Mammaförundran i höstmörkret

När jag fick barn första gången var jag till en början så fascinerad över det här nya livet och hennes litenhet att jag emellanåt funderade över hur det skulle bli när det lilla livet blev större. Skulle det vara lika lätt att älska en femåring, en nioåring, en fjortonåring?!! Vad gör man med dem i alla dessa olika åldrar? Eftersom jag var först ut i bekantskapskretsen hade jag ingen att fråga, ingen att spionera på. Och så gick åren och jag minns hur fascinationen över det lilla barnet övergick i stilla förundran över femåringen, nioåringen, fjortonåringen och hur jag för varje ålder och varje fas tänkte att "Wow, jamen, den här är ju den bästa!".

Idag har jag den smått svindlande förmånen att samtidigt vara mamma till fyra barn mellan snart 2 år och 21, så här får jag samtidigt uppleva de olika åldrarna i all sin charm (och, för all del, även deras mindre charmiga sidor). Den lille som överlycklig skriker "Mamma!!!" i falsett, oavsett om jag varit borta i fyra dagar eller tio minuter. Som gnuggar sin mininäsa mot min, hänger om min hals, babblar oavbrutet, aldrig kan sitta stilla och driver mig till såväl kärleksfnatt som vansinne. Sexåringen med sin första tappade tand, sina ständiga smarta kommentarer och frågor, sin hängivenhet inför alla projekt hon engagerar sig i, sin obotliga livsglädje 95% av tiden och sin lilla smultronmun som ibland nyper ihop sig nästan till osynlighet när hon de där andra 5 procenten i livet härsknar ihop över att jag inte lyssnar eller i en konflikt med storasyster. Nioåringen, hon som alltid har gett mig mest motstånd och understundom utmanar mitt tålamod till den milda grad att jag alldeles för lätt hamnar i tjat-gnat-och-skäll-fällan, men som för varje dag växer och utvecklas till en prunkande magnolia med en integritet och en empati som får mig att häpna. Tänk bara att kunna (och våga) kanalisera sin ilska till att läsa lusen av tre stöddiga sexor som retat en liten kompis!

Och så 21-åringen - hon som faktiskt inte längre är något barn, och ändå, såklart, förblir det i mitt hjärta. Hon som idag är lika gammal som jag var när jag blev gravid med henne. Magiskt. Idag har vi en relation där vi pratar mycket om det som känns viktigt för oss båda. Jag förundras över att hon på många områden i sin utveckling kommit minst lika långt som jag själv rest under dubbla tiden. Jag stöttar henne med bilskjutsar och pengalån när det kniper, hon med barnvaktshjälp och grafisk formgivning. Vi möts i musiken, i filmerna, i böckerna vi båda gillar och - nu senast - i ett gemensamt skrivprojekt som ger oss anledning att då och då ses över en kreativ lunch.

Jag är verkligen rik på riktigt!