Min första livlina är ett fantastiskt och tålmodigt nätverk av make, syster, svärmor, ex-svärmor, många nära vänner och andra lite mer avlägset bekanta. Att få kräkas ur sig eländet när det är som värst lättar lite på trycket. Ett och annat användbart handfast råd uppenbarar sig, men det viktigaste är att någon orkar lyssna på ältandet. Tack alla underbara ni för att ni finns och står ut med mig, och förlåt om mina neggiga statusrader på Facebook har gjort er dödsless (ingen kan i alla fall anklaga mig för ensidigt lyckorus längre)!
Livlina nummer två rör mig själv och det som pågår i kropp, själ och tanke. Att jag insett vikten av att hålla igång fysiskt för att orka (och i det här fallet motverka effekterna av sömnbristen). Att jag har mina strategier som visserligen inte fungerade fullt ut i en sådan här livskris, men som ändå hjälpte en bit på vägen. Bodil Jönssons "Stilla dig, det går över"-tänk, acceptans, meditation, affirmationer, visualisering. Att ibland räkna ut att det är så gräsligt så det är lika bra att skratta åt eländet (19 bytta bajsblöjor under ett dygn på semestern i Spanien, och just det dygnet då min man åkt iväg på fotboll på Camp Nou; sex förstörda urinprovspåsar och åtskilliga turer till vårdcentralen för att hämta nya när babyn fick misstänkta sympton...).
Den tredje livlinan - som innebar den riktiga vändpunkten - fick jag av min terapeut, som jag återvänder till varje gång det krisar till sig. Ibland räcker det inte med att jag själv, familjen eller vännerna talar om hur jag ska göra för att överleva; jag behöver höra det från någon utomstående för att förstå med hjärtat, inte bara med hjärnan. Hon fick mig att sluta amma ("Om du i stället för att se det som ett misslyckande att sluta vid nio månader, glädjer dig åt att du har kunnat amma dina tidigare tre barn i över ett år"), med resultatet att vi lyckades bryta den negativa sömnspiralen. Hon fick mig att inse att ibland måste man faktiskt bara acceptera att livet är urjobbigt, och inte hela tiden söka strategier för att ta sig ur. Och så var det ju det där med att emellanåt skippa good enough och unna sig att vara lite lagom usel...
4 kommentarer:
Såg du verkligen det som ett misslyckande att sluta amma? Glad mamma glad unge. Jag tänker ofta på det där med flygplanet, att man ska sätta syrgasmask på sig själv först och sedan ungen. Det kan man överföra på allt i mammarollen tycker jag dvs är man inte själv mätt pigg och nöjd så mår inte heller barnen bra. Jag ammade två barn i två år var och ett barn i sex veckor, jag tror inte det gör nån större skillnad på deras happiness i långa loppet. Möjligen är trean mer harmonisk för att jag som mamma mår så mycket bättre! Kram
Nejdå, jag förstår hur du menar, men det handlar inte alls om ett misslyckande vad gäller babyn, utan bara det att jag verkligen älskar att amma och hade velat sluta för att jag själv önskade det och inte på grund av yttre omständigheter (men det har jag i och för sig fått göra med två av de andra barnen också, bara det att den här gången blev det mycket tidigare).
Skönt när man börjar skönja "ljuset" igen:)
Vet känslan av att bli tvungen att sluta amma hastigt, det hände mej med mitt fjärde barn då jag blev inlagd sjuk och enda räddningen var att ta Cortison under lång tid, då var det bara att sluta från en dag till en annan. Det känns lite abrupt.
Livlinor i form av släkt och vänner är guld värt. Du gör det bra Maria och dina strategier verkar fungera bra. Amning är ett eländig kapitel, ibland funkar det, ibland inte och gör det inte det så är det egentligen inte mer med det. Jösses att det ska bli krav av allt som har med oss kvinnor att göra :-(
!9 bytta bajsblöjor är en bragd Maria. I USA sa Cowboysarna något som verkar vara släkt med din terapeuts talesätt: Some things ain´t funny. Kram
Skicka en kommentar