En väns bror blir lämnad av sin sambo samtidigt som deras mor ligger för döden. Min vän är upprörd över ex-svägerskans beteende. Hur kunde hon? Just då, när de alla var helt under isen. Min spontana reaktion: ”Måste hon gå så måste hon.” Inte det svar min vän hade väntat sig, och ingen åsikt hon delade.
Efteråt funderar jag över min tvärsäkerhet – den dyker upp så sällan att den alltid överraskar mig, jag som är van att ta eftertanken före. Hur hade jag känt om det var jag som blev lämnad när jag var som svagast? Är det sån jag är? En som skulle kunna resa sig och gå när jag behövs som bäst?
När jag pratar om detta med Mannen kommer vi fram till några saker som vi båda önskar och hoppas om vi skulle hamna i en sån situation.
…Att vår kontakt förblir så nära och öppen att det inte kommer som en blixt från klar himmel den dag relationen knakar.
…Att ingen av oss skulle klara, eller vilja, hålla masken en längre tid inför den andre.
…Att vi även i ett dubbelt krisläge skulle försöka stötta varann. Erkänna att kärleken inte blomstrar men tills vidare fokusera på att bära varann genom den andra krisen, vad den nu består i. Göra det på medmänskliga eller vänskapliga grunder.
Allt detta är fromma förhoppningar, jag vet, men har man inga såna i förväg lär det inte bli lättare att navigera när man väl står där mitt i dilemmat. Så tänker jag. Hur tänker du?
4 kommentarer:
Det kommer alltid som en blixt från en klar himmel och en sådan vänskap brukar va väldigt svårt att skapa med en gång men kanske senare.
Det där med blixten håller jag inte med om - hur många gånger har man inte sett krisen torna upp sig och kunnat hantera den i god tid före utbrottet? De kriser som faktiskt gör att relationerna spricker lyckas kanske med det mer för att man själv inte ser, eller vill se dem, inte för att de egentligen kommer så hastigt på.
Däremot tror jag som du - om det väldigt tydligt känns som att det har gått åt skogen så väcks så mycket annat än vänskaperiet. Å andra sidan kan nog en yttre fiende ibland hjälpa till att locka fram den sidan.
Intressant... å andra sidan hade jag nog inte velat att Mannen skulle stanna ett tag till bara för sjukdom och så lämna mig sen... Skulle ju kännas jättekonstigt... Jag vill att han ska vara med mig för att han vill... Måste nog ta upp frågan med honom, intressant som sagt ... kram
Funderat mycket i de banorna sista tiden och tycker nog som du skrev att måste man gå så måste man... Man kanske behöver både vänskap och passion i sitt liv...? Och när förhållandet är djup vänskap men absolut ingen passion och passionen och kärleken slår till ja vad gör man då? Förut tyckte jag att det var självklart att man stannade hos varandra och var trogen för att vänskapen var störst av allt, men nu tycker jag inte att det är så enkelt längre... Ha det gott!
Skicka en kommentar