aldrig bästa vänner och jag kände mig fortfarande emellanåt obekväm med hans sätt att uttrycka sig. Dock hände det efter vårt samtal att han påpekade när kolleger till mig gjort något han tyckte var bra, och på omvägar har jag förstått att han talar om mig med största respekt. När jag slutade på det jobbet gav han mig, helt utanför alla formella avtackningar, en pocketbok med Tranströmers dikter.
Inte vet jag hur mycket av hans brister som faktiskt fanns hos honom och hur mycket som satt i mitt huvud. Inte vet jag om han blev en bättre människa av den här händelsen - men jag blev det definitivt.
lördag 2 maj 2009
Från alla håll: Tro om gott!
Tänk hur signalerna runt om (och i) oss ibland samverkar på ett alldeles förunderligt vis. Här sitter jag på mitt hotellrum i Münster och funderar på om jag vågar gå på salsakonsert ikväll, inklusive inledande entimmes salsakurs. På tyska, förmodar jag, och på egen hand för min del, eftersom jag inte har något sällskap med mig.
Jag oroar mig för att jag ska känna mig utsatt som ensam kvinna, att män ska uppfatta mig som tillgänglig och att jag kanske – just genom att signalera distans och vaksamhet – ska kliva in i den rollen och sabba möjligheten att ha oskyldigt kul med de omkring mig som inte är ”ute efter nåt”. Då utspinner sig den här tanke- och händelsekedjan:
1. Jag kommer att tänka på Elizabeth Gilbert i boken Eat, pray, love. Hon berättar om sin förmåga att få vänner överallt där hon vistas. Hon är förstås en naturtalang, men nåt borde man ju kunna lära sig av henne. Hur gör hon då? Jo, hon verkar vara väldigt öppen, inte försöka visa upp en perfekt bild av sig själv och – inte minst – så tror hon sig själv om gott när det gäller förmågan att hitta vänner, och de nya vännerna tror hon om gott när det gäller att förvalta hennes vänskap.
2. Vid närmare eftertanke har ju "tro om gott" länge varit en av mina mest framgångsrika strategier i jobbsammanhang. Jag har alltid varit skeptisk till de där konspiratoriska berättelserna om kollegers, chefers och andra avdelningars illasinnade planer och agerande. Dels för att jag är säker på att det oftast är en väldigt skev bild av verkligheten, men framför allt för att man gör sig själv en otjänst om man agerar utifrån den bilden. Man blir defensiv och man har en negativ utgångspunkt i mötet med människorna det gäller. När jag var gräsänka några veckor tidigare i år insåg jag att jag hade mycket att vinna på att medvetet tillämpa samma princip i umgänget med barnen. Om jag utgår från att de ska hinna packa sina saker på morgonen får vi en mycket behagligare morgon, vilket väl egentligen är viktigast, och oftast hinner de fixa det de ska. Något jag kan överföra till dagens dilemma?
3. Av en händelse – för första gången på månader – går jag in på bloggen Networking just när jag sitter och funderar på det här. Och vad hittar jag i första inlägget? Jo, ett resonemang om ”faciliterande ledarskap” som när man läser bakgrundsinläggen visar sig vara ett annat uttryck för precis samma princip.
Kanske betyder de här sammanstrålande signalerna att jag ikväll med öppet sinne ska bevista en tysk salsakurs? Hellre det i alla fall än den Entdeckungsreise Beckenboden - upptäcksresa i bäckenbotten – som var vad jag hittade när jag googlade på Münster + yoga…
Jag oroar mig för att jag ska känna mig utsatt som ensam kvinna, att män ska uppfatta mig som tillgänglig och att jag kanske – just genom att signalera distans och vaksamhet – ska kliva in i den rollen och sabba möjligheten att ha oskyldigt kul med de omkring mig som inte är ”ute efter nåt”. Då utspinner sig den här tanke- och händelsekedjan:
1. Jag kommer att tänka på Elizabeth Gilbert i boken Eat, pray, love. Hon berättar om sin förmåga att få vänner överallt där hon vistas. Hon är förstås en naturtalang, men nåt borde man ju kunna lära sig av henne. Hur gör hon då? Jo, hon verkar vara väldigt öppen, inte försöka visa upp en perfekt bild av sig själv och – inte minst – så tror hon sig själv om gott när det gäller förmågan att hitta vänner, och de nya vännerna tror hon om gott när det gäller att förvalta hennes vänskap.
2. Vid närmare eftertanke har ju "tro om gott" länge varit en av mina mest framgångsrika strategier i jobbsammanhang. Jag har alltid varit skeptisk till de där konspiratoriska berättelserna om kollegers, chefers och andra avdelningars illasinnade planer och agerande. Dels för att jag är säker på att det oftast är en väldigt skev bild av verkligheten, men framför allt för att man gör sig själv en otjänst om man agerar utifrån den bilden. Man blir defensiv och man har en negativ utgångspunkt i mötet med människorna det gäller. När jag var gräsänka några veckor tidigare i år insåg jag att jag hade mycket att vinna på att medvetet tillämpa samma princip i umgänget med barnen. Om jag utgår från att de ska hinna packa sina saker på morgonen får vi en mycket behagligare morgon, vilket väl egentligen är viktigast, och oftast hinner de fixa det de ska. Något jag kan överföra till dagens dilemma?
3. Av en händelse – för första gången på månader – går jag in på bloggen Networking just när jag sitter och funderar på det här. Och vad hittar jag i första inlägget? Jo, ett resonemang om ”faciliterande ledarskap” som när man läser bakgrundsinläggen visar sig vara ett annat uttryck för precis samma princip.
Kanske betyder de här sammanstrålande signalerna att jag ikväll med öppet sinne ska bevista en tysk salsakurs? Hellre det i alla fall än den Entdeckungsreise Beckenboden - upptäcksresa i bäckenbotten – som var vad jag hittade när jag googlade på Münster + yoga…
fredag 1 maj 2009
En bubbla i Münster
Ensam på hotell i vackra men hittills okända Münster. Checkade in efter några dagars jobbkurs med Europatema. Kursledaren var nog bara omtänksam när han gav mig sitt nummer om jag skulle vilja ha sällskap till middagen. Eller så var han som flera av männen på kursen, oförstående till hur jag kunde vilja vara kvar här alldeles ensam. ”Donta you missa your childrene?” undrade den unge italienaren.
Oavsett kursledarens bevekelsegrunder fick han äta sin middag på egen hand. Så fort jag kommit till hotellet och accepterat rummet som mitt eget krypin inträdde jag i bubblan, eller parentesen om man så vill. Stundtals är jag alldeles euforisk därinne. Jag ser ut, andra ser in. Bubblan håller för samtal hem och kontakter med ”perfect strangers” – som kyparen eller svensexakillen, som utspökad säljer gelébjörnar på uteserveringen där jag sitter. Men den skulle spricka som ett troll i solsken av en middag med nån som aktiverar all min avläsningsradar och som dessutom producerar en oerhörd svada.
Jag har duschat, sminkat mig och valt kläder med omsorg. Men jag drabbas inte av självmedvetenhet och funderar på var jag ska göra av händerna eller blicken medan jag väntar på min öl och min norska lax. Jag sitter där för min egen skull. I min bubbla råder ett annat tempo än där utanför, nån slags ultrarapid.
Så skönt att bubblan faktiskt fanns här, att jag visste så väl vad jag kunde och behövde när jag arrangerade den här parentesen. Idag hoppas jag på fint väder, cykeltur och picknick i det gröna, som tyskarna tydligen gör på första maj. Och så ska jag träna på att acceptera det som kommer till mig, precis som vännerna Maria och Angela är inne på. För att emellanåt få en stund innanför bubblans sköra väggar får jag låta hinnan spricka när trycket kräver det, utan att kämpa emot.
Oavsett kursledarens bevekelsegrunder fick han äta sin middag på egen hand. Så fort jag kommit till hotellet och accepterat rummet som mitt eget krypin inträdde jag i bubblan, eller parentesen om man så vill. Stundtals är jag alldeles euforisk därinne. Jag ser ut, andra ser in. Bubblan håller för samtal hem och kontakter med ”perfect strangers” – som kyparen eller svensexakillen, som utspökad säljer gelébjörnar på uteserveringen där jag sitter. Men den skulle spricka som ett troll i solsken av en middag med nån som aktiverar all min avläsningsradar och som dessutom producerar en oerhörd svada.
Jag har duschat, sminkat mig och valt kläder med omsorg. Men jag drabbas inte av självmedvetenhet och funderar på var jag ska göra av händerna eller blicken medan jag väntar på min öl och min norska lax. Jag sitter där för min egen skull. I min bubbla råder ett annat tempo än där utanför, nån slags ultrarapid.
Så skönt att bubblan faktiskt fanns här, att jag visste så väl vad jag kunde och behövde när jag arrangerade den här parentesen. Idag hoppas jag på fint väder, cykeltur och picknick i det gröna, som tyskarna tydligen gör på första maj. Och så ska jag träna på att acceptera det som kommer till mig, precis som vännerna Maria och Angela är inne på. För att emellanåt få en stund innanför bubblans sköra väggar får jag låta hinnan spricka när trycket kräver det, utan att kämpa emot.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)