Maria och jag har konstaterat att vi använder bloggen på lite olika sätt. Maria har stor glädje av sina inlägg efter att ha skrivit dem. Det är då det går in, när hennes supertexttillvanda hjärna slukar de annars svårsvalda tankepillren av bara farten, som en svulten hund sätter i sig medicinpreparerad mat.
Mina inlägg ger mig mest just när jag värper dem. Som en miniförlossning; väl mycket krångel, inte helt smärtfritt men med stor dos närvaro och ett resultat man aldrig kan se framför sig i förväg. Om jag skulle ha dålig skjuts nån gång läser jag Marias senaste och får en association att hänga på. I senaste inlägget fick jag upp en svag impuls att pröva meditation jag också, igen. Och så fastnade jag för beskrivningen av hur meditationsjaget hanterar busiga tankesprutande jaget ” tar det varligt vid handen och gång på gång leder det tillbaka till fokus på andningen. Ungefär som med den understundom trotsiga fyraåringen funkar det betydligt bättre än att bli frustrerad och skrika och gapa.”
Det får mig att tänka på mina önskningar inför 2009, där en var att få till fler goda möten med mina ungar, att hitta sätt att behålla min sinnesfrid när dom stormar, något som både barnen och jag själv skulle uppskatta. Man borde kunna göra vardagen till en meditation där man lugnt och milt leende leder sina barn hit och dit. Tänkte jag i går kväll.
Dottern anade kanske väderomslag i mitt sinnesklimat eller var bara trött. Kom härjandes med värsta ylrösten om att hon skulle sitta vid datorn. Men där satt jag med fullt upp och läggdagset var redan passerat. Jag var varlig i säkert en dryg minut. Lät mig inte provoceras utan upplyste om att hon inte hjälpte upp sin sak genom att ständigt höja rösten. Men – om en butter lejonunge helt oprovocerat kör klorna i nosen på sin mor, då ryter lejoninnan. Och det gjorde jag: ”LÄGG AAAAAV” rakt ut med en kraft som kändes i svalget dan därpå. Att dotterns hårtestar inte stod rakt bakåt av vinddraget förvånade oss båda.
Först funderade jag på att känna mig missnöjd. Jag som precis skulle bli en snällare mamma! Men den där markeringen var så genuin, den kom från lejonhjärtat och slapp ut innan frontloberna fattat nånting. Sånt vågar jag inte stöka med. Pratade med dottern förstås, och tackade mitt överjag som lagt fraser som ”lägg av” och ”jag blir så arg” i lådan där reptilhjärnan letar när det rinner över, istället för elaka och sårande skällsord.
Det jag vill är att skilja på myggorna och kamelerna. Det som förpestar luften härhemma är inte ett välbefogat ryt då och då, det är det där gnabbet! Det är så mycket jag retar upp mig på och tjatar om som inte är mitt sabla problem! Deras morgonvanor, gympakassar och inbördes tjafsande. Om jag och mannen hållit på sådär sinsemellan så hade vi inte hållit på alls tillsammans längre. Om jag behandlat mina medarbetare så hade jag varit en pest till chef.
Tänk om jag kunde låtsas att jag och barnen är tre individer som händelsevis lever våra tre liv under samma tak. Händelsevis har vi lite olika ansvar och befogenheter och lyckligtvis trivs vi ofta fantastiskt bra i varandras sällskap. Men vi lever varsitt liv och jag behöver bara lägga mig i deras när mina behov, min roll som ytterst ansvarig eller mitt rättspatos kräver det. Att låtsas det här skulle visserligen vara att låtsas något som är helt sant, men jag får kanske börja med att låtsas att det är på låtsas…
Så, nu kan jag blygsamt konstatera att jag värpt mig själv ännu ett guldägg. Dags att ruva. Gonatt!
2 kommentarer:
Det var jättefint skrivet och väldigt ärligt. Önskar att vi pratade mer om den där frustrationen, ilskan och ibland osäkerheten på när man ska lägga sig i och vara ifred. Jag har sedan en tid kört en stretegi av laissez-faire mot min äldste som verkar funka bra för oss båda och jag har nyligen insett att jag hara kvävt dem med mina omsorger, och börjat ge mer frihet, space...
Jag tror inte heller att det är farligt att ryta i med lejoninnerösten emellanåt. Det jag försöker undvika är det mer slentrianmässiga rytandet - som också föds i min egen trötthet och stress (precis som somliga energitjuvar). Märker så tydligt hur tålamodsnivån stiger märkbart när jag själv är lugn och trygg. Tror också att det är viktigt för barn att upptäcka att man kan vara arga på varandra och ändå älska varandra gränslöst. Att man får visa sina känslor - av olika slag - helt enkelt.
Skicka en kommentar