Färdigflämtat - för den här gången

Jag har kommit till slutet av en drygt tre veckor lång jobba-nästan-jämt-tunnel och såhär i svallvågorna inser jag hur längesen det var som jag höll på i det här tempot, med jobb hela dagarna och därtill kvällar och helger. Tänk att en sådan tillvaro var mer regel än undantag för mig under en ganska lång period av mitt liv, och fortfarande är det hos många av mina kollegor. Minns när personalkonsulenten på jobbet utbrast "Nä, Maria, det är inte normalt att ha dåligt samvete för att man tittar på Ally McBeal en timme, en vardagkväll i veckan, i stället för att jobba...". Vilken tur ändå att jag nästan gick i väggen så tidigt i mitt liv och började inse vad det var jag höll på med.

Numera klarar jag av en tuff period - om den inte blir för långdragen. Är det bara mycket att göra, med hyfsat angenäma arbetsuppgifter, kan det till och med kännas lite skönt, lite som den där ovalfriheten jag bloggade om för ett tag sedan. Inga val, ingen tid att fundera, bara brassa på. Men när den höga arbetsbelastningen kombineras med något mentalt tyngande, som en konflikt med en kollega eller ett jobbuppdrag jag verkligen inte trivs med, då känner jag att min tröskel är låg. Då tutar larmet högt i mina öron - jag sover dåligt, blir irriterad på barnen, gnällig inför mannen och vännerna. Dags att dra i nödbromsen!

Sådär kämpigt blev det den här gången, Men nu är det över, jag har slutat flämta efter mental luft och börjat andas långa djupa andetag igen. Jag ser världen i klarare färger, jag sover på natten, jag lyssnar på mina fina ungar igen. Och hoppas, hoppas att det dröjer länge till nästa gång.