Vardagsmirakel

Ibland känns det - trots allt läsande, bloggande, grubblande och samtalande med kloka människor - som att jag står och stampar på ruta ett i min utveckling av Maria AB. Så är det förstås inte, jag har klättrat en hel del pinnhål på många plan, men ni förstår nog vad jag menar. (Som när jag än en gång sitter där på den höga stolen på mötet med fina docenterna, och känner att benen inte når ner till marken, samtidigt som jag till råga på allt dubbelstraffar mig själv med att tänka att vad korkad jag är som inte kan sluta banka mig själv i skallen och nån gång tycka att jag duger ändå...).

Men på ett plan känner jag med kropp, hjärna och hjärta att det har hänt något. Jag har blivit väldans mycket bättre på att upptäcka och njuta av det där som HC Andersen så fint beskriver: "Hela världen är en rad underverk men vi är så vana vid dem att vi kallar dem vardag" (ur senaste numret av Landstinget Kronobergs fina må-bra-tidning Det Goda Livet). Mitt i en period med enormt hög arbetsbelastning, då jag kämpar med en jättehög med uppsatser såväl sena kvällar som röda dagar, har jag numera förmågan att faktiskt se de där små miraklen: grönskan längs vägen till jobbet, gonattsagan tätt tätt intill sexåringen, diskussionerna om att våga gå sin egen väg med nioåringen, 20-åringens bubblande glädje över att ha klarat av sin första uppsatsopponering på universitetet, frukosten på farstutrappan ackompanjerad av fågelsång och glada tjoanden från en yster liten baby på grönbete i gräset.

Mitt i allt härjet är jag så lycklig. Och det är så enkelt.